Lärare i idrott och hälsa måste spänna bågen. Det räcker inte att eleverna har roligt och testar olika idrotter. De ska lära sig något viktigt – att utveckla den egna rörelseförmågan. Det menar forskaren och lärarutbildaren Gunn Nyberg.
”Vi har bara idrott i morgon. Kan vi inte få gå en promenad hemma i stället så slipper vi ta bussen in till stan för en enda lektion?”
Frågan ställdes för ett antal år sedan av några utsocknes boende gymnasister i Falun, och den riktades till idrott och hälsaläraren Gunn Nyberg. Hon svarade nej – för om eleverna inte kom till idrottslektionen skulle de missa något viktigt.
Problemet var bara att hon inte riktigt kunde förklara vad.
Frågan om hur idrottsämnet kan berättigas har fortsatt gnaga i henne. Nu, när Gunn Nyberg är universitetslektor i idrotts- och hälsovetenskap vid Högskolan Dalarna, har hon formulerat ett utförligt svar. Det ges i form av en doktorsavhandling som lagts fram vid Stockholms universitet. Den handlar om vad människor kan när de behärskar en kroppsrörelse, och hur det skulle kunna förändra idrottsämnet.
Hon har filmat tiokampare som tränar stavhopp och freeski-åkare som övar akrobatiska trick, och i efterhand diskuterat varje detalj med dem.
– De visste precis vad de gjorde. Freeski-åkarna behärskade till exempel de biomekaniska lagarna om rotation i luft, utan att använda de ord som brukar finnas i läroböcker. Kunskapen var både mental och fysisk. Alla överväganden och träningar satt liksom inristade i deras kroppar, säger Gunn Nyberg.
Hon kom fram till att idrottarna genom att enträget upprepa vissa rörelser hade utvecklat upp till sex olika förmågor – som att kunna urskilja sitt sätt att röra sig, känna av sin hastighet och vid behov förändra den.
Gunn Nyberg menar att just den typen av förmågor, eller kunskaper, skulle kunna vara lärandemål i ämnet idrott och hälsa.
– Idrott består av rörelser och rörelseaktiviteter och om eleverna inte får möjlighet att metodiskt träna och utveckla sin rörelseförmåga är det konstigt att ha ämnet i skolan.
Nästa steg i forskningen var att ta reda på om vanliga elever på lektionstid verkligen kan utveckla förmågor liknande idrottarnas, genom att öva en komplicerad rörelse. Hon studerade gymnasister som under en lärares ledning försökte lära sig ett house hop – att från hukstående hoppa i sidled och samtidigt rotera. Det visade sig att eleverna förstod och lärde sig rörelsen, men på en mängd olika sätt och i olika hög grad.
– Undervisningen fungerar bäst om den formas utifrån vad eleverna kan från början och läraren inte försöker få dem att röra sig på ett särskilt, tekniskt korrekt, sätt. Genom att titta på varandra och diskutera kan eleverna träna in olika varianter och utveckla sin kroppsmedvetenhet.
Gunn Nyberg konstaterar att styrdokumenten för ämnet föreskriver att eleverna ska utveckla sina kroppsliga förmågor och menar att en undervisning som fokuserar på specifika rörelsekunskaper blir meningsfull för eleverna här och nu, just för att de lär sig något. Så är det ofta inte i dag, menar hon.
– Forskningen om idrott och hälsa visar att kroppsliga förmågor mer eller mindre anses vara medfödda. Rörelseaktiviteter erbjuds ofta som ett smörgåsbord av sporter, med en tävlingslogik som gör att vissa känner sig exkluderade. Målet är att eleverna ska hitta något de tycker är roligt – och därmed i framtiden leva ett fysiskt aktivt hälsosamt liv. Men det är bara en förhoppning.
Smörgåsbordets popularitet förklaras av viss forskning med att det inte kräver så mycket, vare sig av lärarna eller eleverna. Gunn Nyberg påpekar att lärarna numera lägger mycket kraft på ämnets hälsodel – som ger den typ av teoretiska kunskaper som i skolan och samhället värderas högst.
– Kanske vågar idrottslärarna inte lyfta fram den praktiska och kroppsliga kunskap de egentligen har. De skulle kunna lära eleverna utveckla en allsidig rörelseförmåga – om de bara kände att det är legitimt och viktigt.