Barnens intressen styr lärandet

– Man kan inte ha en docksäng i pizzerian, säger Ellen och fnissar.

De kom på idén med pizzerian, när deras förskollärare föreslog att de skulle möblera om i ett av smårummen i förskoleklassens lokaler.

– Min pappa jobbar på pizzeria så jag vet mycket om vad de gör, säger Serhat.

Stella har kommit på att det behövs nummerskyltar som ska stå på restaurangborden. Hon klipper ut papptrianglar som hon lutar mot varandra och tejpar ihop i toppen. På en av trianglarna skriver hon talet 53, med siffran tre spegelvänd.

– Jag har sett att det ser ut så på restaurang, säger Stella.

Framför spisen står Noah och Serhat och diskuterar om pizzorna ska stekas i stekpanna eller tillagas i ugn. De bestämmer sig för att använda ugnen. Samtidigt sitter Eyla vid ett bord och skriver en meny. Hon viker ett gult papper i tre delar, på framsidan skriver hon ”BESTA PITSA”. På nästa sida skriver hon ”PARÅNI 55”.

– Vad bra att du har fått med priset också. 55 kronor är nog ungefär vad en pizza kostar, säger förskolläraren Anna Färdmar när hon läser menyn.

Eyla gillar att skriva.

– Jag kunde skriva innan jag började i förskoleklassen. Men här har jag lärt mig att skriva längre med många ord, säger hon.

Förskoleklassens lokaler består av ett stort klassrum och tre mindre rum. Det finns inga läroböcker i klassrummet, men i stället står det lådor med lego, tyger, stenar, djur och annat skapande material på hyllorna. På väggarna hänger lappar med barnens egna sagor, egentillverkade Pokemonkort och uppställningar över hur många lösa och tappade tänder som barnen har.

– Vi uppmuntrar även barnen att ta med sig saker hemifrån som ska slängas, till exempel kartonger och förpackningar, som passar i deras lekar, säger förskolläraren Annika Andréasson.

I rummen finns olika lekstationer. Förutom den nya pizzerian finns stationer med exempelvis lego, fingervirkning, play-doh, riddarborg och målning. Under lekstunden väljer barnen aktivitet genom att placera sin namnlapp vid aktivitetsskylten för respektive lekstation. Lukas och Alexandra är inte i pizzerian, de har valt fingervirkning. Med ett blått garn visar Alexandra hur Lukas ska spänna tråden mellan fingrarna när han ska virka. Alexandra har gjort en lång fingervirkning som hon har mätt med linjal. Virkningen är 14 meter.

– Vi ska försöka virka 60 meter före påsk. Jag tror att vi klarar det, säger Alexandra.

Dagen i förskoleklassen inleds med en samling, där barnen ofta står i centrum.

– Barnen kanske läser upp en saga som de skrivit eller visar upp en sak som de vill berätta om. Vi låter barnen prata klart innan de andra barnen ställer sina frågor. Monologformen blir en förberedelse inför skrivandet. De får träna på vad som ska finnas med i berättandet för att andra ska förstå, säger Annika Andréasson.

När ett barn har berättat om något de haft med sig eller gjort, får de ibland hålla kurs för de andra. Kurserna kan handla om allt från att göra Lisebergsåkband till att knäppa med fingrarna eller trolla.

– Barnet som leder kursen behöver förbereda sig genom att tänka igenom vilka material som behövs och hur många deltagare som fungerar att ha med. På så sätt får de även arbeta med entreprenöriellt lärande, som annars kan vara svårt att få in i undervisningen, säger Annika Andréasson.

Efter samlingen har barnen en sammanhållen lekstund under minst en timme, utan avbrott för rast. Tanken är att barnen ska hinna fördjupa leken.

– I stället för att jobba med bokstäver under lärarstyrda arbetspass, sker mycket av läs- och skrivlärandet när barnen leker och knyter an till sina erfarenheter, säger Annika Andréasson.

De båda förskollärarna betonar betydelsen av att spinna vidare på barnens egna idéer – det kan handla om allt från Melodifestivalen till en ny liten kusin som fötts. Anna Färdmar och Annika Andréasson upplever många fördelar med arbetssättet. Barnen blir aktiva i sitt lärande och utvecklar tilltro till sina förmågor. Men vissa barn kan ha svårt med de fria valen under lekstunden. För barn med exempelvis koncentrationssvårigheter kan antalet aktiviteter behöva begränsas. Genom att noga dokumentera barnens lärande, vet förskollärarna vilka barn som behöver extra hjälp. Anna Färdmar berättar om hur de ibland fotograferar ett barns lek och sedan uppmuntrar barnet att skriva en saga om det som hände i leken. Det kan vara ett sätt att komma igång med att berätta och skriva.

– Legobygget kan resultera i en äventyrssaga som sätts upp på väggen och som kompisarna kan läsa. Då växer också självförtroendet, säger Anna Färdmar.

De korrigerar inte barnens stavfel. Det viktigaste är att barnen lär sig att förmedla det de vill.

– Att börja rätta deras skrivande skulle göra dem osäkra. Hos oss handlar det om att förstå varför det är bra att kunna skriva och att det är roligt. Finliret får komma efter hand, säger Annika Andréasson.

Grunden till arbetssättet lades i början av 90-talet, när ett forskningsprojekt om att skriva med sexåringar genomfördes på en deltidsförskola i närheten. Förskolläraren Birgit Allard tog sedan med sig arbetssättet när hon flyttade med sexåringarna in i skolan. Hon tyckte att idén om att låta barnens lek och intressen styra lärandet fungerade väldigt bra. För elva år sedan började Annika Andréasson att arbeta tillsammans med Birgit Allard. I början tyckte Annika Andréasson att det kändes ovant att arbeta helt utan läromedel.

– Jag funderade över hur man kunde vara säker på att barnen fick med sig allt de skulle kunna.

Men efter något år kände hon sig trygg med arbetssättet. Hon såg hur barnen utvecklades och att de fick med sig de kunskaper som beskrevs i läroplanen. I höstas pensionerades Birgit Allard och i stället började Anna Färdmar att arbeta i förskoleklassen.

Trots att metoden har stöd både i läroplanen och i aktuell forskning, händer det att deras arbetssätt blir ifrågasatt.

– Vid terminsstarten kan föräldrar känna sig ovana vid det otraditionella lärandet. Men när vi berättar om våra erfarenheter och att vi utgår från forskning, brukar de bli nyfikna, berättar Annika Andréasson.

Vid överlämningen till läraren i första klass, räcker det inte med ett överlämningssamtal. Det är också viktigt att läraren kommer på besök till förskoleklassen för att se hur barnen bemöts och hur lärandet går till.

– En del lärare tycker att det är jobbigt att barnen inte är vana vid en mer skolliknande undervisning. Andra lärare uppskattar att barnen är duktiga på att tänka utanför ramarna och är aktiva i att söka kunskaper på egen hand.

Innan lunch och den avslutande uteleken, ringer Anna Färdmar i städklockan. Barnen städar och samlas sedan i en halvcirkel i det stora klassrummet. De pratar om den nya pizzerian. Men Folke är otålig. Han har något som han vill visa de andra – en konfettimaskin. Med en tom toarulle, en ballong, pappersbitar och tejp har Folke gjort en konstruktion som skjuter iväg konfetti. Idén kom han på när han såg på Melodifestivalen. De andra barnen vill också pröva. Men de får vänta till morgondagens samling.

– Jag kan ha kurs för dom som vill lära sig, säger Folke.

Fotnot: Birgit Allard och Annika Andréasson tilldelades i höstas Ulla-Britta Bruuns stipendium för sitt arbete med sexåringars lustfyllda lärande i förskoleklass.