Inga fler hätska debatter med elever som kränker varandra. Sedan Per Ahlkvist och Martin Löfgren flyttade klassrumsdiskussionerna till forum på nätet, så möter eleverna varandra i respektfull dialog. Alla gör sin röst hörd, de blir sedda och ser varandra.
Norrevångskolan ligger i Mörrum, kanske mest känt för sin å med världens största laxar. Men än är det inte laxtider, en kall, regning storm drar in över södra Sverige när vi är på besök.
Här över Blekinge har Sverigedemokraterna också vind i seglen. I Mörrum blev SD näst största parti, efter Socialdemokraterna, med runt 20 procent av rösterna. Lärarna Martin Löfgren och Per Ahlkvist tar arbetet med värdegrunden och skolans demokratiuppdrag på stort allvar. I sju år har de träget arbetat med argumentationer i online-forum.
– Det är en fördel att tänka efter innan man uttrycker en åsikt. Eleverna lär sig att grunda åsikter i fakta och inte bara i känslor, säger Per Ahlkvist, lärare i SO.
Lektionen i klass 8 Cbörjar med en uppvärmning. I dag är tiggeriet i fokus. Det är en fråga som eleverna spontant har pratat om länge och själva valt att gå vidare med. Svenskläraren Martin Löfgren projicerar en rad på-ståenden på tavlan som eleverna ska ta ställning till med hjälp av Mentimeter, ett omröstningsprogram i datorn eller mobilen. Genom att svaren är helt anonyma, så vågar eleverna svara mer spontant.
Snabbt ska de tycka till om påståenden som ”Jag tycker att det är synd om tiggare”, ”Jag ger pengar till tiggare” och ”Samhället borde erbjuda tiggare mat och husrum”. Lovisa Gustavsson tvekar och funderar:
– Jag tycker synd om dem som ska få sitta där eller bo i gympasalar. Samtidigt vet jag inte vad de gör med pengarna – köper de sprit och tobak?
Ingen av eleverna ger alltid pengar till tiggare, de flesta aldrig – mest för att de sällan har pengar på sig. Till påståendet att samhället borde hjälpa tiggarna är det en enda elev som väljer alternativet ”Nej, de får klara sig själva”.
– Den eleven kommer inte att avslöja sig i klassen. Men det är viktigt att bemöta åsikten med respekt, kommenterar Martin efter lektionen.
Allt är genomtänkt. När eleverna är varma i kläderna börjar dagens egentliga uppgift. Martin och Per visar två påståenden om tiggare på tavlan, ett mer positivt och ett mer negativt. Eleverna ska välja ett av dem och skriva vad de tycker. De ska också belägga sina tankar med källor – texter, filmklipp eller radioinslag.
Påståendena är elevernas egna. Vid en tidigare lektion fick de svara fritt i ett Googledokument på frågan ”Vad tycker du om tiggeri?”.
Martin och Per valde ut två av svaren. Det är lättare att starta en diskussion när eleverna har något att förhålla sig till, påpekar de. Tidigare brukade de utgå från frågor, men påståenden fungerar bättre.
– Det kräver mer av eleverna, annars letar de bara svar. Frågorna finns ju hos dem, säger de.
Eleverna börjar genastskriva. De skriver direkt på nätet, som inlägg i ett socialt forum som heter Ning, där klassen har en egen grupp. Alla kan se vad kamraterna skriver och det är lätt att följa kommentarerna. Martin Löfgren och Per Ahlkvist rör sig i klassrummet. Emil Berntsson har hittat en artikel om att det finns bättre sätt att hjälpa tiggarna.
– Det var en intressant artikel, den vänder på sättet att tänka! Den ska du använda i ditt svar. Ta en kopia och skicka till mig, säger Martin.
Alex Persson tycker att det är jobbigt med tiggare, det känns som om man måste ge till dem. Per Ahlkvist läser vad han skrivit.
– Kan du hitta en källa som stödjer det?
När eleverna har skrivit sina första inlägg om tiggeriet får de snabb respons. Till nästa lektion kommenterar Per och Martin varje elevs inlägg, ställer följdfrågor om innehållet och ger tips om hur eleverna kan utveckla sina svar. Det är viktigt att inte fördöma några åsikter, utan bemöta dem med fakta och visa på källor. Då får eleverna själva tänka efter och vässa sina argument. På nätet är det heller inte så svårt att ändra sig. Eleverna utvecklar sina tankar i nya inlägg – inte sällan läser och skriver de på fritiden, hemifrån. Eleverna ska också kommentera några kamraters inlägg. Ju äldre de blir, desto mer återkoppling ger de varandra.
Språket kommenterar Martin Löfgren enskilt med eleven eller per mejl, så att inte alla kan se. Ingen ska känna ett språkligt motstånd mot att få fram sitt budskap.
Feedback till en elev blir feedback till alla, eftersom de läser varandras kommentarer. Även den elev som bara skrivit litet lär sig mycket genom att läsa allt. De får ett metakognitivt perspektiv när de ser sina egna och andras texter och argument utifrån. Eleverna brukar också få välja ut sitt bästa inlägg och förklara varför de valt det. Det momentet brukar Martin och Per bedöma.
Sammantaget skriver eleverna nu tre–fyra egna inlägg i ett ämne. Det är stor skillnad sedan sjuan. Då skrev många elever bara två meningar utan att utveckla tankarna.
– Nu orkar de inte få alla kommentarer, så de skriver mer redan från början. De vet vad som krävs, säger Martin.
Det hela började med en gemensam lektion som spårade ur. Per Ahlkvist och Martin Löfgren diskuterade invandring i en klass. En elev uttryckte främlingsfientliga åsikter, diskussionen blev hetsig och känslostyrd, positionerna låsta. De båda lärarna ställde eleven till svars, killens kompisar tog parti för honom, klassen polariserades. Bara några få elever hördes, resten satt tysta.
Per och Martin lämnade lektionen med en känsla av misslyckande. De insåg att de hade kränkt eleven.
– Det är lätt som lärare att gå in och ta ställning, trycka ner elever och måla in dem i ett hörn.
De började fundera på hur de skulle kunna föra ett mer nyanserat samtal. Tillsammans med IT-pedagogen Mikael Jönsson beslöt de att flytta diskussionen ut ur klassrummet, till sociala medier. Han hittade den tekniska lösningen, webbtjänsten Ning, för sociala nätverk. Där är det lätt att skapa en grupp, bjuda in klassen och låta eleverna skriva inlägg. Kommentarerna ordnas i strukturerade trådar, som är lätta att följa.
Nu har de utvecklat sin egen metod, som de kallar formativ dialogmetod, med inspiration från den norska forskaren Olga Dysthe. Utgångspunkten är att eleverna ska känna sig trygga, frågorna som ställs ska vara öppna och autentiska och eleverna måste få snabb feedback på sina inlägg. Nu vågar alla skriva fritt, eftersom de arbetar i ett stängt forum.
I första hand är Ning-diskussionerna en övningsplats. Eleverna får tid att utveckla sina förmågor, träna sig i att argumentera och lyssna på varandra utan att hela tiden behöva bli bedömda. Även om bedömningen inte är i fokus är det lätt att se elevernas framsteg, eftersom allt finns kvar.
Diskussionen börjar alltid i elevernas egna frågor. Ämnet måste beröra.
– Berör det inte så dör det med en gång. Klassiska frågor som dödshjälp eller dödsstraff ligger för långt ifrån dem, säger Per Ahlkvist.
När alla elever harskrivit några inlägg med kommentarer brukar Per och Martin ta in diskussionen i klassrummet igen. Klassen tittar tillsammans på de olika inläggen, lärarna lyfter fram förtjänster och goda exempel.
– Särskilt visar vi på oväntade elevprestationer. Det är rätt mycket stolthet om det blir uppläst, säger Per.
Ämnesområdet brukar avslutas med en kortare muntlig diskussion, där alla lyssnar på varandra. Sedan stänger lärarna och klassen gemensamt gruppdiskussionen.
Arbetssättet fungerar för alla elever. De tar till sig kommentarerna och utvecklas på sin nivå. Det är också bra att se andra elevers exempel, särskilt för dem som tycker att det är svårt att skriva.
Martin Löfgren och Per Ahlkvist har numera en schemalagd, gemensam lektion i veckan med klass 8 C, när de arbetar med Ning-diskussionerna. Tidigare dubbelbemannade de själva. En stor del av planeringen sköter de medan de tittar på Champion’s League-matcher, genom ett gemensamt Googledokument.
Samarbetet ger oerhört mycket, tycker de båda. Innehåll och planering blir bättre, de vinner tid och får större djup och bredd i frågorna. Svenskan tillför mer fokus på språk och form. Med SO:n kommer mer innehåll. De ser också olika saker vid bedömningen.
Per Ahlkvist och Martin Löfgren har hållit på sedan 2008. De skulle aldrig ha orkat så länge om de inte sett att det ger resultat. Möjligen kan de vara lite förundrade över att inte fler lärare följer efter. För alla lärare kan arbeta så här, menar de, det enda som krävs är att eleverna har egna datorer. Det är bara att börja. Samarbeta, ge inte upp och samtala är tre goda råd. Men de understryker att arbetet tar tid.
– Det kräver att man vill något på sikt. Det är ingen quick fix, säger Martin Löfgren.
Text: Maria Lannvik Duregård