Samarbete mellan lärarna. Det är nyckeln till en fungerande skolgång för nyanlända elever. Och det är skolledarens uppgift att göra det möjligt.
Hur ska nyanlända elever tas emot i skolan? I Sverige organiseras utbildningen på olika sätt i olika kommuner och skolor. Någon form av förberedelseklass, där tyngdpunkten läggs på undervisning i svenska, är vanligare än så kallad direktintegrering i ordinarie klass.
Flera studier, däribland Skolinspektionens rapport Utbildningen för nyanlända elever, från 2014, visar att ingen av modellerna fungerar tillfredsställande. Undervisningen anpassas inte tillräckligt efter de nyanländas behov. De får inte heller det stöd de behöver.
Monica Axelsson, professor i tvåspråkighet, har de senaste åren ägnat sig åt forskning om nyanlända elevers situation. Tillsammans med tre forskarkollegor har hon genomfört projektet Nyanlända och lärande – en tvärvetenskaplig studie om nyanlända elevers lärandevillkor i den svenska skolan. Projektet, som är avslutat och nu ska dokumenteras, har tagit ett brett grepp och studerat nyanländas skolgång ur språkligt, samhälleligt, organisatoriskt och pedagogiskt perspektiv. Också elevernas perspektiv finns med.
De tre studerade högstadieskolorna, belägna i kommuner av olika storlek, tar alla emot eleverna i förberedelseklasser. Forskarna valde att följa 13–14-åringar eftersom det ställs höga krav på elever i den åldern, både språkligt, socialt och ämnesmässigt.
Liksom Skolinspektionen konstaterar Monica Axelsson att båda modellerna för nyanlända har brister. I förberedelseklassen interagerar eleverna med modersmålslärare, studiehandledare och sva-lärare (lärare i svenska som andraspråk), vilket är viktigt för språkutvecklingen. Däremot tar de ofta för liten del av den ordinarie klassens ämnesundervisning.
Övergången mellan förberedelseklass och reguljär klass är ett kritiskt skede, konstaterar forskarna i projektet. Ofta minskar den för språkutvecklingen väsentliga interaktionen när eleven börjar i den ordinarie klassen. Det beror bland annat på att ämneslärarna i regel saknar kompetens för att stötta elever med svenska som andraspråk. Inte heller med klasskamraterna blir det mycket till samvaro, eftersom ett gemensamt språk spelar stor roll särskilt i tonåringars umgänge.
Monica Axelsson påpekar att det tar mellan fyra och åtta år att lära sig skol-svenska, alltså det språk och de begrepp som används i de olika ämnena. Därför kan man inte vänta sig att eleverna ska lämna förberedelseklassen språkligt fullärda, ens om de har tillbringat flera år där.
Hon tycker att man ska ta vara på den stora ambitionen och viljan att komma vidare i sin utbildning och att få vara med i den ”riktiga skolan”, som de nyanlända ofta visar. Men det gäller att undvika fallgroparna på vägen dit. En sådan är att inträdet i ordinarie klass kan innebära att studiehandledningen dras in. Att det sker just när fler ämnen ska studeras och språkligt stöd är svårt att undvara, kan bli en katastrof för eleven, konstaterar Monica Axelsson.
Nyckelordet för att övergången ska fungera är samarbete, mellan ämneslärarna, modersmålslärarna och sva-lärarna.
– Det är en chefsfråga att organisera och möjliggöra samarbetet mellan lärarna. Skolledarna måste se till att tiden räcker till, och få förvaltningen att förstå vikten av det. Kommunen borde också se över sitt sälj-köp-system. Om det är dyrt för skolorna att köpa in studiehandledning så kommer de inte att göra det, trots att den väl behövs.
Hur lärandet organiseras skiljer sig mellan de olika skolorna i projektet, beroende på hur lång erfarenhet och hur stor andel man har av nyanlända. Också andelen flerspråkiga elever generellt spelar in.
På den största, en storstadsskola med hundra procent flerspråkiga elever, har ämneslärarna utvecklat strategier. De förklarar, illustrerar och använder visuella hjälpmedel. I den skolan planerade SO-lärarna och sva-lärarna tillsammans. SO-lärarna presenterade arbetsområdet i texter och med filmvisning. Klassens nyanlända elever fick sedan hjälp av sva-lärarna med att gå igenom de aktuella texternas ordförråd, språk och struktur. Även andra elever än de nyanlända erbjöds att delta för att få extra stöttning. Det blev möjligt genom att tid som schemalagts för ”elevens val” användes.
Monica Axelsson beskriver flera former för samarbete. I ett exempel planerar de olika lärarna temaarbeten på ett sätt som tillgodoser elevernas behov av stöd med vokabulär och språkstruktur i texter.
Många skolor skulle vinna på det arbetssättet, anser Monica Axelsson. Enligt henne gör ämneslärare uppskattningen att inte mer än 30 procent av alla deras elever klarar att läsa, förstå och analysera läroböcker på egen hand.
– Språklig ämnesstöttning skulle alltså inte bara hjälpa de nyanlända, utan dessutom en stor andel av de andra eleverna.
Monica Axelsson vill ge skolledare rådet att se mottagandet av dem som just kommit till Sverige som hela skolans uppgift.
– De nyanlända är en samhällsresurs som vi måste hjälpa fram.
I regeringspropositionen Utbildning för nyanlända elever – mottagande och skolgång, föreslås bland annat att en elev inte ska räknas som nyanländ i mer än fyra år.
– Jag är positiv till det. Det betyder att kommunerna måste ge järnet och sätta till alla resurser under de fyra första åren. Studiehandledning och samarbete mellan lärarkategorierna borde vara en självklarhet under den tiden.