Simmar för livet

Det är mycket snack i tjejernas omklädningsrum. Dit får inga manliga lärare gå in, så åttaåriga Maryam Hussein Sayed, som är äldst av de fem flickorna, har ansvaret för nyckeln till skåpen.

Hur är det att simma?

– Det är jättekul, fast nu har jag fått en blåsa på foten, berättar Maryam Hussein Sayed medan hon kränger på sig sin bikini.

– Jag måste lära mig fortfarande, måste träna på att titta under vattnet, säger sjuåriga Diana Alipanah insiktsfullt.

Hon tittar på tvillingsystern Jovana, som nickar medan hon tar på sig en bångstyrig baddräkt med sjöjungfrur på. Sara Manrös el Nabolsi intill har varit på badhuset och simmat med sina föräldrar många gånger och är van vid miljön.

Nu samlas alla inne i den fuktiga och tropiskt varma simhallen för att få reda på vad som gäller under en och en halv timma framöver. Killarna är redan i, tillsammans med Henrik Posselts kollega Peter Lindström.

– Om man inte kan simma 25 meter på egen hand måste man ha på sig en simdyna, det vet ni. Och det är viktigt att en vuxen får sätta på den så att den inte glider av eller sitter fel, för då påverkas balansen i vattnet, berättar Henrik Posselt.

I en litenbadbok fyller han i hur långt barnen har kommit i sin simkunnighet. Den är klädd med silvertejp för att klara vätan.

Men nu är det för mycket snack och för lite verkstad tycker tjejerna och släpps äntligen i väg. Ingen badkruka så långt ögat kan nå, alla hoppar i direkt. Sara Manrös el Nabolsi är den enda av de fyra flickorna som idag slipper simdynan, hon kan redan simma 25 meter.

I dag har Jovana Alipanah ett bestämt mål. Hon ska klara av att simma utan simdyna.

– Lägg dig på magen upp på bassängkanten, visar Henrik Posselt. Så gör du grodan först och pinnen sen, med benen.

Hon glider ner i vattnet och Henrik Posselt håller henne under hakan medan hon tar simtag med armarna.

– Blås upp dig, blås upp dig, säger han på omisskännlig skånska och Jovana Alipanah kämpar på och skrattar hela tiden.

Här kan man snacka om individualisering. Henrik Posselt visar, berömmer, peppar och tittar Jovana Alipanah rakt in i ögonen. Nu simmar hon redan sex meter utan dyna!

Kollegan Peter Lindström sitter på en blå, grön och gul flytande plastrundel mitt i bassängen och barnen hänger i klasar runt honom. Det blir kamp om vilka som lyckas hålla sig kvar. Stämningen är hög och alla deltar.

För dagen finns ännu en vuxen med i bassängen, Tobias Lilja. Han gör sin första praktik på fritidshemmen på Ängåsskolan, går första året på grundlärarutbildningen mot fritidshem. Att han är med under badtimmarna underlättar för de båda andra vuxna.

Leken är viktig och man får gärna stänka vatten, göra kanonkulan så att svallvågorna går höga i bassängen. Barnen hoppar från kanten, trampolinen och från den lägsta nivån på hopptornet. Upp kilar en flicka med heltäckande baddräkt och slöja för att hoppa från den högre avsatsen. Hon är betydligt äldre och tillhör inte badbarnen från fritidshemmet Ädelstenen.

I en färsk rapport från Skolverket meddelas att var tjugonde sjätteklassare inte är simkunnig, enligt kraven som ställs i grundskolans kursplan för idrott och hälsa. Det innebär att 4 500 elever i Sverige inte kan simma. Enligt undervisningsrådet Lars-Åke Bäckman på Skolverket, beror det på att lärare behöver lära sig mer om simundervisningsmetoder, men också att tillgången på simhallar är begränsad runt om i landet. Inget av detta har elever eller lärare på Ängåsskolan problem med.

– Jag har alltid haft stöd för mina simaktiviteter av rektor och vi har nära till simhallen, men också till havet. Men simkunnigheten minskar nationellt bland barn och överviktigheten ökar, säger Henrik Posselt.

Enligt Livräddningssällskapet drunknade 137 personer under 2014, den högsta siffran på tolv år. De som dominerar statistiken är inte barn, utan män över 50 år. Livräddningssällskapet vill nu att man antar en nationell plan för hur myndigheter, organisationer och företag ska arbeta med att förebygga drunkningar, både bland barn och vuxna. Två tredjedelar av allt förebyggande arbete sköts i dag av ideella föreningar och krafter, resten av kommuner och detta vill man nu samordna.

Det var en händelse för nästan 30 år sedan som gjorde att Henrik Posselt bestämde sig för att lära barn att simma. Under sommaren ramlade en pojke, på det daghem där han arbetade, i vattnet och drunknade. Han kände honom väl, hösten efter skulle han ha börjat på fritids.

– Det blev en markering för mig att det är livsviktigt att kunna simma. Fler och fler kommer till oss från andra länder, där det kanske inte är så naturligt med simkunnighet. Fritidshemmet ska komplettera hemmet och det gör vi, säger han allvarligt.

Målet är att barnen ska bli lite modigare för varje gång de kommer till badhuset. Det finns de som måste peppas och lyftas och andra som behöver hållas tillbaka.

– Problemet är inte de som är rädda, även om det tar tid kan man hjälpa dem att komma över sin rädsla. Det är istället de som är riskbenägna som så snabbt som möjligt måste lära sig simma. De måste lära känna sina egna begränsningar och förstå att de inte är odödliga, säger Henrik Posselt bestämt.

I trean gör alla barn ett simprov. Man får hoppa från kanten i den djupa delen av bassängen, simma 25 meter bröstsim och 10 meter på rygg. Den som inte klarar provet får gå i kommunens simskola, under skolans idrottstimmar tillsammans med barn som de ofta inte känner. Det gör att många av barnen är motiverade att lära sig tillsammans med sina kompisar på fritidshemmet, det är sällan som någon väljer att inte delta.

I början när Henrik Posselt började simma med fritidshemsbarnen, var det lite sisådär med simkunnigheten. Så småningom ville han lära sig mer om undervisningsmetoder och gick därför en utbildning till simlärarassistent.

Det händer fortfarande att barn inte klarar simprovet i trean, men då får de prova igen nästa år. Rent motoriskt säger Henrik Posselt kan barn lära sig simma redan i förskoleklassen.

Simmandet och badandet skapar en närhet till barnen, de båda kollegorna tycker att det skiljer sig lite från andra aktiviteter.

– När vi badar med ungarna får vi en särskild relation till dem som vi inte får annars. Den relationen kan jag surfa på när vi gör annat på fritidshemmet, säger Henrik Posselt.

I år har fritidshemmen på Ängåsskolan färre barn, men samma bemanning. Under flera år har en del av barnen gått över till friskolorna, men glädjande nog har några kommit tillbaka.

När ni badar idag är ni tre personer på nio barn. Många fritidshem har ansvar för många fler barn, hur kan de göra om de också vill simma?

– Framöver kommer det nog att förändras för oss, grupper kommer att slås samman. Men tidigare har jag gått ensam med barnen till badhuset och då får man prata med badvakterna. När jag undervisar ett barn får de hjälpa till att hålla ordning på de andra. Min gräns är åtta barn, men det beror på vilka barnen är och din egen förmåga, säger Henrik Posselt.

När badpasset äröver och barnen ska upp, märks det att Peter Lindström känner dem väl. Han puttar ner ett par flickor från ringen, bestämt och helt utan irritation. De hamnar under vattnet, kommer upp igen och ruskar bort vattnet ur håret. Ingen dramatik, nu är passet slut, helt enkelt!

Utanför simhallen väntar flera pappor och en och annan mamma. Jovana Alipanah och flera andra får märket Silvergrodan, ett bevis på att man kan simma 10 meter bröstsim på egen hand. Trötta, rödögda och blöta i håret kilar de stolta hem med sina föräldrar.