I september 2013 skrev språkläraren Pernilla Alm ett frustrerat blogginlägg där hon tog ställning mot läxor. Inlägget spreds på sociala medier och på några dagar hade 130 000 personer läst det. Sedan blev hon snabbt inbjuden till SVT Debatt, Aktuellt, Lilla Aktuellt och andra medier. Det stod klart att läxor är ett ämne som berör. Och för Alm ledde det till beslutet att skriva boken Läxfritt– för en likvärdig skola.
Pernilla Alm arbetar på högstadiet och har tidigare själv gett läxor, inte minst för att föräldrar och elever förväntar sig det i ämnen som anses viktiga. Nu arbetar hon läxfritt och hon beskriver hur både hon själv och andra lärare och skolor utformar undervisningen på ett sätt som ska göra att lärandet blir lika bra eller bättre än med läxor. Alm konstaterar i boken att läxan som koncept är så självklar att vi oftast inte funderar över den.
”Sedan jag började som lärare 2002 har jag suttit i fler kepsdebatter än läxdebatter med mitt kollegium”, skriver hon. Men ju mer hon har satt sig in i problematiken kring läxor, desto mer kritisk har hon blivit. Det finns en hel del internationell forskning kring läxor, men de svenska forskare som ägnat sig åt frågan är få. Och forskarnas resultat är långt ifrån entydiga – ”alla i läxdebatten kan hitta forskning som stödjer just deras synpunkt”, skriver hon.
Alms presentation av forskningen kring läxor är inte en djupdykning av det slag som när forskare behandlar ett ämne, men mitt intryck är ändå att hon ger en allsidig bild av den forskning som finns. John Hatties metastudie dyker förstås upp även i det här sammanhanget. Enligt Hattie har läxor generellt låg effekt på elevers lärande – lägst på unga elevers lärande och högst på redan högpresterande gymnasieelevers.Trots att Alm ser att det går att finna stöd i forskningen för att läxor – rätt utformade och med formativ återkoppling – kan fungera, pläderar hon kraftfullt emot dem. En viktig orsak är hennes likvärdighetsperspektiv. I boken kommer rektorer, lärare, elever och föräldrar till tals, med kortare eller längre inlägg.
Starkast intryck på mig gör de många röster från föräldrar som beskriver de konflikter och den oro, förtvivlan och ångest som läxorna skapar. Starkast är den hos de föräldrar som så gärna vill, men av olika skäl inte förmår, kan eller hinner hjälpa sina barn med läxorna. Alms slutsats är att läxorna bidrar till att förstärka samhällets ojämlikheter och orättvisor. Allra mest kritisk är hon till rutavdraget för läxhjälp, som hon menar är segregerande och gynnar de redan resursstarka.
Vass i argumentationen blir Alm även när hon tar upp påståendet att läxor tränar elevers ansvar. I många fall är det omständigheter som eleven inte själv råder över som hindrar eleven att göra läxan. Det bästa sättet att träna elevers ansvar är, menar Alm, att skapa förutsättningar för att skolarbetet kan klaras av på skoltid, och det som gör störst intryck på mig i Alms bok är den pedagogiska medvetenhet som utmärker de läxfria pedagoger som kommer till tals i boken. ”Det enda man gör med ansvaret för inlärningen när man ger läxor, är att man tar bort det från läraren”, skriver Alm.
Det fanns en tid när lärare sällan fick utrymme på den offentliga debattscenen. Med de sociala mediernas genomslag har det förändrats. Dagens hysteriska skoltempo hindrar dessbättre inte lärare från att blogga, twittra, ”facebooka”– och även skriva böcker. Man tar sig utrymme, helt enkelt. Pernilla Alms röst i det offentliga rummet är välkommen, för hon är påläst, passionerad och pedagogiskt väl förankrad. Och med sin bok har hon i alla fall vunnit över mig till den växande skaran av läxfrihetens förespråkare
Peter Fowelin organisationskonsult och SO-lärare