Rätt förhållningssätt kan öka lärares arbetsglädje och stärka elevernas utveckling, skriver psykologen Zelma Fors.
Dagens skoldebatt har tappat fokus på hur skolmiljön påverkar barn och ungdomar under de viktiga utvecklingsåren. Därför välkomnar jag två skrifter som i skarp kontrast till nuvarande fokusering på resultat i form av siffror och kognitiva kunskapsmål i stället betonar skolans relationella och emotionella praktik.
Utgångspunkten i de båda skrifterna är att de förmedlar hopp för stressade och överbelastade lärare.
Kicki Oljemark och Rachel Törner beskriver ett skolutvecklingsprojekt från Alingsås i boken »En lärande organisation. Perspektiv på systemisk och styrkebaserad skolutveckling. Om lusten att lära.«
All personal är med i olika nätverksgrupper och har en ständigt pågående dialog om skolpraktiken. Huvudtesen är att lärandet bygger på relationer med fokus på det styrkebaserade förhållningssättet. Förvandlingen från det destruktiva förhållningssättet förändras medvetet till det konstruktiva.
Ett konkret exempel på hur ett förändrat förhållningssätt skapade arbetsglädje var när arbetslaget bestämde sig för att i mötet med föräldrar som hämtade sina barn inte radda upp det som inte hade gått så bra under dagen. I stället fokusera man på det positiva som barnet bidragit med.
I Anna Carin Bredmars avhandling ingår intervjuer med lärare som utgår från den känslomässiga närvaron och de relationer lärare har med elever för att beskriva hur och när de upplever arbetsglädje. (»Lärares arbetsglädje. Betydelsen av emotionell närvaro i det pedagogiska arbetet.« Linnéuniversitetet.)
Läraren Cecilia berättar att »Det är lite olika, ibland känner man fluency eller liksom att man har en häftig känsla av Yes! Alla vet vad de ska göra och jag finns där och man känner att man räcker till och man njuter av ungarnas arbetsglädje och alltihop.« Citatet visar att när arbetsglädje finns kan man bemästra de mer destruktiva och fientliga känslor som kan infinna sig.
Läraren Jenny berättar i stället: »Då bestämde jag mig för att: Nähä, Jenny, nu är du proffset. Men inga känslor eller visa någonting. Jag kommer inte heller att bjuda på mig. Jag satte ju själv mina begränsningar där faktiskt. Så sätter man upp en mur, ja och då har man inte heller några känslor så att man kan engagera sig och involvera sig«.
Citaten ger en bekräftelse på hur personen formas i lärarrollen. Alla som vistas i skolan vet att relationer är avgörande för hur man kommer att uppleva skolan.
Dessa pedagoger beskriver det destruktiva förhållningssätt som skolpersonal sannolikt har på många skolor och som varit rådande under lång tid. När de medvetet förändrar sitt eget förhållningssätt till mer omsorgspräglat än föraktfullt så modifierar även barnet sitt beteende.
Relationer och känslor i skolans vardagspraktik kan inte mätas och kontrolleras på samma sätt som kognitiva prestationer via prov och hårdfaktainstrument. Både relationerna och känslorna i skolans vardagspraktik är kanhända viktigare för barn och ungdomars utveckling och hälsa än de kognitiva kunskaperna.
Om de destruktiva känslorna är de mest förhärskande kan de kognitiva prestationerna påverkas till det sämre. Speciellt i avseendet att det är relationen som är metoden och att alla på en skola ska vara i levande dialog med varandra om hur vardagspraktiken är och kan omformas.