»Vår skola är utvald att delta i Pisa-provet under våren. Utvalda elever premieras med en biocheck« meddelas vi i ett mejl. Jag gör en liten grimas av olust. Inte för trivialiseringen av provdeltagandet. Och inte för att detta läggs ovanpå det årliga vårterminsmaraton i nationella prov som nu är i full gång på skolan. Nej, prov och bedömning väcker provångest inom mig. Plågsamma hågkomster, som när jag på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, kom hem med gråten i halsen efter ett misslyckat kemiprov på reaktionsformler.
Två hårda bedömningserfarenheter. Vad ledde de till? Jag lade mig vinn om att plugga kemi och fick till slut en fyra i betyg. Under följande prao-period tog jag revansch genom att åter söka mig till en bokhandel, men nu beredd på alla typer av arbetsuppgifter vilka jag tog itu med i furiös iver. Jag belönades med två silverpennor graverade med mitt namn och fick ett lyriskt omdöme. Framför allt utvecklades det jag från början saknat — initiativförmåga och problemlösningsförmåga — något jag haft glädje av i många situationer.
Min gymnasiala ångest över sviktande skolresultat avspeglas i dag på nationell nivå, den som de internationella proven ger upphov till. Man kan tycka att världens sjätte rikaste land, i världshistoriens rikaste generation, bevisligen klarar sig hyfsat i den internationella konkurrensen. Ändå dikterar svårtydda och hotfulla förkortningar — Pisa, Pirls — en mäthysterisk politik av allt fler nationella prov och tidigare betyg.