Tina Kullenberg har utforskat hur barn lär ett annat barn en sång. Resultatet visar att barnen instruerar varandra på samma formella och uppgiftsorienterade sätt som finns i skolan. Däremot saknas kommunikation om känslor och upplevelser i deras lärande.
Musikläraren och forskaren Tina Kullenberg har länge intresserat sig för frågor som handlar om hur socialt samspel inverkar på barns musikaliska lärande. I arbetet med musik- och rytmikundervisning i grundskola och kulturskola fick hon inte ihop det som hon lärt sig under utbildningen med egna erfarenheter av undervisning.
– För mig motverkas lärandet om jag ska korrigera barnens beteenden på olika sätt, till exempel genom att instruera dem hur de ska sitta eller att de ska andas på ett visst sätt när de sjunger.
Efter femton år som musiklärare hade hon successivt släppt de detaljplanerade lektionerna. I stället lät hon undervisningen styras av det som hände i stunden.
– Jag blev alltmer lyhörd för dialogen med eleverna. För att få igång ett kreativt flöde kunde jag till exempel slänga ut rytminstrument till barnen och låta dem börja spela direkt. Vi skapade och lärde tillsammans.
När Tina Kullenberg bestämde sig för att forska på heltid för fem år sedan var valet av ämnesområde givet. Hon ville fördjupa sig i dialogens betydelse för barns musikaliska lärande.
I studien ingår fyra 9–10-åriga barn som lär varandra att sjunga sånger utan att någon vuxen finns med. Barnen arbetar två och två. Uppgiften är att det ena barnet ska lära det andra barnet en sång. De får själva bestämma hur de ska gå tillväga och när de anser att de klarat uppgiften. En videokamera filmar deras aktiviteter. Tina Kullenberg har i efterhand studerat hur barnen använder ord, sång, ansiktsuttryck, kroppsspråk, tonfall, röstvolym och olika föremål för att instruera och ta till sig kunskaper på. Från början var tanken att de skulle befinna sig i skolmiljö, men när barnen varit hemma hos Tina Kullenberg på ett första möte, ville de hellre göra studien hemma hos henne.
– Jag delade därför av en del av mitt vardagsrum där det fanns piano, soffa, pall, bord, dator, papper, pennor och kritor. Där riggades också videokameran upp.
Resultatet överraskade Tina Kullenberg. Barnen valde att instruera varandra systematiskt och formellt med en samtalsstil som återfinns i skolan – trots att de inte befann sig i en skolmiljö. De byggde också upp spelregler som påminde om skolans, där barnet i sin lärarroll var initiativrik, bestämd och uthållig medan barnet i elevrollen var villig att ta emot råd och kritik.
– Jag blev förvånad över att det inte fanns några avbrott för till exempel småprat och flams. Eleverna jobbade målmedvetet och fokuserade uteslutande på uppgiften.
I avhandlingen resonerar Tina Kullenberg kring språkvetaren Per Linells begrepp om dubbel dialogicitet. Hon menar att dialogen som pågår mellan barnen i studien inte enbart handlar om två personer som reagerar på varandra, utan att det sker en parallell dialog som bottnar i deras gemensamma kulturella erfarenhet från skolan.
– Det är tydligt att barnen samtalar och beter sig på liknande sätt som i skolans musikundervisning. Skriftspråket fick en viktig roll. Med hjälp av nedskrivna ord och påhittade symboler, kunde de exempelvis belysa viktiga musikaliska pauser eller förklara en problematisk rytm.
Till sin förvåning fann Tina Kullenberg att barnen inte kommunicerade kring känslor och upplevelser när de lärde ut sångerna till varandra.
– Jag frågade mig vad det beror på. Är eleverna redan vid 9-10-årsåldern så präglade av att arbeta för att uppnå mätbara kunskapsmål i dagens skola att de tappat bort den upplevelsemässiga dimensionen i musiken?
Tina Kullenberg tror att kunskapskraven gör att musiklärare får svårare att hävda värdet av musikaliska upplevelser i sig. Hon menar att det finns risk för att synen på musikalitet reduceras till det som är mätbart, rätt eller fel. Barnen går då miste om andra viktiga delar i musiken som kreativitet, lust och skapande. Hon tror att den risken även finns i andra ämnen.
– Det borde få finnas utrymme för mer improvisation och lekfullhet i all undervisning. Ibland är det fruktbart att frångå det som är skoltypiskt för att ge plats för andra sorters lärande.
Trots att det inte går att dra generella slutsatser i en fallstudie med fyra elever, anser Tina Kullenberg att resultatet ändå belyser viktiga aspekter som lärare kan ha nytta av. I studien kunde barnen arbeta målinriktat utan lärare om de förstod meningen med en uppgift.
– Det är så många uppgifter som ska lösas att det kan vara lätt för läraren att glömma att förklara för eleverna varför de ska göra en uppgift. Då blir det kanske flams av grupparbetet i stället för att eleverna tar ansvar och känner engagemang.
Barnen i studien visar att de är lyhörda gentemot varandra. De använder gester och röstläge för att skapa tillit och göra det lättare för kompisen att förstå. De kan till exempel förmildra ett uttalande med ett leende, nicka stödjande vid svåra passager i sången eller sänka rösten och tala långsamt när de vill belysa något viktigt.
– Som lärare kan man underlätta lärandet genom att bli mer uppmärksam på vad som sker i dialogen med eleverna. Det är viktigt att vara medveten om att lärandet sker på många knappt märkbara sätt.
För närvarande arbetar Tina Kullenberg som universitetslektor vid lärarutbildningen på Högskolan i Halmstad. Men hon tänker fortsätta att forska. Hon vill ta reda på mer om vilken betydelse socialpsykologiska mekanismer och undervisningsmiljö har för barns lärande.
– Om jag började jobba som musiklärare igen skulle jag experimentera mycket mera. Jag skulle till exempel prova att ha musikundervisning i skogen för att uppmuntra nya sätt att lära.
Hon skulle också satsa mer på kompisinlärning.
– Om barnen tydligt förstår vad de ska göra, är de jätteduktiga på att lära ut saker till varandra. Barn kan mer än vi tror.
Avhandlingen Signing and Singing – Children in Teaching Dialogues lades fram på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet den 26 september 2014. Länk: https://gupea.ub.gu.se
Kristina Karlberg