För mig som didaktisk forskare är det intressant att konstatera att i arbetet med att bygga en nation utifrån GNH, är utbildning den allra viktigaste nyckeln. Tankarna om bruttonationallycka dominerar styrdokumenten och finns också med som en viktig aspekt när skolor utvärderas. I praktiken kan det innebära att verksamheten ska relateras till i vilken utsträckning den bidrar till elevernas nytänkande och kunskap och i vilken omfattning den uppmanar till positiva tankar och kreativitet. Målet med lärarutbildningen är att utbilda lärare i ett helhetstänkande i relation till GNH med betoning på ”Passion for learning”, ”Conviction of the power of education” och ”Love of children”. Dessa parametrar kan kännas självklara, men som när de lyfts fram som flaggskepp blir de oerhört starka och betydelsefulla redskap och vägvisare.
Självklart finns detmånga utmaningar kvar för ett land där slaveriet avskaffades så sent som på 1950-talet och där antalet illitterata fortfarande är cirka 45 procent. Det finns en del kvar att göra när det gäller yttrandefriheten och trots höga ambitioner från de styrande och stor enighet kring såväl mål som medel med utbildningssatsningarna, är glappet på många håll stort mellan politiken och den praktiska skolvardagen. Många elever har flera timmars gångväg till skolan; barn slutar skolan innan den obligatoriska tioåriga skolgången är uppfylld för att familjerna behöver deras hjälp med försörjningen det saknas lärare i de mest glesbefolkade områdena och på vissa skolor är det ont om skolböcker och annat undervisningsmaterial. Systemet litar dock på lärarnas förmåga och de får mycket stöttning, fortbildning och konkret hjälp för att klara av sina uppgifter. Detta lilla lands ambitioner och kamp för att hitta alternativa vägar att utvecklas till en modern nation som bygger på starka humanistiska värderingar, är beundransvärda och imponerande. Kanske är detta något som vi i vårt högteknologiska och högpresterande land kan inspireras av när vi skapar framtidens skola?