Tecken når fram i vården

”Ont” tecknar hon igen till eleven Gabriella Andersson som får armen omlindad av sin klasskompis Jana Orlova. Båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet med teckenspråksinriktning på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Totalt är det 41 elever på skolan som har valt att lära sig teckenspråk som tillval eller som modernt språk. Tio av dem går vård- och omsorgsprogrammet som har riksintag och lockar elever från hela landet.

– Teckenspråket blir ytterligare ett sätt att nå patienterna, säger Jonna Ekersund. Själv vill jag helst jobba på akuten, men tecknen är en bra kunskap oavsett var jag hamnar.

– Det blir en extra kompetens när man ska söka jobb, instämmer Therese Jönsson. Hon har en pappa och en syster som är hörselskadade och kan själv teckna lite sedan tidigare. Nu vill hon bli bättre på det och funderar också på att jobba med döva i framtiden.

Det är teckenspråkslektion i sjukhussalen och eleverna övar sig på att teckna, både som patienter och vårdare. Samtal pågår parallellt på flera ställen, men eftersom inget hörs gör det inget att alla kommunicerar på samma gång.

– Är du yr? Eleven Jana Orlova tecknar frågan till patientdockan Charlie som ligger nedbäddad. Hon spretar med fingrarna och fladdrar lite framför ansiktet.

– Brukar du vara yr? På morgonen eller kvällen? förtydligar Therese Henriksson samtidigt som hon ser bekymrad ut. Tillsammans med Anna Öjeke är hon teckenspråkslärare på Birger Sjöberggymnasiet.

Att just Vänersborgär en stad med många teckenspråkstalare beror på att Vänerskolan, en skola för döva, har funnits där sedan slutet av 1800-talet. Det har lockat flera familjer med döva och svårt hörselskadade barn till Vänersborg och också gjort att efterfrågan på teckenspråk i staden har ökat. Sedan flera år finns det som tillval både i grundskolan och på gymnasiet. Therese Henriksson och Anna Öjeke har själva lärt sig teckenspråk på samma skola som de i dag undervisar på. Utbildning till teckenspråkslärare och pedagogik skaffade de sig parallellt med arbetet genom studier på högskolan i Örebro.

– Jo, så är det, skrattar Anna Öjeke. Vi har aldrig lämnat vår skola.

– Samtidigt har vi ett väldigt brett arbetsfält, inflikar Therese Henriksson. Vi lär ut tecken här på omvårdnadsprogrammet, på förskolan, som språkval på högstadiet, på komvux, särvux och som personalutbildning.

En skillnad mellan teckenspråk och talspråk är att man i teckenspråket berättar i egenskap av den person som det handlar om.

– Om jag ska berätta att ”Olle leker med bollen” gör jag så här, säger Anna Öjeke och tar upp en fiktiv boll och kastar med den över huvudet. Om jag ska berätta sagan om Rödluvan och vargen blir jag alltså i tur och ordning; Rödluvan, vargen och mormor. Men först tecknar jag tydligt vilken person jag är. Man berättar alltså inte utifrån ett annat perspektiv utan går själv in i rollen.

Innebär det att man blir mer empatisk? Att man lever sig in på ett annat sätt jämfört med att tala?

– Nja, det är nog svårt att säga, tycker Therese Henriksson. Däremot måste man vara engagerad. Det går inte att vara ointresserad och stå i bakgrunden. Man måste se in i ögonen och vara där och då.

På Birger Sjöberggymnasiet har teckenspråkstillvalet funnits sedan 1995. Under flera år var intresset stort och som mest var 15 teckenspråkslärare i tjänst, varav några var döva. Efter 2006 dalade intresset, bland annat på grund av att ämnet inte längre kunde räknas som merit i ansökan till högskolan. Sedan 2013 är det dock ändrat tillbaka och teckenspråket jämställs med andra moderna språk.

– Nu hoppas vi att antalet elever ska öka igen, säger Anna Öjeke. För blivande undersköterskor är det ett mervärde när de söker jobb. För oss som lärare är det värdefullt om antalet lärare ökar. Framför allt saknar vi våra döva kollegor som hjälper oss att hålla språket levande.

Teckenspråket är ett fullvärdigt språk med ett stort ordförråd och egen grammatik. Varje land har sin egen variant och det finns tyvärr få internationella tecken. Svenskan har märkligt nog störst likhet med portugisiskan, beroende på att en döv präst från Sverige jobbade i Portugal under långa perioder, medan likheten med exempelvis nordiska språk är betydligt mindre. I dag finns det cirka 30 000 personer i Sverige som kommunicerar med teckenspråk.

– Vi märker att det finns en ökande efterfrågan från olika personalgrupper som vill lära sig teckenspråk och tecken som stöd (TSS), berättar Therese Henriksson.

Tecken som stödär en enklare variant av teckenspråk där tecknen används för att förstärka den talade kommunikationen. Framför allt har det börjat användas i kontakt med utvecklingsstörda, men också med andra personer med språkstörningar som exempelvis strokepatienter samt till riktigt små barn (babytecken). Många av eleverna från vård- och omsorgsprogrammet har blivit teckenspråkstolkar, audi­nomer och personliga assistenter eller fått arbete på andra ställen inom vård eller omsorg.

– Även om de inte jobbar direkt med döva patienter har de nytta av sin kunskap. Vi har också några apl-platser här i Vänersborg där eleverna får använda teckenspråket som vi hoppas att få behålla, säger Therese Henriksson.

Eftersom det finns få läromedel inom teckenspråk har Therese Henriksson och Anna Öjeke själva gjort två böcker: Teckenspråk steg 1 och steg 2, med tillhörande övningsböcker och videomaterial. I den mån det finns lär de också ut fackspråk, det vill säga sjukvårdstermer och andra tecken som eleverna kan ha särskild nytta av.

Till skillnad från andra språk saknar teckenspråk ett skriftspråk. I stället är mun, ögon, ögonbryn, och ibland hela kroppen, viktig i kommunikationen.

– Vissa saker blir ju väldigt visuella, som att något luktar illa, och också andra saker som kan vara känsliga och som man kan behöva teckna om man jobbar inom vården. I klassrummet får man fnissa hur mycket som helst och efter ett tag blir även det här språket naturligt. Är sammanhanget allvarlig är det oftast inte svårt att hålla sig för skratt, förklarar Therese Henriksson.

Under lektionerna händer det att de skrattar så de gråter berättar hon, som när de spelar sällskapsspel eller charader. För en stor skillnad mellan vanlig språkundervisning är att det är lätt att göra teckenspråkslektionerna lustfyllda. Lärandet bygger till stor del på gemensamma övningar och blir på så sätt också lärarintensiva.

– Eleverna kan oftast inte arbeta enskilt och måste dessutom sitta så att de ser varandra, därför kan vi ha max 17 elever i klassen, helst färre, förklarar Anna Öjeke.

Lärarna försöker att skapa en tillåtande stämning i klassrummet där det är okej att göra bort sig. För om man ska lära sig teckenspråk går det inte att gömma sig, och med stora munrörelser och talande mimik får man vara beredd på att ibland känna sig löjlig.

– En positiv bieffekt blir att de här eleverna ofta har lätt för att göra muntliga framträdanden och också får en god retorik. De blir säkra och vågar ta plats. Det har de stor nytta av inte minst på anställningsintervjuer, säger Therese Henriksson och får medhåll av eleven Therese Jönsson.

– Man måste vara beredd på att få alla blickar på sig och att man ibland kan känna sig fånig. Jag är normalt ingen person som vill stå i centrum, så det här är lite ovant för mig. Samtidigt blir det en bra övning.

Ibland tycker hon och hennes klasskamrater att det är svårt med tecknen, där små nyanser i mimik eller rörelse kan ge ordet en helt ny betydelse. Till sin hjälp har de två klassrum med en glasruta emellan. När de gör skoluppgifter står de på var sin sida och tecknar för att inte förledas att använda talet. Vid läxor eller prov får eleverna ibland göra videoinspelningar och ibland teckna i grupp framför läraren. Det kan också hända att de gör en översättning från teckenspråk till skrift. Och ibland kan det vara bra att ha ett eget ”hemligt” språk som dessutom kan talas på stort avstånd.

– Det händer att vi använder teckenspråket även på andra lektioner, berättar Jonna Ekersund och ler lite finurligt. Då kan de andra i klassen bli avundsjuka, men då säger vi ”att det rör bara oss som har tecken som tillval”.