Jag kunde inte läsa förrän jag var femton. Min moster förblev analfabet till sin död vid 91. Men våra funktionshinder var förankrade i olika bokstavssystem. Hennes gällde svenska/polska, mitt jiddisch. Hon klarade sig bra, moster Fajga, och drev en egen restaurant i Malmö till en bit in på femtiotalet, då hon flyttade hem till min kusin i Hollywood.
Jag minns den mest omstörtande upplevelsen i mitt liv som vore det i går. Mina föräldrar hade gått ut. Tristessen gjorde att jag drog ut en av två böcker ur deras samlade bokbestånd. Hebreiska bokstäver! Jag försökte läsa men stötte på patrull. Det lät inte hebreiska när jag stavade mig genom bokstavsgyttret.
Då fick jag plötsligt syn på latinska bokstäver längst ner på sidan. Brzerzin stod där, deras hemstad. En jiskorbok, en dödsbok över deras utplånade boplats i Polen.
Det kändes plötsligt outhärdligt obehagligt. Några månader tidigare hade far läst de överlevandes vittnesbörd från hans födelseby. Jag hörde honom gråta förtvivlat, den enda gången i mitt liv. Hans snyftningar skar likt sylvassa knivar genom mitt hjärta. Jag tänkte då på att han berättat att han, som den skräddare han var, hade låtit sy in ett foto av min bror innanför innerfickan i sin trasiga rock. Han hade gått genom tortyrkammare och Gulag innan någon nitisk vakt synat honom i sömmarna. Då göts tårar, berättade han, som bevekade lägervakten. Jag kastade några blickar på fotot av min ihjälslagne bror som stod på hyllan.
När min far grät så hjärtskärande hade han läst, såg jag senare, att tyskarna hade slitit av min farfar hans skägg och stuckit ut ögonen på brodern Moszke. Några veckor senare deporterades de med övriga syskon till gaskamrarna.
Där stod jag med den olidliga jiskorboken, men drogs till de hebreiska bokstäverna. De följde på Brzerzin och jag kunde avkoda dem till de latinska motsvarigheterna. Sedan följde en långsam demaskering av bokstavsgyttret.
Efter blott en halvtimme var jag fonetiskt pånyttfödd. Ur Döden hade ett nytt liv uppväckts. Språket forsade likt fostervatten över mina läppar. Ett ögonblick av oändlig lycka omfamnade mig. Sedan den stunden har jag läst, läst och läst min jiddisch i dess mest förunderliga tankegångar.
Jag var en sann autodidakt. Min far läste gamla exemplar av ”letste nayes”, senaste nytt, men gav sig aldrig på det höglitterära. Vad behövde en skräddare Singer till, mer än som en oslagbar symaskin som man trampade på nätterna igenom för att spä på den fattigkassa lönearbetet på fabriken gav?
Dessutom slutade min far skolan i tredje klass, innan han som gesällgöra fick passa mästers get mellan stygnen.
För mig lät detta som inledningen till en Singer-roman som efter ett tag hade kunnat fortsätta med skräddarmetaforen: Två älskande kan dansa på ett knappnålshuvud, men för två som avskyr varandra är jordklotet inte stort nog.