Scenmöten på Sunnadal

Året är 1981 och kalla kriget är inne i en av sina mest konfliktfyllda perioder. Kärnvapenhotet mullrar från USA och Sovjetunionen, ett krig känns oroväckande nära. Då går en ubåt på grund i Karlskronas skärgård, mitt bland svenska marinens hemliga militära anläggningar.

Så långt känns nog historien igen. I Sunnadalsskolans version av det hela går ubåten på grund med vilje; besättningen har gjort myteri och hoppas få asyl enligt sjölagen. En av matroserna är agent under täcknamnet Tubsockan och ska äntligen träffa sin kontaktperson Flundran. De två har haft hemlig kontakt och en förälskelse håller på att växa fram ...

Stopp. Hur det går ska inte avslöjas förrän på premiären 23 maj. Till dess jobbar eleverna i årskurs 8 och 9 fram föreställningen Ubåt tillsammans med lärare och handledare under 2,5 timmar en gång i veckan. Med eget manus, skådespeleri, musik, dans, scenografi, kostym, mask, program och affischer.

Processen är densamma som på en professionell teater, men ”Sunna” är en vanlig grundskola. Eleverna har ungefär 40 olika modersmål och skolan har varken mycket resurser eller någon rosenröd tillvaro. Däremot tror lärarna på skolans möjligheter att förändras och att okonventionella samarbeten ger eleverna ny luft i sitt lärande, förbättrar måluppfyllelsen och gör skolan meningsfull. Och de är övertygade om att kultur får barn att tycka kunskap är roligt.

I kulturprocessat lärande integreras kultur som en del i undervisningen. Det både motverkar segregation och är ett sätt att utveckla skolan, anser Peter Skogsberg som är lärare vid Sunnadalsskolan och Marinmuseum i Karlskrona. Han är också initiativtagare i projektet Teater i gränsland, som just nu jobbar med sin elfte föreställning.

– Kultur är kul och det finns många sociala aspekter att vinna. Men vi är en skola och ska ta vara på lektionstiden. Vår metod handlar i första hand om måluppfyllelse. Innehållet kopplas hela tiden till läroplanen och kursplanernas mål. Det är inte föreställningen som är prio ett, utan att ha en bra skolverksamhet under läsåret, säger han.

– Samtidigt som det också är hög konstnärlig kvalitet. Det ena står inte tillbaka för det andra; vi har hittat en metodik där det går ihop, poängterar Lenny Mostberg, regissör och konstnärlig ledare för teatern.

Hur går detta till? Samarbetet med ett museum är en grundbult. För Sunnadalsskolan har Marinmuseum – med skeppsmodeller, galjonsfigurer och annat som tillhör kulturarvet i Karlskrona – blivit ett extra klassrum och en kunskapskälla för eleverna.

– Museet innehåller all dramatik som gör historia spännande för unga människor. När man gemensamt får en relation till kulturarvet skapas förutsättningar för samhörighet, säger Peter.

Första besöket på museet görs i årskurs 3, förklarar han medan han rattar bilen mot museet med några femteklassare i baksätet. Erolinda, Driton, Lole och Mahabad har varit där tre gånger under terminen och redan guidat sina föräldrar i delar av utställningen de själva valt ut. Med eget manus i handen berättar de initierat om livet ombord på båtarna under 1700-talet och om Karlskronas historia.

– Eleverna planerar sin kunskap, tar ansvar för den och gör en skrivuppgift. När de guidar får de gestalta och berätta för andra. Föräldrarna blir delaktiga i sina barns skola, och museet når en publik som kanske inte skulle kommit annars.

Museets historiska berättelser avspeglas oftast också i teatern. ”Sunna” har framfört pjäser bland annat om mordet på Gustav III och emigrationsvågen till USA. Peter och Lenny skriver synopsis tillsammans, med handlingen i tablåer och vilka karaktärer som ska ingå, men bollar hela tiden med kollegorna i produktionsgruppen (se ”rollistan”).

Synopsis blir ett läromedel med ett kunskapsinnehåll som följer läroplanen. För det mesta har det alltså en historisk kontext. Men när manusgruppen skriver replikerna gör de sin egen tolkning och lägger in både nutidsreferenser och modernt språk.

– Vi försöker hitta konflikter, känslor och fenomen som är tidlösa och universella, som utanförskap, kulturkrockar, våld och kriminalitet, flykt från krig. På så sätt kombineras skolämnesteoretisk insikt med att eleverna känner igen och bearbetar sina egna upplevelser och erfarenheter.

Manuset till Ubåt skrevs klart under en intensiv septembervecka. Därefter har eleverna i samtliga arbetsgrupper läst in sig på manus så att de har helheten i produktionen klar för sig.

– Alla är medvetna om exakt vad de ska göra och varför. Sedan jobbar vi i delar innan helheten sätts ihop på en scen inne i stan sista veckan före premiären, säger Lenny.

än så länge jobbar alla grupper var för sig med lärare eller handledare. Lenny håller till i aulan. Skådespelargruppen fick sina roller i Ubåt förra veckan och ska nu börja läsa in sig på sina repliker. Lenny och Peter beslutar vem som ska ha vilken roll, baserat på en kombination av vilka förmågor elever behöver stärka och deras möjligheter att göra ett bra jobb.

– Upp på scenen, vi börjar med lite röstuppvärmning! Andas ner i magen och slappna av. Är ni med mig? Det ska höras vad ni säger! säger Lenny.

Efteråt förklarar han vikten av att få eleverna att känna lust och att övervinna sina rädslor för att ”göra bort sig”.

– Det handlar om att våga vilja och att vilja våga. På det sättet kan jag som konstnär stärka eleverna och utveckla deras förmågor mot ökad måluppfyllelse.

Lite improvisationsövningar blir det också, innan det är dags för replikerna.

– Läs inte som det står, utan läs som ni förstår att det står, poängterar Lenny. Man ska göra texten till sin egen. Hela grejen med teater är att vi har en överenskommelse med publiken om att det är en fiktiv historia vi har läst in. Men när vi står på scenen ska vi prata med varandra och reagera som det vore första gången.

I musiksalen pågår låtskrivande för fullt. Musikgruppen gör den traditionella slutlåten och musikövergångar mellan akterna. Fem–sex låtar ska det bli, 80-talsmusik i olika stilar och gärna lite nyskapande, berättar musiklärare Joakim Karlsson. Just nu tar eleverna ut ackordföljder på gitarr och skriver rimmade meningar på engelska.

– Vi tolkar innehållet i manus på vårt sätt så att vi får tänka självständigt, men sedan knyter vi ihop det efter vad som fungerar bäst produktionsmässigt. Det blir ett intensivt samarbete med stundtals hätska diskussioner, där eleverna tillför några ackord och meningar var.

Arbetssättet går flera steg längre än den vanliga musikundervisningen, där man mer analyserar andras alster. Här får de lära sig att både vara självkritiska och acceptera varandras idéer så att alla blir delaktiga, menar Joakim. Dessutom får eleverna lära sig spela på en högre nivå, hantera grundinstrumenten i ett rockband och att använda ljudeffekter för att förmedla känslor. Allt spelas in och sedan klipper Joakim ihop det hela; flyttar om, pitchar och lägger på effekter.

– Slutlåten är en viktig del av föreställningen. Under den är alla elever i produktionen med på scenen. De som känner sig hågade sjunger med. Efter den kommer applåder och publikens jubel.

Reflektionsboken är en stor del i projektet, påpekar Peter Skogsberg när vi är på väg mot dansgruppen. Arbetssättet bygger på lärande i kombination med individuell utveckling, och i varje arbetsgrupp får eleverna en bok där de reflekterar över sitt lärande. Processen kommer igång på allvar under våren, och utvecklas till en dialog mellan lärare och varje enskild elev.

– Vi har klistrat in konkretiserade mål för olika ämnen och eleverna får själva förklara sin process, hur de förs mot målen genom arbetet med musik, scenografi och så vidare. Då får vi in metakognition, och det är den viktigaste faktorn för god formativ bedömning och undervisningskvalitet.

I dansgruppen gestaltar eleverna myteriscenen. I grupper om tre–fyra har de gjort egen koreografi till hur soldaterna fängslas och tillfångatas. Anna Johansson sätter på musik och filmar danserna med sin bärbara dator; efteråt tittar gruppen gemensamt. Det är stökiga, lite kaosartade danser med slagsmål och strid.

Anna är mycket nöjd; men förra veckan var hon så arg på eleverna att hon nästan började gråta, berättar hon.

– Eleverna ska lära sig att uttrycka sig med sina egna medel. Mitt jobb som koreograf är att vara guide och ge dem en ram, men det är de som ska fylla den med steg.

Fyra danser ska det bli, varav en unison discodans. Tanken är att den ska ha en touch av energiskt gympapass med dansarna klädda i tajts – men några av tjejerna gillar inte att visa benen, säger Anna.

– Deras rätt att känna sig bekväma har tolkningsföreträde, konstaterar Peter, och i kostymateljén/textilslöjdssalen tar han upp frågan med textilläraren Ingrid Hellstedt. Hon håller genast med.

– Inga problem, vi fixar andra kostymer. Det är bara att tänka till.

I kostymgruppen pågår problemlösning på hög nivå. Eleverna har kollat på bilder, gjort mönster och diskuterat hur man bäst gör sovjetiska militärmössor. En prototyp har tagits fram, men ännu är de inte riktigt nöjda. 20 mössor ska de sy, berättar Ingrid. Och dansarna ska vara alger i en av danserna – kanske finns något i klädförrådet från tidigare produktioner som går att sy om? Och ubåtsbesättningens overaller går nog att köpa billigt och färga?

– Jag är privilegierad som får jobba här. Det kreativa får verkligen vara i centrum!

Ingrid är också kostymtecknare och eleverna får lära sig hur det går till. De studerar tidsepoken via internet och böcker och tittar på konstbilder. Därefter gör de kostymskisser efter varje skådespelares och dansares egna mått.

– I det här arbetet ingår både matematik, färg- och formlära och material- och verktygshantering, säger Peter.

Likadant är det i träslöjdssalen där Conny Persson, lärare i bild och träslöjd, håller till med scenografi– och rekvisitagruppen. I den här salen har det byggts allt från gjutjärnskanoner till vikingaskepp. Just nu pågår ubåtsbygge. Halva skrovet är klart, men limsprutan gick sönder när de skulle börja med tornet. Nu funderar eleverna på hur insidan på en ubåt ser ut, förklarar Conny. Det har varit svårt att hitta bilder på internet.

– Men vi ska till Marinmuseum och se utställningen om kalla kriget som pågår där. Där finns en del ubåtsinteriörer, berättar han när produktionsgruppen som vanligt fikar ihop för att reflektera över dagen.

Egentligen har varenda högstadieskola redan allt som krävs för att vara en fast teaterinstitution, funderar Peter.

– Alla skolor har kostymateljé, scenografiverkstad, datorer och en scen att spela på. Men lokalerna står tomma och outnyttjade när det inte är undervisning.

23 maj är det alltså premiär. Och det är hårt tryck på biljetterna till de tio föreställningarna.

– Till och med gamla elever och deras föräldrar vill komma. Många blir så stolta och berörda att de gråter. Vi har fått många bevis på vad projektet betyder för elevernas självbild, för deras tro på sig själva och deras möjligheter att nå målen. De överträffar sina förmågor, våndas och växer med oss.

Fotnot: Peter Skogsberg har skrivit en bok om projektet: Skola i gränsland – skolutveckling genom kulturprocessat lärande (Hammarlin bokförlag, 2010).