Bussar barn att mötas

Niklas Törnsten jobbar på Björkens förskola som ligger insprängd mitt bland höghusen i stadsdelen Ronna i Södertälje. Han är bestämd på en punkt, dagens barn ska inte leva så segregerat som han själv gjorde under sin egen uppväxt i kommunen.

–Jag växte upp i Enhörna och träffade inte barn från Ronna förrän i högstadiet. Då hade vi villabarn redan bildat oss fördomar om höghusbarnen.

Därför var Niklas Törnsten snabb när Södertälje kommun bestämde sig för att köpa in en förskolebuss för snart två år sedan. För vad skulle bussen användas till i en så socialt uppdelad kommun om inte just till möten mellan barn från olika typer av områden?

–Ju tidigare barn får tillfälle att mötas, desto större är chansen att de ser varandra som likar och knyter kontakter mellan bostadsområdena. Det kan ge positiva konsekvenser för hela familjer. Jag tycker det är synd att inte kommunen prioriterar detta på ett bredare plan, när man nu har en förskolebuss och skulle kunna köpa in fler, säger Niklas Törnsten.

Han kom på idén själv och bollade den med sina kollegor. Och sedan har både hans egen förskolechef och chefen i stadsdelen Enhörna, som blev utsedd till ”utbytesområde”, varit med på tåget. Och inte minst har kollegorna på Valla förskola tyckt att det hela varit väldigt spännande ända från start.

–Det är positivt att vi pedagoger har fått så fria händer och sådant förtroende, samtidigt skulle det vara roligt om tjänstemän och politiker högre upp i kommunen tog inspiration och bidrog mer aktivt, tycker Niklas Törnsten.

Han jobbar på en 3–5--årsavdelning där dubbla barngrupper är inskrivna. Det betyder att lokalerna på förskolan bara räcker till halva gruppen, resten är ute med bussen. De två grupperna är ute en vecka i taget och åker till olika platser varje dag. Alltifrån utevistelse i Lida naturskyddsområde till att besöka Stockholms city och något museum, vilket många av barnen här tidigare aldrig har gjort. Och så åker de till kompisarna på Valla förskola i Enhörna varje onsdag under ”bussveckan”, det vill säga det blir ett besök hos dem varannan vecka. Men något utbyte åt andra hållet har det ännu inte blivit.

–Nej, de har faktiskt inte kommit till oss ännu. Våra lokaler räcker inte till. Men vid några tillfällen har vi mötts på halva vägen, bussen har åkt och hämtat upp Vallabarnen också, förklarar Niklas Törnsten.

Frukosten inne på avdelningen är redan avklarad den här morgonen och nu räknar han och kollegan Jonya Numan in barnen i bussen där den står parkerad på baksidan av Björkens förskola. Sören Björkander är chaufför och anställdes speciellt för förskole-bussen när den köptes in av kommunen. För tillfället bär han in kantinerna med dagens lunch och hinner mellan varven skoja med några flickor som redan satt sig på plats i bussen på sätena runt ett bord och börjat rita. Många av barnen är sena, trots att klockan är över nio. Flera av dem är relativt nyanlända till Sverige och föräldrarna har ännu inte riktigt någon vardag i det nya hemlandet och då är det svårare att passa tider. Men hur länge som helst kan inte bussen vänta. I gruppen går 19 barn och när någon dröjer alltför länge plockar Niklas Törnsten och Jonya Numan gärna med sig någon ur den grupp som annars befinner sig på Björken denna vecka. Ur högtalarna strömmar musik med Shakira, det blir det när barnen själva får välja.

–Det är kul att åka till Valla, man får nya kompisar, säger en pojke som snart fyller fem.

Annars är han för tillfället mest intresserad av hur många gånger kompisarna som sitter bredvid honom har flyttat. Han ritar bostäder med pilar mellan och förklarar att det är en illustration av hur många gånger han själv har bytt hem. Mormors bostad ritar han längst ut i ena hörnet av pappret, hon bor långt bort från honom nu.

Jonya Numan säger åt alla barn att sätta på sig säkerhetsbältena och sedan startar Sören Björkander motorn. Resan till Valla förskola tar bara omkring tio minuter. Men när vi har lämnat asfalten och miljonprogramområdet befinner vi oss ganska snart i en helt annan miljö. På några minuter har vi kommit ut på den sörmländska landsbygden, där bondgårdar avlöser varandra. Beteshagar, skog och ängar passerar utanför bussfönstren.

–Det allra flesta barnen på Valla förskola bor i radhus, villor eller på lantgårdar. Den utveckling vi ser nu är att dessa barn ofta hamnar i friskolor när de börjar grundskolan. Det leder till att de inte möter Ronnabarnen ens då. När jag var barn möttes man åtminstone i skolan, säger Niklas Törnsten.

Han hoppas att arbetet med bussen kan vända den utvecklingen. För om barnen blir kompisar tidigt i livet kanske deras föräldrar gör mindre förutbestämda val när grundskolan närmar sig.

–För mig handlar det här om något så grundläggande som demokrati. Min förhoppning är att tanken ska plockas upp även av Södertäljes grundskolor.

Bussen parkerar utanför Valla förskola och förskollärare Alina Opera tar emot gästerna.

–Våra barn här på Valla är så stolta över att få visa upp sin förskola och Ronnabarnen är stolta över sin buss, säger hon.

Projektet har pågått sedan i höstas och det har tagit tid för barnen att våga blanda sig över förskolegränserna. Det går lite snabbare när man vistas inomhus, har pedagogerna märkt. Men vid de flesta tillfällen har man verksamheten ute eftersom det ger mer utrymme. Då blir det mer grupplek och barnen delar in sig i sina invanda grupperingar. Men en gemensam samling har man börjat med, för att öka barnens känsla av att vara i ett gemensamt sammanhang. I dag står allihop i en ring och Niklas Törnsten berättar att Sören Björkander kommer att elda och att de barn som vill vara med på det snart ska få följa med honom till en glänta på gården. Annars kan barnen denna förmiddag välja att åka pulka, snön ligger fortfarande kvar. Eller något annat som de själva har lust med.

–Var är barnen? avslutar alla pedagoger i ringen med att unisont fråga.

–Här är barnen! tjuter både Ronna- och Enhörnabarnen med gemensam röst.

–Vi hör inte. Var är barnen? frågar pedagogerna igen.

–HÄR ÄR BARNEN!!! ropar alla barn ännu högre.

Sedan bryts ringen upp och både pedagoger och barn sprider ut sig över Valla förskolas stora, kuperade gård.

Alina Opera sitter snart på huk och bygger torn med naturmaterial tillsammans med en grupp barn från både Valla och Björken. Hon tycker att det här är ett fantastiskt projekt och berättar att de har en samling varje gång Ronnabarnen har varit på besök.

–Då pratar vi om vad som har hänt och vad barnen tyckte var roligast. Vi kan se att det här har lett till att de har blivit mer öppna även för varandra, man är inte lika försiktig med att bjuda in olika kompisar i leken.

Niklas Törnsten har fullt upp med att stötta ett barn från Björken som har hamnat i en konflikt med några Valla-barn. Pojken har inte riktigt förstått vad de har sagt och tar det personligt och har blivit ledsen.

–Det har hänt några gånger, för barnen här använder ibland andra koder än våra barn är vana vid.

Nu står han och barnet och försöker tillsammans prata ut med Vallabarnen om vad det egentligen var som hände. Efteråt säger Niklas Törnsten att allt oftare löser barnen de dilemman som uppstår själva, sinsemellan. Men fortfarande kan pedagogerna behöva gripa in.

–Att mötas så här är oerhört utvecklande för språket, särskilt för våra barn som sällan har svenska som modersmål. Det blir så många konkreta upplevelser att prata om.