"Härskartekniker är lättläst, exemplen är ofta väl valda och det är lätt att le igenkännande åt dem. Men när jag läser en bok vill jag ha något mer, jag vill ha fördjupning, problematisering, tydlig källhänvisning och tips om var jag kan läsa vidare", skriver Lars H Gustafsson.
Camilla Ländin arbetar som organisationskonsult och föreläser på temat härskartekniker. Nu har hon samlat sina budskap i en bok, Härskartekniker, som snarast är att likna vid ett kompendium.
Författaren utgår ifrån Berit Ås klassiska beskrivning av härskartekniker från 1970-talet. Berit Ås skrev utifrån ett feministiskt perspektiv, och hennes idéer vann stark och välförtjänt anklang bland dem som då arbetade för att stärka kvinnors ställning i arbetslivet. Ländin vill tona ner genusperspektivet och har kompletterat Berit Ås analys med fler till synes på fri hand valda härskartekniker.
Härskarteknikerär lättläst, exemplen är ofta väl valda och det är lätt att le igenkännande åt dem. Men när jag läser en bok vill jag ha något mer än en sammanfattning av en säkert spännande föreläsning. Jag vill ha fördjupning, problematisering, tydlig källhänvisning och tips om var jag kan läsa vidare.
En av de härskartekniker som beskrivs kallas ”komplimangsmetoden”. En ordförande vid ett möte kan säga: ”Du som är så snabb vid tangentbordet, kan inte du skriva protokollet?” Här saknar jag ett resonemang om vad som händer när rimlig arbetsfördelning och uppmuntrande kommentarer övergår i något som kan liknas vid en härskarteknik.
En annan teknik kallas ”offerkoftan” – när någon härskar genom att göra sig till martyr. Förutom det raljanta språkbruket gör sig författaren här skyldig till grova förenklingar. Det kan finnas många förklaringar till varför någon vill bli sedd och försöker få mer inflytande genom att påtala hur svårt hon eller han har det. Risken är att schabloner av det slaget skuldbelägger och individualiserar ett problem som egentligen handlar om organisation, arbetsledning och värderingar.
En tredje teknik kallas ”stereotypmetoden” där någon reduceras och förenklas på grund av personliga egenskaper. Risken är att författaren själv fastnar i den fällan, då ”härskartekniker” beskrivs som stereotyper frikopplade från det komplexa sociala sammanhang som en arbetsplats är. Att för snabbt etikettera ett beteende som härskarteknik kan bli en härskarteknik i sig.