Inspirerande, visst. Men viktiga frågor förblir obesvarade i Susanne Kjällanders bok om hur man kan arbeta med en dator per elev. Som den att elever från resursstarka hem gynnas.
Allt fler skolor förser sina elever med bärbara datorer. För många lärare innebär detta en utmaning. Plötsligt står man i klassrummet, ser baksidan av 28 datorskärmar och inser att det krävs nya arbetssätt. Men vilka?
Susanne Kjällander har forskat om hur modern teknik kan användas i klassrummet. I En dator per elev – lärande i en digital skolmiljö presenterar hon kortfattat vad hon har kommit fram till. För att förstå hur digitala lärmiljöer utvecklas har hon observerat lektioner i flera grundskolor som själva säger sig ligga i framkant när det gäller informations- och kommunikationsteknik. Dessa skolor är uppkopplade, eleverna har egna datorer och klassrummen är utrustade med projektorer och digitalkameror. Lärprocessen organiseras enligt modellen learning design sequence. Modellen innebär – något förenklat – att eleverna arbetar i grupper och söker information som de sedan presenterar med hjälp av till exempel bildspel eller film. De producerar egna läromedel och relationen mellan lärare och elev är horisontell. Om nyfikenhet leder eleverna i en ny riktning följer läraren efter. Ibland skiftar de roller och eleverna instruerar läraren.
Visst finns det en hel del att ta fasta på i En dator per elev – lärande i en digital skolmiljö; som att digitala lärmiljöer faktiskt främjar samspel mellan elever, snarare än individualisering. Men boken leder också till flera frågor. För i grund och botten är learning design sequence inget nytt, utan vanligt grupparbete. Ibland är det ett bra arbetssätt. Ibland inte. Det beror ju på vad syftet med en lektion är.
Susanne Kjällander beskriver flera observerade lektioner. I ett exempel ska en grupp elever reflektera kring huruvida Sverige är ett tryggt land. Det resulterar i ett bildspel med Volvobilar. En elevs pappa har en Volvo och den betraktas därför som en trygg bil. Denna tolkning, menar Kjällander, är intressant eftersom den inte är direkt fel och visar hur datorskärmen inbjuder till engagemang. Kanske det. Men vad var syftet med lektionen?
I ett annat exempel använder elever felaktig fakta och förlitar sig på ordbehandlingsprogrammet även om det blir språkligt fel. Kjällander ser inte detta som ett problem, utan som ett uttryck för kreativitet. Fast borde inte eleverna tränas i källkritik? Och är det verkligen kreativt att inte behärska språket?
Att arbetssätt som innebär mycket eget ansvar och stor frihet gynnar elever från resursstarka hem nämns i förbigående, utan att några lösningar på problemet presenteras. Men om det finns en motsättning mellan learning design sequence och skolans kompensatoriska uppdrag borde det diskuteras utförligt.
En dator per elev – lärande i en digital skolmiljö kan säkert ge viss inspiration till lärare. Den stora frågan däremot – den om hur modern teknik kan användas i en varierad undervisning som utgår från att det finns kunskaper som alla har rätt att utveckla och som inte nödvändigtvis uppstår genom planlöst surfande – förblir obesvarad.