...som har skrivit boken "Hjärnkoll på skolan" tillsammans med journalisten Gunilla Eldh.
– För att den hjälper en att bli en bättre lärare. Vi vill föra upp den kvalificerade läsförmågan på dagordningen och höja kvaliteten på de interkollegiala samtalen kring bedömning. Boken är lättillgängligt skriven och idén är att både lärare och föräldrar ska kunna läsa den och få ett gemensamt språk när de talar om skolan.
Ni lanserar "det pedagogiska kontraktet". Vad är det?
– Det handlar om att utstråla förväntningar. Om läraren – i ett personligt kontrakt – hela tiden projicerar en förväntan att stärka varje elevs kunskaper, färdigheter och förmåga att koncentrera sig så blir skolan relevant. Ingen är immun mot en sådan mänsklig kontakt. De skolor som satsar på att det är häftigt att lära sig och vara tillsammans uppvisar enormt fina resultat; inte bara kunskapsmässigt, utan också när det gäller elevers självtillit.
Motivation är ett centralt begrepp i boken. Vad skapar rätt sorts motivation?
– Ingen kan i längden motiveras av att någon annan säger åt en att plugga. Det vet varje förälder. Man måste själv känna segervittringen av att lyckas med något svårt. Sådan inre motivation byggs upp långsamt och det kräver ett fungerande belöningssystem. Vägen dit är snårig och man måste kalibrera den egna känslan med omvärldens feedback. Därför är det viktigt att skolans formativa bedömning har hög precision. Att man får höra ”Yes, du klarade det!” eller ”Försök lite till!” i exakt rätt tid. Då bygger man upp värderingar som att ansträngning lönar sig.
Ni menar att svensk skola länge ägnat sig åt fel pedagogik. Hur då?
– Skolan har undervärderat betydelsen av överträning. De rent mekaniska momenten kring avkodning kan verka drillande och tråkiga, men har stora effekter. De barn som kommer till skolan och kan läsa har fått det hemma. Ickeläsarna har inte fått öva hemma, och får heller inte göra det i skolan. De missgynnas selektivt och förses inte med det mest grundläggande verktyget för att klara skolan.
Er slutsats tycks vara att föräldrarna måste "skärpa sig" när det gäller att förbereda barnen för skolan. Hur ser du då på skolans kompensatoriska uppgift?
– Det är en av de viktigaste uppgifterna. Men allt fler barn saknar stöd hemifrån.
I dag har 50 procent av eleverna träffat en specialpedagog före femte klass. Jag menar att det är rent resursslöseri. Hade man klarat de lätta på ett lätt sätt så skulle det finnas mer kraft till dem som verkligen behöver extra stöd. Med små medel kan man knuffa in dem i normalintervallet och skolans vanliga struktur. Gör man rätt från början så tjänar man väldigt mycket resurser och eleven hinner inte etablera en loserstämpel på sig själv.