Vill många vuxna att deras barn ska bli advokater hellre än lärare? Då är det dags att fundera på varför. Nej, det är inte jag – eller Lärarförbundets nya ordförande – som säger det, utan OECD:s högsta ansvariga för Pisa-testet.
Snart kommer OECD med sin rapport om Sverige, vad vi kan göra för att förbättra vår skola. Kanske har den redan kommit när du läser det här. Jag vet att många suckar – det råder stor Pisa-trötthet och många ifrågasätter varför OECD ska ha ett så stort inflytande över huvud taget. Det är en organisation vars syfte är att främja ekonomisk tillväxt i sina medlemsländer och skolans uppdrag är som bekant mer komplext än att leverera anställningsbara arbetstagare.
Det är sant, jag håller med. Jag skrev i förra numret om värdegrundsuppdraget, med allt vad det innebär, som skolans absolut viktigaste uppgift. Med den grunden lagd tror jag att vi kan nå väldigt långt. Men jag anser ändå att det som hittills har framkommit av OECD:s analys är intressant och relevant att lyssna på – oavsett vilka kriterier vi har för framgång.
Jag hade i slutet av oktober möjlighet att prata en stund med Andreas Schleicher, som är chef för OECD:s avdelning för utbildning och ansvarig för Pisa. Det var ett spännande möte som faktiskt utmanade mina fördomar.
Först en bild av vad som hände i gången mellan montrarna, i väntan på vår tur att äntra Skolforums stora scen: Man förväntar sig ju gärna att den person som är ytterst ansvarig för Pisa och alltså en av världens tyngsta förespråkare för ett kontroversiellt standardiserat test, ska vara positiv till mätning och rankning över huvud taget. Därför sökte en tungviktare inom Skolsverige stöd för sin kritiska syn på den ordning som enligt honom rått här – att det har varit fult att mäta, fult att testa och att vi, hör och häpna, tidigare inte satte betyg på eleverna förrän i fjortonårsåldern. Svaret från Andreas Schleicher var:
”Actually, I think that is pretty good”.
Andreas Schleicher är ursprungligen från Tyskland och en av de inflytelserika personer som bidragit till att den tyska skolan inte längre delar upp barn som ”lämpade” respektive ”inte lämpade” för högre studier redan i tioårsåldern. Han har, som en parentes, själv gått i waldorfskola under en del av sin skolgång.
Han menade, som jag förstod hans kortfattade precisering, att ett betyg riskerar att göra kommunikationen mellan lärare och elev sämre och han anser att den formativa bedömningen är viktigare än den summativa – åtminstone i de yngre åren. Det stämmer också med en del av hans framgångsrecept för skolsystem generellt, nämligen att lärarna måste vara tydliga med vilka förväntningar de har på eleverna. Kommunikation är centralt.
Men det ska inte bara vara tydligt vilka förväntningar läraren har, läraren ska också ha höga förväntningar på alla elever. Andreas Schleicher menar att i de länder som har bäst resultat i Pisa, förväntar sig lärarna att eleverna ska lyckas i sina studier. Och inte minst, eleverna känner att det lönar sig att försöka. Om de anstränger sig så kommer deras lärare att hjälpa dem och se till att de lyckas.
En annan faktor som Andreas Schleicher framhåller som viktig för att Sverige ska prestera bättre, är att läraryrkets attraktionskraft behöver stärkas. Det betyder högre löner, men också bättre möjligheter för lärare att fortbilda sig och större autonomi i yrket. Han menar att Sverige har ett ganska svagt system för utbyte mellan kollegor och mellan skolor, likaså för att diagnostiskt testa elever. Han menar att ett starkt system ger lärare möjlighet att ”mobilisera kunskap”. Många framgångsrika skolsystem erbjuder lärarna betydligt bättre möjligheter att seriöst reflektera över sin undervisning tillsammans med andra lärare, och därmed både stärka professionen och utvecklas i sin egen lärarroll. Där finns en ”collaborative practice”, menar Andreas Schleicher, alltså en samarbetskultur som vi i Sverige skulle kunna lära oss av.
Det är en intressant reflektion, och den stämmer väl med mina intryck av vad många lärare längtar efter – att få tid att reflektera tillsammans med kollegor på ett strukturerat sätt. De stora pågående satsningarna på kollegialt lärande kan förhoppningsvis bidra till att ett kvalificerat samtal kommer i gång på många skolor. Rankning eller inte rankning, nog är det en välkommen utveckling?
Den här kulturen av att dela med sig och utbyta erfarenheter ska helst, enligt Schleicher, kombineras med stor självständighet för läraren. Systemet runt omkring, och skolan som institution, ska vara så starkt och stabilt att läraren sedan har makt att själv bestämma hur resultaten ska uppnås och på vilket sätt han eller hon ska undervisa i klassrummet. Han utvecklade inte det, men man kan tolka det exempelvis som att politiker inte ska ha åsikter om klassrumspraktik (katederundervisning eller inte … ), för där ska läraren vara auktoriteten och den betrodda experten.
En sista, viktig punkt: Andreas Schleicher menar att en av flera anledningar till Sveriges sjunkande resultat i Pisa-undersökningen är den minskade likvärdigheten i skolan. Där har han noterat den förändring som skett och han lyfter fram det som ett problem för Sverige.
Generellt sett så understryker han också betydelsen av att de bästa lärarna lockas att arbeta i de mest utsatta områdena. För hög likvärdighet är en av de mest slående framgångsfaktorerna i Pisa. Där elever lyckas över hela linjen, oberoende av vilken skola de går i, där är också Pisa-resultaten höga. Finland är, återigen, ett näraliggande exempel. Tysklands förbättrade rankning i Pisa har till stor del att göra med att man satsat extra mycket på socioekonomiskt utsatta områden och elever i behov av stöd. En omsvängning som inte bara gör att landet klättrar i OECD:s topplistor, utan som framstår som human och nödvändig ur en mängd perspektiv.
Så visst kan man ha synpunkter på OECD, på Pisa, på mätsamhället över huvud taget. Men det betyder inte att vi i Sverige kan slå ifrån oss all kritik eller att vi inte kan lära oss något av någon annan. Vi har allt att vinna på att lära av andra länder och inspireras av det som de gör bättre än vi. Oavsett åt vilket håll Pisa lutar.
Helena Reistad är chefredaktör för Pedagogiska magasinet