I nästan alla skrivande människors bakgrund finns det åtminstone en uppmuntrande lärare. Detta märks tydligt på Hollywoods manusförfattare. Det är svårt att tänka sig en politiker eller affärsman som skildras så ömsint på film som en duktig lärare.
Nu är skolan slut och jag tar farväl till min bästa vän – han som följt mig från kritor till parfym, som lärt mig att skilja rätt från fel …” Så, i orimmad översättning, sjunger den öronbedövande brittiska soulartisten Lulu i sin kanske största hit, To Sir With Love. Jag vill tacka magistern!
Antalet listettor som hyllar pedagoger är begränsat, möjligen till denna enda sång. Det hjälper förstås att det inte är vilken vardagstrött adjunkt som helst som åsyftas i texten, utan Sidney Poitier.
1967, när To Sir With Love lanserades i filmen De upproriska, befann sig Sidney Poitier på en karriärtopp. Hans roll som lärarvikarie med ett hjärta av guld kom nästan samtidigt som I nattens hetta där han agerade oförvägen polis i amerikanska Södern, och Gissa vem som kommer på middag där han var en nästan kusligt perfekt blivande svärson till Spencer Tracy. Att den überkompetente Sidney Poitier nu visade sig vara en hejare på att få ordning på stökig Londonungdom kan inte ha överraskat någon.
Faktum är att hyllningar av duktiga lärare är rätt vanligt förekommande på film. Skräckläraren – sadisten med en sjuklig fixering vid oregelbundna verb och en olycksbådande linjal i högsta hugg – är förstås minnesvärd antingen han heter Caligula (Stig Järrel i Hets 1944) eller Snape (Alan Rickman i Harry Potter-filmerna). Men motsatsen, idealläraren, är betydligt vanligare.
I nästan alla skrivande människors bakgrund finns det åtminstone en uppmuntrande lärare. Detta märks tydligt på Hollywoods manusförfattare. Det är svårt att tänka sig en politiker eller affärsman som skildras så ömsint på film som en duktig lärare.
Detta innebär inte att alla superpedagoger är stöpta i samma form. Det finns åtminstone fem olika sorters goda lärare på film.
Sidney Poitier som vikarien Mark Thackeray i De upproriska tillhör en typ som vi kan kalla Socialarbetaren. Läxor och prov i all ära, Socialarbetarens stora utmaning är att över huvud taget locka barnen till skolan. Och se till att de inte slår ihjäl varandra när de väl är på plats.
Farliga sinnen (1995) berättar om en lärare som varit marinsoldat, vilket visar sig vara utmärkt träning för den som ska pådyvla innerstadsungdom poesi. Michelle Pfeiffer spelar Louanne Johnson, en verklig person. Som så ofta i skolfilmssammanhang måste vi i publiken acceptera att flera av Louannes problematiska gymnasieelever tycks vara i trettioårsåldern.
I Precious (2009) blir specialläraren Ms Rain (Paula Patton) motvikten till huvudpersonens vedervärdiga mamma, som ägnar sig åt missbruk och övergrepp. Kanske för att hon måste matcha en av filmhistoriens sämsta mödrar blir Ms Rain den mest idealiserade läraren i mannaminne: klok, god och överjordiskt vacker.
Den franska Mellan väggarna (2008) är mer realistisk, delvis för att läraren François Bégaudeau spelar sig själv. Filmen skildrar ett läsår i en problemskola och erbjuder inga lyckliga slut – eller några ”slut” över huvud taget.
Men urtypen för läraren som socialarbetare är ändå Glenn Ford i Vänd dem inte ryggen från 1955, filmen som introducerar Rock Around the Clock. Magister Glenn försöker få ordning på ett gäng halv- och helkriminella storstadsungdomar och han har det inte lätt. Trots styltig dialog känns filmen än i dag överraskande äkta. I synnerhet den uppgivna tonen i lärarrummet tycks avlyssnad från verkligheten av manusförfattaren Ed McBain, annars mer känd för sina kriminalromaner.
Lärare i socialrealistiska filmer blir ofta frustrerade. I De upproriska tar Sidney Poitier till slut till hårdhandskarna bokstavligt talat: under en boxningslektion slår han den envisaste ligisten i magen. Hårt och avsiktligt. Ett lyckat drag i filmen, men kanske inte en pedagogisk modell att ta efter.
Detta för oss vidare till nästa urtyp för goda lärare på film, nämligen Hårdingen.
Hårdingen är, som man kan tänka sig, kärv – men han eller hon tar fram det bästa hos sina elever. Dansläraren Lydia Grant i teveserien Fame (1982–87) mässar ständigt sitt mantra: ”You want fame? Well, fame costs – and right here is where you start paying, in SWEAT!”
Lydia Grant, spelad av koreografen Debbie Allen, kräver sin svettbetalning i över 200 avsnitt men till skillnad från lärarna i filmversionen av Fame (1980) är hon egentligen aldrig särskilt skrämmande. Det står alltid klart att hon innerst inne är en snällis, hur mycket hon än gormar och skriker åt sina jazzdansande elever.
Shirley MacLaine är tuffare som pianoläraren Madame Sousatzka i filmen med samma namn (1988). Hon är en udda lärare på film: en duktig pedagog som dominerar sina elever så till den milda grad att hon praktiskt taget tvingar dem till uppror och traumatiskt avsked. De måste göra slut, helt enkelt.
Min personliga favorit bland lärarhårdingar är den tolvåriga Wei Minzhi i Zhang Yumis vardagsdrama Vikarien (2000). När byns skollärare kallas till sin mors dödsbädd får Wei Minzhi uppdraget att hålla i gång undervisningen. Men hon får bara betalt om precis alla elever kommer till skolan – inte det troligaste i en bondby under skördetid, men Wei Minzhi är ju en hårding. Hon går fram som en miniterminator mellan gårdarna och ger sig inte förrän klassrummet är fullt.
Hårdingens motsats kan vi kalla Offret. Här handlar det om en självuppoffrande gestalt, på gränsen till martyr. Urtypen, den mest masochistiskt självutplånande läraren av dem alla, spelas av Robert Donat i Adjö, Mr Chips (1939). Han är barnlös men hävdar på dödsbädden att han har tusentals söner – alla eleverna från åren på internatskolan.
Mr Chips är latinlärare, som Caligula i Hets, men där upphör likheterna. Chips är nämligen skrupulöst rättvis, och så plikttrogen att han låter eleverna rabbla verb medan tyskarna fäller bomber från zeppelinare under första världskriget.
Hans andliga arvtagare i Döda poeters sällskap från 1989 heter John Keating och spelas av Robin Williams. John Keating lär kuvade överklasspojkar att tänka självständigt och uppskatta poesi och konst. Detta slutar inte gott. John Keating drivs i väg av skolledningen men eleverna gör uppror, originellt nog genom att ställa sig på skolbänkarna och citera Walt Whitman: ”O captain! my captain!”
Faktum är att John Keating också skulle kunna räknas in i nästa grupp lärare på film: Hejaklackledaren.
Hejaklackledaren lyckas förmedla vild entusiasm inför något som eleverna betraktar som gravt ointressant, påfallande ofta Shakespeare.
I Döda poeters sällskap är Shakespeare på tapeten, liksom i Farliga sinnen. Och när Mel Gibson spelar privatlärare i Mannen utan ansikte (1993) så har huvudpersonen inte bara utseendet emot sig (vanställd efter en eldsvåda) utan även en fäbless för dramatik på blankvers.
Hejaklackledaren sysslar inte bara med litteratur. I Music of the heart (1999) är det Meryl Streep som utstrålar kärlek till klassisk musik. Typisk replik tidigt i filmen: ”Jag vill inte lära mig spela nån dum fiol!” Ge dig redan nu, vill man säga. Mot Meryl Streep kämpar gudarna förgäves.
I teveserien Glee lyckas engelskläraren Mr Schuester skaka liv i elevernas amatörteaterförening, och det så effektivt att ingen tycks ägna sig åt den övriga undervisningen över huvud taget.
En av Mr Schuesters kollegor i Glee är gymnastikläraren Sue Sylvester, en högljudd galning som alltid går klädd i kulörta tränings-overaller. Hon ingår i den sista, kanske märkligaste, kategorin goda lärare på film: Den opassande läraren.
Den opassande läraren uppskattas av sina elever, men har en fatal brist. Den färgstarka Jean Brodie (Maggie Smith) i Miss Brodies bästa år (1969), till exempel, är en duktig pedagog och en karismatisk berättare men dessvärre fascist. ”Mr Mussolini”, meddelar hon sina lojala flickstudenter, ”är en gentleman!”
Historieläraren Dan Dunne i den utmärkta Half Nelson (2006) har många goda sidor, men det blir problematiskt att han missbrukar heroin. Och i Harry Potter-filmerna är Harrys favoritlärare, Remus Lupin, varulv.
En särskild underavdelning av opassande lärare på film är de som inleder förhållanden med sina elever. Sheba Hart (Cate Blanchett) i Notes on a scandal från 2006 avslöjas av sin bästa väninna i lärarrummet, Barbara Covett (en typisk hårding spelad av Judi Dench).
Den väldiga mängden goda lärare på film – hårdingarna, socialarbetarna, de opassande och alla de andra – är nog att betrakta som ett sorts kärleksbrev från manusförfattarna. En riktigt bra lärare, en enda, kan ju visa sig vara livsförändrande.
Möjligen gjorde Emil i Emil i Lönneberga (1971) det enda rätta när han gick fram till katedern och gav fröken en puss. Hon förtjänade det. Trots att hon gestaltades av en illa dubbad tysk skådespelerska som fått rollen för att säkra internationell finansiering.
Göran Everdahl är kulturjournalist, medverkar i radions Spanarna och recenserar film i Gomorron Sverige i SVT. I våras kom hans bok om barnteve, Kom nu'rå!