Egentligen är jag heligt trött på ämnet, men det slutar aldrig dyka upp när skolan hamnar på agendan, oavsett om det är valår eller ej. Faktum är att mina två sista seminarier på lärarhögskolan i slutet på 90-talet ägnades åt en livlig debatt om företeelsen, tid jag gärna ägnat åt annat.
Jag talar om kepsen. Få attiraljer kan provocera igång diskussioner som detta plagg. Diskussioner som visserligen snabbt ebbar ut i ett ”det här var väl en ovanligt löjlig diskussion, nog finns det viktigare frågor?” men trots detta skapar ordentlig irritation. Jag var en gång bara millimeter ifrån att klippa till en dryg göteborgare när han antydde att jag egentligen var en makthungrig fascist.
Jag har nämligen hittills tyckt att regeln är helt okej. Det som krånglar till det för folk är den egentliga anledningen till att den finns. Om man antar att det endast handlar om gammal hederlig hyfs och blir ilsken på riktigt så fort eleverna trycker kepsen över öronen, då tror jag man är ute och cyklar. Vad det naturligtvis handlar om, och här får man ju ligga lite lågt inför eleverna, är att skapa konfrontationsytor. Är man tolv-tretton år kommer man någon gång vilja tjafsa med vuxna. Vad man tjafsar om är mindre viktigt. Det är själva tjafset, den nya insikten att vuxna kan ha fel, som är grejen. För vår del handlar det om att tillhandahålla ett lagom rimligt ämne att tjafsa om. En del elever verkar dessutom använda sig av den för att skapa vuxenkontakt utan att behöva ta den själv; så fort en vuxen passerar åker kepsen på, vilket ofelbart leder till dialog.
Det är också en övning i demokrati, och här hade jag ju önskat ett annat handlande från vuxenvärlden. Så här var det: Elevrådet, denna oftast sorgliga ursäkt för medinflytande, hade äntligen kommit på hur man skulle kunna hantera den så infekterade kepsfrågan. Man hade lärt sig begreppet kompromiss. Kanon! Man satte sig så ned och författade en skrivelse, som gick ut på att man skulle gå med på att inte vara kepsprydd i lektionssalarna om man i gengäld fick se ut som man ville i korridorerna. Va? Listigt! Man kunde ju inte neka eleverna detta! Eleverna skulle härmed få lära sig att medinflytande får man genom välformulerade skrivelser, inte via huliganartade kravaller. Pennan är mäktigare än svärdet! Demokrati!
Svaret blev ett kort och lite förvånat nix, det där blir det inget av med. Man ska ha kepsen av, så är det bara. Annars skulle ju vi få hela problemet i klassrummet, och där skulle man ju bannemig pyssla med annat. Varför? För att man är lite gammaldags, helt enkelt. Nog med frågor.
I ett slag dog så idén med ett aktivt, engagerat elevråd, en sådan där jobbig elevfackförening man strävar efter. För påverka på riktigt, det kunde man ju uppenbarligen inte. Nu kränger de väl skoltröjor eller vad man nu gör i skendemokratiska sammanhang.
Max Entin