Eget rum skapar trovärdig skola

Det borde vara ett hedersuppdrag att undervisa i en liten grupp, skriver Anne-Marie Körling i sin krönika.

Det var den där lilla gruppen jag skulle ha. Den med ­några få elever som skulle få det där lilla extra av läran­de omsorg, fostran och kunskap. Och så var det rummet vi skulle vara i. Det fanns inte.

— Du kan väl ta något ledigt klassrum?

Jag lotsar min lilla grupp genom skolans myriader av korridorer, söker upp ett klassrum jag aldrig tidigare satt min fot i och inser att jag inte kan min skolas geografi.

Nyckeln passar tursamt i låset och vi kliver över tröskeln till det som ska bli vårt tillfälliga och mycket lånade rum i 40 minuter.

Jag suddar ut spåren av den andre lärarens låt-stå-meddelanden och vädjar till mina elever att inte stöka till för mycket utan ta hänsyn till att det är andra elever som har sin hemvist här. Att vi själva saknar den pratar vi inte om. Det har vi förstått.

Allt det här gör något med min profession och med elevernas upplevelse av värde och mening. Det borde vara ett heders­uppdrag att undervisa en liten grupp.

Det borde vara skolans flaggskepp som tydligt visar ansvarstagande och vilja att lotsa alla elever genom skolan med rak rygg. Där vi värnar det viktiga samspelet mellan miljö, elever och lärare. Och där de som till­fälligt är mer behövande får välkomnas med sin person i en pedagogisk miljö värd namnet.

Läroplanens vackra ord om ­lusten att lära och varje elevs rätt att uppleva växandets glädje ska inte vara svåra att leva upp till.

Men det blir det då en liten grupp hänvisas till andras klassrum, eller än värre, till undantagen där persiennerna hänger trasiga och sneda och någon i protest lämnat orden »fuck you« inristade i en gammal skolbänk.

Jag måste hålla lärarhuvudet högt när jag med all kraft för­söker skapa trovärdighet och mening för de elever som är i färd med att förlora själva lärandet, om de ens fått uppleva den.

Rummet och miljön tillhör pedagogiken. Jag blundar och drömmer mig in i ett rum där omsorg och kunskap är förenade, där lärandet står i centrum och där eleverna som behöver en aningens mer av det skolan har att ge, upplever generositet, vilja och ansvar.

Men jag ber att få återkomma då eleven frågar:

— Var ska vi vara i morgon?