Vilken inställning har vi till våra utmanande utåtagerande elever? Tror vi att dom kan bara dom vill?
Är vi övertygade om att vår viktigaste funktion är att få dom att vilja lyckas bra?
Den inställning som ligger till grund för Ross W Greenes bok Vilse i skolan är:
”Barn gör rätt om de kan”.
De här två helt skilda inställningarna får också dramatiskt olika följder för hur vi går vidare med våra åtgärder och insatser i skolan.
Det är viktigt att vi reflekterar över våra antaganden och uttalanden. Tänk om vår inställning saboterar våra möjligheter att hjälpa elever med sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter i skolan.
Inställningen ”barn gör rätt om de kan” utgår från antagandet att om barnet bara kunde göra rätt så skulle det klara sig bra. Om barnet inte gör det måste det sakna några av de färdigheter som behövs för att hantera livets utmaningar på ett funktionellt sätt.
Den viktigaste rollen vi vuxna kan spela i ett sådant barns liv är att ta reda på vilka tankefärdigheter han saknar så vi vet vad vi behöver lära honom.
Om vi inte vet vilka färdigheter som saknas kommer de förmodligen inte att läras in och det blir mycket svårare att förutse när det störande beteendet uppstår.
Den samarbetsbaserade problemlösningsmodellen (CPS) innebär att mötas i ett strukturerat samtal som innehåller viktiga komponenter för både varaktiga och ömsesidiga lösningar av problemet och blir något mer än ett ”snack med eleven”.
Det handlar om att som pedagog uppnå största möjliga förståelse för ett barns bekymmer.
Om vi som vuxna inte förstår eller får en klar uppfattning om barnets perspektiv kommer det inte att finnas något att samarbeta kring.
I nästa steg tar den vuxne upp sitt bekymmer över ett problem eller en ouppfylld förväntan.
När bådas bekymmer står på dagordningen handlar det om att försöka hitta lösningar som tar hänsyn till båda parters bekymmer. Då blir båda sidor vinnare.
Barnet måste övertygas om att du är lika intresserad av att lyssna till hans bekymmer som att se till att dina egna inte glöms bort. Att ge barnet den första chansen att försöka komma på en lösning är en klok strategi, särskilt när det gäller barn som är vana vid att bli påtvingade vuxnas vilja.
Även om det kan tänkas att ett barn inte lyckas komma på några egna lösningar, är möjligheterna stora att han faktiskt kan det.
Att hitta en varaktig lösning på ett komplicerat problem förutsätter en process där man utforskar olika lösningar.
Ross W Greenes definition av en intelligent lösning är:
Den lösning som båda parter enats kring och bedömer som realistisk och ömsesidigt tillfredsställande.
Det finns många fallgropar i den här processen att skapa en hjälpande relation. Den vanligaste anledningen är att vi vuxna är mer fokuserade på våra egna bekymmer kring lärandesituationen än att ta reda på vad som bekymrar eleven.
Man hastar igenom det första steget för snabbt vilket får den effekten att man inte förstår barnets perspektiv.
Bakom varje störande beteende finns antingen ett olöst problem eller en outvecklad färdighet.
Till hjälp för att identifiera dessa finns Ross W Greenes två verktyg: ALSUP och situationsanalysen.
Jag hoppas att många tar sig tid att ta del av den här modellen som hjälper oss att hantera ”explosiva” barn och ungdomar. Vi har inte tid att låta bli!
Gunilla Tjärnberg Ledamot Skolformsnämnd Specialpedagogik