Krönika: ”Och tänk om man svarar fel och barnen växer upp som tråkiga eländiga och fogliga Svenne-Svenssons som aldrig blir en ny Picasso eller nobelpristagare.”
Reggiofilosofin vilar på en cirka 70-årig levande historia som präglas av sin egen specifika särart. Bakomliggande stora tankar har påverkat hur filosofin utformats och formulerats: krig, fascism, mod, envishet och slutligen demokrati. Här hos oss i Sverige har vi utforskat reggio-filosofin i cirka 20 år. Och tolkat och tolkat, eftersom det inte finns någon renlärig metod att ta till. Så man behöver ju inte vara Einstein för att förstå att en 70-åring har lite mer visdom än en 20-åring.
Men vad är det då som det svenska förskolefolket funderar över? Vad är det som vi ligger sömnlösa över? Jo, det är hur mycket vi får och inte får säga till barnen. Ni vet, förskolebarnen som ställer tusen frågor i sekunden: Varför? Varför då? Varför då da? Väför? Våffor? Vajfö? Hur förhåller man sig till detta småfolks ständiga frågor? När ska man svara och vad ska man svara? Vad får man eller får man inte svara? Och tänk om man svarar fel och barnen växer upp som tråkiga, eländiga och fogliga Svenne-Svenssons som aldrig blir en ny Picasso eller nobelpristagare. Förstörda av alla svar de fick av sin förskolepersonal.
En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.
Jag är emot det gamla sättet att barn ska matas med faktakunskap. Så personligen är jag för att barn ska få vara nyfikna och utforskande. Men det måste ju finnas en gräns för hur det hela ska gå till. Man måste ju inte ständigt uppfinna hjulet. Lite av varje är bäst: hypotes, fakta, utforskande. Hypotesen lyfts av faktakunskapen och tvärtom. Då tycker jag att vi är tydliga, medforskande och vuxna.
När vi ger förskolebarnen den måttliga dosen av faktakunskap så får de också ett flertal nya kunskapsverktyg: språk, tal och ordförståelse. Exempelvis, barnet frågar: Vad är det för träd? Jag svarar: björk. Barnet svarar: Hihi, Björk heter min moster på Island. Mitt snabba svar, björk, kan leda till ett naturvetenskapligt projekt eller ett projekt kring synonymer. Det är alltså viktigt att svara med faktakunskap ibland eftersom det kan leda till ett mer nyanserat sätt att gå vidare i tanken.
När jag var i Reggio Emilia för några år sen så såg jag och lärde mig många nya och bra saker. Och sen var det en del andra iakttagelser som jag fortfarande funderar över. Barnen där hade inga ordentliga regnkläder hängande på förskolan. Som svar på detta fick jag höra att barnen inte går ut vid ”dåligt väder”. När jag undrade varför, så sa man att de kunde bli leriga och smutsiga. Och då tänkte jag att våra barn i Sverige kanske är lite mer reggio än barnen i Reggio när det gäller att utforska sin leriga, blöta, blåsiga omgivning. Vi utforskar alla typer av is, snö och slasklärandesituationer. Och barnen använder alla sina sinnen som när de till exempel smakar hur gott sanden i sandlådan knastrar mellan tänderna. Vad mycket de forskar och lär sig då!
Vad sa ni nu då, alla döda ochlevande reggiolegender, vill ni smaka en bit sandkaka toppad med pinnar, ölkapsyler och en begagnad glasspinne? Mums!