Boo Larsson har byggt upp ett skoldaghem och han har många års erfarenhet av specialpedagogik. I dag är hans grundinställning inkludering. Att inte ta ut elever från sin klass.
Boo Larsson har gått från exkludering till inkludering. Efter drygt 20 år som lärare och rektor på ett skoldaghem förstod han att det var olyckligt att för gott placera elever långt ifrån deras hemskolor. Visserligen lyckades de oftast få eleverna igenom grundskolan med godkända betyg, men hade de en gång väl börjat i specialklassen blev de kvar.
– Eftersom vi inte lyckades med att återslussa eleverna så kom de pedagogiska tankarna om att i stället jobba inkluderande och inte ta ut eleverna från deras klasser, berättar Boo Larsson som i dag arbetar som specialpedagog på Lindbergs skola i Varberg, som tar emot elever från förskoleklass till årskurs nio.
Vi sätter oss och pratar i Boo Larssons rum. Men vi blir ofta avbrutna. Rektorn, föräldrar och lärare ringer om olika elevvårdsärenden, lärare knackar på och vill prata och elever knackar med jämna mellanrum på dörren och behöver hjälp med problem som uppstått – eller så vill de bara prata en stund. Boo försöker ha dörren på glänt en stor del av dagen. Allt går inte att planera in och saker händer ständigt på skolan som måste lösas direkt.
Boo har arbetat med specialpedagogik sedan första dagen som färdigutbildad lärare. På sin första skola fick han ta sig an en grupp elever i årskurs sju med inlärningssvårigheter.
– Ganska snart såg jag till att dessa elever i så många ämnen som möjligt var tillsammans med den vanliga klassen och att jag följde med som en extraresurs. Det här var ovanligt på 1970-talet, men det visade sig att eleverna som gick i min specialklass inte var ett dugg sämre än många i den vanliga klassen – de kunde mycket väl hävda sig. Det gällde bara att ge dem uppbackning och stöd och framförallt tillit till sin egen förmåga.
Boo menar att han med sin första klass arbetade inkluderande, egentligen utan att fatta det eller utifrån något direkt medvetet val, utan för att det fungerade.
Efter att par år med specialklassen blev Boo tillfrågad om han kunde var med och starta ett skoldaghem, eller utbruten obs-klinik som det då hette. En tid arbetade han på båda.
– Men efter drygt ett år fann jag det omöjligt att på halvtid arbeta inkluderande och andra halvtiden arbeta på skoldaghemmet. Det blev heltid på båda ställena. Jag bestämde mig för att arbeta enbart på skoldaghemmet och där blev jag kvar i över 20 år.
De fick en lokal ute på landet, den personal kommunen kunde undvara och de elever ingen annan ville ha från kommunens fyra högstadieskolor. De fick en telefon och uppdraget att bygga upp skolverksamheten från noll.
– Att vi byggde upp en helt ny verksamhet innebar ett engagemang som smittade av sig både på personalen vi rekryterade och på elever och föräldrar. Dessutom var det något nytt för många elever och föräldrar att det här fanns skolpersonal som verkligen trodde på dem och att vi litade på att eleverna hade kapacitet att klara skolan.
Men samtidigt tyckte eleverna att det var oerhört skämmigt att flyttas ut från sina ordinarie klasser. Men skoldaghemmet vägrade att bli en deportationsplats för elever som den vanliga skolan ville bli av med. De krävde åtminstone att eleven inte skulle tvingas till skoldaghemmet mot sin vilja.
– Vi hade långa introduktionssamtal med familjerna för att de inte skulle skämmas över att vi erbjöd eleverna plats, sedan var det upp till familjen att välja. Sade föräldrarna nej fick eleven gå kvar i den vanliga skolan, även om det bara hände ett par gånger för de kanske 150 elever som passerade skolan Skoldaghemmet var framgångrikt på så sätt att det lyckades få eleverna att ta sig igenom grundskolan med betyg i alla ämnen. Men det misslyckades med att återslussa eleverna till sina hemskolor, förutom i några enstaka fall.
– Det berodde till stor del på hemskolorna. Där hade det inte hänt något under tiden eleven gick hos oss. De hade kvar samma bild av eleven och räknade inte heller med att eleven skulle komma tillbaka.
Oftast togs ingen hänsyn till att många av eleverna hade svårigheter att fungera i stora sammanhang, i högstadieskolor med upp till 700 elever. Tillkortakommanden hos eleverna förklarades sällan av brister i pedagogiken, skolmiljön eller lärarnas metoder.
En fördel med den lilla gruppen var att här kunde många elever fungera bättre, förstå sammanhang, uppföra sig och ta initiativ. Boo minns en pojke som skickade brev och bjöd in Göran Persson till skoldaghemmet när han utnämnts till skolminister. Och döm om deras förvåning när det efter ett par månader kom att svarsbrev som berättade att Göran Persson tackade ja till inbjudan.
– En elev ställde en fråga till Göran Persson som han garanterat aldrig fått från någon journalist: ”Göran vad tar du i bänkpress?”
Göran Persson blev lite ställd, men svarade: ”Jag vet inte – kanske 150 kilo.”
– Men det trodde inte eleven på: ”Det gör du inte Göran – för Mikael som är kroppsbyggare och jobbar i köket här – han tar 130 och Bosse tar 90, så du får vara nöjd om du tar 70 kilo.”
– På det replikerar Göran Persson: ”Då tar jag 70 kilo.”
Så trots att många elever inte platsade i stora skolor så klarade de sig i många andra sammanhang. Det var inte bara skolministern som besökte skoldaghemmet. Biskopen, kommunalråd och många andra var där och eleverna klarade utmärkt att föra sig vid den typen av möten.
– Men i och med att vi inte lyckades med att återslussa eleverna så kom de pedagogiska tankarna om att istället jobba integrerat. För så fort du särskiljer så måste du också se till att en återslussning planeras.
I dag arbetar alla på Lindbergs skola med inställningen att elever ska stanna kvar i klassen, i det sammanhang där de hör hemma. Det innebär att när eleverna får stöd i specifika ämnen så sker det i klassen.
– Behöver eleven extra stöd i matte så får eleven detta av sin mattelärare, som läst tio till femton poäng specialpedagogik för att kunna möta alla elever. Istället för att eleverna kommer till mig och har matte får eleven stödet i klassen.
Istället för att arbeta med enskild undervisning i matematik, svenska och engelska så arbetar Boo i dag främst med den sociala miljön, med att eleverna ska trivas i skolan och klassen.
Boo ingår i skolans elevhälsoteam, tillsammans med skolsköterska, kurator och skolledning. De träffar regelbundet skolans alla arbetslag och diskuterar bland annat åtgärdsprogrammen så att ingen elev riskerar att falla igenom skyddsnätet. Arbetslagen kallar ofta till sig Boo om de behöver mer akut hjälp med att lösa någon fråga.
– Jag tycker att det här är en bra modell. Jag har stora möjligheter att hjälpa eleverna så att de får tillbaka tilltron till sig själva, och att våga lita på att vi vuxna i skolan vill dem väl.
Fördelen med att få en stor del av stödet i klassen är att läraren känner eleven och i allmänhet bäst vet var bristerna finns. Handlar det om komplicerade inlärningssituationer så finns hjälp att få på nära håll.
– Har lärarna inte den specialpedagogiska kompetensen som krävs så hämtar de mig. Just nu är jag kopplad till åttonde klass. Där finns vissa mekanismer som gör att de inte riktigt får arbetsro. Jag är med på alla mattelektioner under en period.
Boo arbetar i stor utsträckning så som det ursprungligen var tänkt att specialpedagoger ska arbeta: konsultativt, med skolutveckling och med enskilda elever. Han ser att det finns risk att det här sättet att arbeta återigen är på väg att bli mindre vanligt, att det finns en tendens till en tillbakagång till mer segregerade lösningar där problemen ensidigt förläggs hos eleven, att speciallärare och specialpedagoger och deras elever får återvända till källarna.
Samtidigt varnar han för att reducera specialpedagogik till antingen inkludering eller exkludering. Verkligheten är inte svartvit.
Vi måste våga klara av att se alla nyanser som finns däremellan. Ibland kan det vara så att någon under en period behöver lite extra uppbackning. Frågan är bara vem som ska ge den? Enligt det gamla sättet så togs man tidigt ut ur skolsystemet. Eleven fick stöd av speciallärare, ett stöd som ofta – utan utvärdering – hängde med under hela skoltiden.
Det inkluderande arbetssättet på Lindbergs skola är något som växt fram efterhand.
– Jag tror det är anledningen till att det fungerar, att det inte är något som är beordrat uppifrån. Vi har testat och vridit för att skapa bästa lärmiljö för våra elever. Funderat hur vi kan vi kan använda olika lärstilar för att nå så många som möjligt.
Då går det inte att låsa sig i svart eller vitt, det gäller att inse att även med en inkluderande grundinställning så mår elever ibland bäst av att tas ur sitt naturliga sammanhang.
– Vi måste vara professionella. På vilka grunder gör vi det vi gör? Det finns begränsningar även i det inkluderande. Men då ska man vara medveten om att det handlar om extremfall när man under en period exkluderar någon.
Men det är viktigt att exkluderingen inte uppfattas som en avstängning eller en utvisning.
– Det ska alltid ske tillsammans med föräldrarna när man kommit fram till att det här är det bästa vi kan göra just nu. Det kan till exempel handla om barn som har så stora autistiska problem att de stimuli som finns på en sådan här skola blir dem övermäktiga. Då ska man inte förvärra för denna elev genom att framhärda i att eleven ska gå kvar fast man ser att eleven far illa.
För den eleven kan bästa lösningen vara att under en period få sin undervisning på annan plats, samtidigt som han eller hon får stöd för att komma tillbaka till klassen.
För Boo själv har skolan alltid varit viktig. Han var tidigt med det klara med att det var lärare han ville bli. Men vägen var inte helt spikrak. Ett C i matematik gjorde att han inte kunde söka till lärarhögskolan direkt.
– Det var ett betyg som inte främst beskrev mitt kunnande i matematik utan mina dåliga relationer med matteläraren och underkännandet kom som en stor överraskning.
Men efter kompletteringar kom han in på lärarhögskolan och gick ut därifrån med ett högt betyg i matematik och kunde äntligen träda in i det yrke han tidigt bestämt sig för.
– Skolan blev tidigt en oas för mig där jag trivdes väldigt bra.
Boo berättar att han hade en lite udda uppväxt. Han växte upp hos sina morföräldrar i en mycket tillåtande miljö där han i stort sett gjorde som han ville.
– När jag skulle börja skolan så plockades jag hem av mina föräldrar som skulle uppfostra mig. Jag var ju tämligen ouppfostrad. Jag ägde ju gården – där gjorde jag som jag ville – där fanns inga hårda ord.
Det var en helt annan miljö hemma hos föräldrarna.
– Det var därför som jag upplevde skolan som en oas.
I skolan fanns också förebilder. Lärare som blev viktiga för honom och påverkade hans framtida yrkesval.
– Jag minns bland annat en mycket speciell idrottslärare. Han var säkert ingen fantastisk idrottsman – men han hade förmågan att se starka sidor hos eleverna, han fokuserade inte på det svaga. Han uppmuntrade mig mycket. Trots att jag bara var 15 år gav han mig förtroendet att leda en friluftsdag. Sådant gjorde att jag trodde på skolan och tyckte att det här var något bra.
Det gör Boo fortfarande. Skolan och enskilda lärare kan betyda väldigt mycket för många barn. Inte minst för de elever som han ofta möter i specialpedagogiska sammanhang. Elever som kommer till Boo för att de behöver hjälp med att hantera livet.
Hasse Hedström