En av Sveriges populäraste förskoleinriktningar – Reggio Emilia – grundades i Italien av en grupp kvinnor som tröttnat på krig och auktoriteter.
Historien börjar i krigsdammet efter andra världskriget när Anna Spaggiri och hennes väninnor i den italienska byn Villa Cella bär tegelstenar. Bara några dagar efter att tyskarna lämnat byn bestämde sig kvinnorna för att bygga en förskola för barn som behövde mat, omsorg och skydd från nedgrävda minor. Nu skulle inte kyrkans katolska nunnor eller några andra institutioner fostra barnen. Nu ville de själva bestämma i vilken miljö barnen skulle växa upp.Kvinnorna lyckades få de andra byborna att nappa på idén. En konfiskerad pansarvagn och sex tyska hästar såldes. De sista pengarna i byns befrielsekommittés kassa togs tillvara och man fick en bit övergiven mark av en bonde. Dit släpade kvinnorna sand och sten från floden Po. Under solgasset hackade de envetet loss tegelstenar från bombade hus och drog dem till tomten i skottkärror. Männen hjälpte till i arbetet på sin fritid. Sakta växte den första förskolan fram. Övervåningen inreddes så småningom med en ateljé, arkiv och ett bibliotek, ett konstnärligt hjärta som bultar än i dag hos anhängarna av reggiofilosofin.
En dag 1946 cyklade den 25-årige folkskolläraren Loris Malaguzzi (1921–1994) till Villa Cella. Han hade hört talas om bygget i den fattiga byn och blev nyfiken. Kvinnorna välkomnade honom och han blev förundrad över bybornas vilja att kämpa för det till synes omöjliga. Så här uttryckte han sig om sitt första intryck långt senare, vid förskolans 40-årsjubileum:
–Det gjorde mig begeistrad, det vände upp och ner på logik, fördomar, gamla pedagogiska och kulturella regler. Det satte allt tillbaka på ruta ett och öppnade fullständigt nya horisonter. Jag förstod att det omöjliga var en kategori som behövde definieras om.
Loris Malaguzzi kom snart tillbaka och blev kvar resten av sitt liv. Han lät sig övertalas av kvinnorna att börja arbeta gratis som pedagogisk rådgivare. Malaguzzi hade läst tre år på universitetet och undervisat fem år i litteratur, historia och geografi. Han kunde inget om barn, men det han inte kunde lärde han sig av dem och sina kollegor. Med tiden utbildade han sig också till psykolog.
Den 13 januari 1947 fick den första förskol-an i Villa Cella tillstånd att starta som föräldrakooperativ. Den döptes till XXV Aprile efter den 25 april 1945 då partisanerna befriade Italien från tyskarna. Därmed fick Italien sin första icke-religiösa förskola.
Till en början arbetade personalen ofta gratis. Man hade ont om pengar och levde på allmosor från föräldrarna som organiserade sig i en förskolekommitté. Anna Spaggiri, en av grundarna blev kokerska. Hon har berättat att det ofta bara blev snåla grönsakssoppor, men att bönderna i trakten bidrog med ägg till omeletter. Anna sålde i sin tur en del av äggen till bagaren för att få råd med bröd. Ibland tvingades personalen till och med stjäla mat till barnen.
Förskolan fick internationellt bistånd, men det drogs in efter att byns katolske biskop skrivit till givarna att förskolan ”stängts”. Han ville att barnen skulle gå i hans katolska förskola istället. XXV Aprile överlevde trots fattigdomen och fler italien-are, medlemmar i kooperationen Nationella befrielsearmén och kvinnounionen, följde efter och startade egna förskolor.
De nya förskolorna fick inte drivas kommunalt utan levde på enskilda bidrag. Inte förrän en kvinnodelegation, bland annat från Reggio Emilia, ockuperade utbildningsmin-isterns rum 1963 tog kommunen Reggio Emilia över driften av förskolan. Det blev den första kommunala i Italien, men inte den sista. Loris Malaguzzi blev chef för de förskolor som växte fram i Reggio Emilia och förblev så fram till pensioneringen 1985. Malaguzzi grundlade tillsammans med personalen den pedagogiska filosofi som kallas Reggio Emilia. Han skrev den kända dikten Ett barn har hundra språk och spred sin syn på barn och lärande där demokratiska värderingar, respekt för barnet, bildspråk, utforskande och individualitet blev ledord för pedagogerna. Det som hände i hans möte i Villa Cella kom med tiden att inspirera en värld långt utanför Italien. I Reggio Emilia betonar man en demokratisk värdegrund och vill utveckla varje barns kompetens, kritiska tänkande, individualitet och konstnärliga uttryck. De nya förskolorna blev beskyllda av katolska kyrkan på 70-talet för att fostra ”kommunister”. Pedagogerna fick utstå antikampanjer och fick prata mycket med föräldrarna för att behålla deras förtroende. Men föräldrarna tyckte verksamheten var bra och ville ha kvar barnen i förskolorna. Så småningom tystnade kritiken.
Under 70-talet skrev författaren och poeten Gianni Rodari boken Fantasins grammatik tillägnad Reggio Emilia efter att ha studerat de arbetssätt som växte fram där bland barn och förskollärare. På 80-talet flyttade Reggio-filosofin ut i världen genom ett samarbete mellan Reggio Emilias förskolor och den amerikanske professorn Seymor Papert på Massachusetts Institute of Technology. Även i Sverige väcktes ett intresse för de italienska förskolorna under 80-talet. 1991 utsågs förskolan Diana i Reggio Emilia till världens bästa förskola i tidningen Newsweek – en av flera utmärkelser.
Grunden i reggio-filosofin är att lyssna till varje barn, förstå varje barns speciella språk och utgå från att alla barn är unika och kompetenta på olika sätt. Alla barn har något att lära och lära ut. Det är illustrerande att när förskollärarna i Reggio Emilia på 80-talet märkte att de börjat prata mer än de lyssnade på barnen tejpade de för sina munnar i två dagar. Det tvingade dem att lyssna och använda andra uttryckssätt. Samtidigt menade inte Malaguzzi att barnet alltid ska stå i centrum och skämmas bort, eller curlas som man säger numera. Han strävade i första hand efter att lära barn samarbeta.
–Vi har ingen millimeterrättvisa. Världen utanför förskolan ser inte ut så, lika lite som ”alla barn är lika”. I stället ska man arbeta för att göra alla barn mer och mer olika – då blir de jämlika, menade han.
Malaguzzi beskrivs som en envis yrkesmänniska när det kom till kollegorna. Han tolererade inte medelmåttighet har det sagts.
–Förskollärare är ett av de svåraste yrken som finns. Det kräver förmåga att vilja bli nyfiken på nytt, upptäcka och ständigt bli lika överraskad av barns skapande, sa Malaguzzi som själv tyckte det var viktigt att göra andra saker utanför jobbet för att behålla glöden – som att umgås med vänner och familj, uppleva kultur eller sporta.
Malaguzzis tankar har fått stort genomslag de senaste decennierna. Förskolorna i Reggio Emilia har blivit en välbesökt hemvist för alla som är intresserade av reggio-praktiken. Här ordnas kurser och studiebesök dit inte minst svenska förskollärare reser. Sedan 1994 finns Reggio Children, en samarbetsorganisation mellan kommunen och hundratals samarbetspartners. När EU skulle öppna förskolan Clovel i Bryssel för EU:s tjänstemän 1995 bjöds Reggio Children in som konsulter. Ett samarbete inleddes med forskare vid Harvard University. Filosofin är levande i USA, Australien, Sydkorea, Skandinavien och andra europeiska länder.
Den första förskolan i Villa Cella står fortfarande kvar och Reggio-inspirationen minskar inte med åren, tvärtom. De italienska kvinnor som ville att deras barn skulle få en trygg uppväxt efter kriget började bygga på något som blev större än ett hus.
Källor: Ett sammandrag med fakta och citat ur Förskolan nr 4/00, samt Reggio Emilia Institutet.