"Vi tror på barnens kompetens"

Tre flickor i fyra–femårsåldern, Tara, Sara och Izabella, trängs runt ett bord med varsin lång färgglad gren.

–Min pinne är trasig.

–Jag vill mäta mina fötter.

–Jag vill måla.

–Ska vi måla och mäta om ni och pinnar-na är lika långa, undrar Ekaterini Fotopoulou.

–Ja, på ett stort papper!

Flickorna i ”mattegruppen” har samlats i ateljén på sin avdelning Mattisborgen på förskolan Sagogården i Rinkeby. Här syns reggio-inspirationen både i miljön och i be-mötandet av barnen. Ateljén är förskolans stolthet med material i överflöd för barnen att själva plocka från.

I dag är det tisdag och ”barnens val” av aktivitet. De flesta väljer ateljén. Ekaterini Fotopoulou, Sara och Tara i mattegruppen lägger vita ark på golvet och ritar runt kropparna på varandra. Kollegan Inés de Basurto hjälper till när Izabella ska plåstra om sin trasiga pinne med tejp. Förskollärarna rör sig på barnens nivå, följer med dem genom rummet, ner på golvet, iakttar på nära håll och samtalar. De är helt koncentrerade på barnen. Det går undan, snart finns två hel-figurer färdiga på pappren. Flickorna vill hämta vattenfärger och förkläden. Ekaterini Fotopoulou sätter sig ner på golvet och målar med. Hon ställer många frågor: Vad gör du, vad vill du, varför? Hon uppmuntrar också flickorna att ta hjälp av varandra och lösa konflikter:

–Be din vän om hjälp.

–Prata med varandra om ni inte är överens.

Barnen hämtar själva det material de vill använda, plockar undan och tvättar sig. När figurerna är färdiga jämför de bilden på papperet med pinnen. Figuren på papperet blev lite lite längre. Det blir något att diskutera. Avstånd.

Att jämföra längd är något som upptagit barnen ett tag

–Vi såg när vi studerade våra foton att några barn hade börjat räkna och sortera mycket. Det är ju ett tema tänkte vi. Vi beslutade att bilda en lite mindre mattegrupp för de extra intresserade, berättar Ekaterini Fotopoulou.

I Reggio Emilia-filosofin utgår man från barnens intressen och jobbar ofta i små projektgrupper med noggrann dokumentation.

–Vi började med att fråga barnen: Vad är matematik? Kan ljud vara matte, frågar sig Ekaterini Fotopoulou och visar en bild på väggen där barnen lyssnar på varandra i långa rör ute på gården.

–Det handlar också om avstånd, resonerar hon.

Mattegruppen gick till Rinkebybiblioteket och lånade böcker med mattelekar. Där fick barnen inspiration att började mäta sig, titta på längd, bredd och fundera på vem som är lång, kort, tjock och smal. De la sig gärna på golvet och la saker bredvid för att jämföra. För att få med barnen ut till skogen sa Ekaterini Fotopoulou en dag: Ska vi gå ut och se om vi kan hitta matematik i skogen? Det fick fart på gruppen.

–Jag visste inte själv vad det skulle bli, men det är reggio, att upptäcka med barnen. När vi kom ut plockade ett barn upp en pinne och sa: Titta, den är lika lång som jag. Sedan plockade alla barnen långa pinnar som de jämförde sig med. Vi tog med varsin lång pinne hem till ateljén.

Barnen ville måla pinnarna. I många olika färger. Ekaterini Fotopoulou lät också gruppen mäta sig med måttband och markera på pinnen hur långa de är. Projektet med matte-pinnarna fortsätter så länge barnen vill.

–Man blir så glad som pedagog över deras entusiasm. Matte är inte bara att räkna. Vi bygger in matematiken i den skapande verksamheten, säger Ekaterini Fotopoulou.

I reggio betonas barnens möjlighet att forma egna bilder av verkligheten. Men vad gör man med barn som inte tycker om att måla till exempel?

–Vi har skyldighet att ge barnen möjlighet att pröva olika uttrycksformer. Om ett barn aldrig väljer att vara i ateljén måste man fråga sig varför. Är det rädsla, att det känns främmande? Eller har barnet bara inte upptäckt det språket? Vi har haft barn som fått pröva att utforska ateljén ensam med en förskollärare och då har det lossnat, berättar Ekaterini Fotopoulou.

Bredvid mattegruppen i ateljén står Mohammed och Daniella och målar med rinnande färger nära varandra vid samma staffli. Förskolläraren Inés de Basurto står intill och tittar.

–Det är fint med svart, säger Daniella.

Ja det är det. Jag tycker också om svart. Jag tycker om det du gör, säger Inés de Basurto.

–Det är ett hus i förkläde, säger Daniella.

–I förkläde, ett sånt som jag har, undrar Inés de Basurto.

Inés de Basurto är ansvarig för ateljén men kallar sig inte ateljerista.

–Jag är inte bildpedagog, men jag är lite konstnärligt lagd, säger hon.

Hon har lärt barngruppen begreppet ”konst” och jobbar gärna med bild, form och drama.

–Både språk och fantasi utvecklas när barn får sätta ord på vad de gör i ateljén. Här får de uttrycka sig med sina ord, på hundra olika språk, och bli hörda, säger Inés de Basurto.

Sagogårdens barngrupper har rötter i många olika länder, vilket gör att pedagogerna särskilt intresserar sig för språk. Nästan alla barn på fyra–femårsavdelningen kan två språk. Förutom svenska talas bland annat arabiska, syrianska, kurdiska, serbiska, turkiska och spanska.

–Vi uppmuntrar att barnen pratar på sina hemspråk med varandra om de kan samma språk. Det ska inte vara något konstigt, säger Ekaterini Fotopoulou, som själv har grekiska rötter.

Det finns flera i personalen med tvåspråkig kompetens.

–Det är spännande med många kulturer. Här möts vi alla och vårt gemensamma språk här är svenska. Vi vill gärna stärka barnen i deras flerkulturella identitet så de känner sig stolta över den.

För att utveckla svenska språket har förskolan haft ett bokstavsprojekt ett helt år och man läser förstås sagor varje dag. Men det viktigaste är att prata med barnen.

–Att vara närvarande, vilket är vad reggio handlar om, att man hela tiden för samtal med barnen. Det utvecklar språket, säger Ekaterini Fotopoulou.

Varannan månad får varje barn enskilt återberätta en historia – påhittad, eller ur sitt eget liv. Personalen dokumenterar ordagrant sagorna som hängs upp på väggen.

–Det gör att vi får en väldigt komplett bild av språkutvecklingen, säger Ekaterini Fotopoulou.

Lokalerna på förskolan har byggts i reggio-anda när man valde profilen för sju år sedan. Tanken är att det ska finns mycket att välja på, många stationer och vrår med material i barnens höjd som utmanar deras kreativitet. Det finns inte särkilt mycket färdiga leksaker och de som finns är ”verklighetsanpassade” med några riktiga råvaror i låtsasköket. Möblerna är låga och dörren till ateljén står öppen, liksom lådan med musikinstrument. På gården finns en båt som gett upphov till ett pirattema och en affär full av verklighetstrogna specerier som tillval vid sidan av cyklar och sandlådor. Även i matsalen är bord och stolar på barnens nivå, fast det finns ett vuxenbord av arbetsmiljöskäl för de som får ont av att sitta vid ett lågt bord. Barnen väljer själva sina sittplatser och serverar sig själva – ett uttryck för respekten för deras kompetens och fria vilja.

–Vi tror på att barnen klarar saker själva, man behöver inte serva dem, säger Ekaterini Fotopoulou som själv inte tycker det är något problem med låga möbler.

–Det funkar jättebra. Det är bra med en miljö i deras nivå, det är inte så lätt att vara barn och alltid ha perspektivet uppåt.

Sagogården har öppna avdelningar utan några dörrar eller grindar och en pedagog följer barnen hela vägen genom alla åldrar vilket gör att arbetslagen förändras varje år för barnens skull.

Demokratitanken genomsyrar hela tiden arbetet.

–I alla lägen har barnen rätt att säga sitt och ha sina teorier. Vi vill också att de ska känna gemenskap, hjälpa varandra, lyssna på varandra och att barnen ska se att vi lyssnar på dem, säger Ekaterini Fotopoulou som ofta påminner barnen om att vad ”de flesta” vill är det som gäller, att alla bestämmer tillsammans.

Projekten på förskolan har varit många. Man fångar upp barnens intressen och sätter dem i relation till läroplanen. I projekten lär sig barnen nya ord och begrepp som ”matematik”, ”bokstav” eller ”konst” och får en möjlighet att fördjupa sig i ett ämne de är intresserade av. Förra året var många barn intresserade av sina namn och en flicka formade spontant en bokstav av glasspinnar. Sedan gjorde alla barn bokstäver och sina namn i biomeck, på kakel, i sanden… ja överallt.

Ett annat tema handlade om skräp och miljö då gruppen undersökte vad som händer med skräp i naturen. Kaniner som äter batt-erier får baciller och dör, konstaterade en femåring. Temat avslutades med att barnen gjorde ”konstverk” av återvinningsmaterial. Toarullar, gamla knappar och uttjänta pennfodral blandades med färg och guldpapper. Varje tavla har en titelberättelse: En björn som äter guld, till exempel. Ofta kommer gruppen gemensamt fram till svar på sina frågor. Inés de Basurto ger ett exempel: när barnen läste en saga där en mamma sytt ett täcke ”med hela sitt hjärta” blev en pojke undrande. Kan man ta ut hjärtat? Till slut kom barngruppen fram till att hon ”sydde med känslor”.

Ekaterini Fotopoulou tror att reggio-profilen gör att alla i personalen strävar åt samma håll, att man reflekterar mer och använder sig av dokumentationen för utveckling.

Inés de Basurto har själv besökt Reggio Emilia-förskolor i Italien och gått flera kurser.

–Jag fick en massa inspiration i Italien, men man måste anpassa det till vår verklighet, säger hon.

En iakttagelse hon gjort är att i Italien är föräldrarna mycket mer delaktiga i förskolan. På Mattisborgen har man prövat föräldrafrukost som ett sätt att få föräldrarna att stanna lite längre.

Man planerar också en ”kulturdag” när föräldrar och barn ska ta med sig något som representerar föräldrarnas ursprungsland som en maträtt, ett klädesplagg eller någon musik, och berätta om det.

Både Inés de Basurto och Ekaterini Fotopoulou kallar reggio ett förhållningssätt till barn som känns helt naturligt och har stöd i läroplanen.

–Det handlar om att man tar tillvara deras kompetens. Tidigare sa man mer till barnen vad de skulle göra, vad saker heter och hur saker är. Vi lyssnar och uppmuntrar till att undersöka och upptäcka. Vi ger inte färdiga svar utan frågar vad tror ni? Vi vill att de ska uppleva något annorlunda varje dag och använda alla sinnen. Är vi i skogen lyssnar vi på ljuden, känner på träden och tar med vad vi hittar hem till ateljén att skapa med, säger Inés de Basurto.

Ekaterini Fotopoulou håller med.

–För mig är reggio att man tror på barnet och ser alla dess möjligheter. Det är ett förhållningssätt som växer fram mer och mer genom åren i yrket. Det gör att man växer som vuxen också.