Pedagogisk dokumentation är ett viktigt redskap inom Reggio Emilia. Karin Alnervik forskar på vad som krävs för att det ska fungera i praktiken.
Den viktigaste fortbildningen sker i den egna verksamheten. Det fick Karin Alnervik höra då hon i mitten på 90-talet besökte staden Reggio Emilia som representant för Kommunförbundet. Därför är pedagogisk dokument-ation ett viktigt redskap inom Reggio Emilia-filosofin för att göra det egna förhållningssättet och arbetet med barnen tydligt. Utifrån dokumentationen kan pedagoger reflektera kring och diskutera arbetssätt med pedagogistor, ateljeristor och andra pedagoger och därmed utvecklas i sitt yrke. Det kan låta förhållandevis enkelt, men att få det att fungera i verksamheten kan vara svårt.
I dag driver Karin Alnervik tillsammans med sin man Per Alnervik flera förskolor i Jönköping inspirerade av Reggio Emilia-filosofin. Samtidigt arbetar hon med en avhandling om hur pedagogisk dokumentation växt fram och förändrat förskolans verksamhet, och hur arbetet organiseras utifrån dessa erfarenheter.
–Många är bra på att dokumentera men att förändra genom dokumentationen är svårt. Jag ville titta på vad som gör att vissa får till det, säger hon.
Under två år har Karin Alnervik därför följt fyra olika förskoleavdelningar med barn i olika åldrar som arbetat med Ljuspunkt-projektet, ett projekt om ljus initierat av Reggio Emilia Institutet. Alla avdelningarna är inspirerade av Reggio Emilia-filosofin och har arbetat med pedagogisk dokumentation under en längre tid.
Inför ljusprojektet förberedde sig pedagogerna gemensamt genom föreläsningar och workshops och tillsammans diskuterade de hur en intressant ljusmiljö för barnen skulle kunna se ut. Vad skulle göra ljuset spännande för femåringarna? Och hur skulle de väcka de minsta barnens nyfikenhet?
När miljön var iscensatt var det dags för barnen att börja utforska. Den processen dokumenterades, liksom själva miljön och hur pedagogerna arbetade i den. Dokumentationen diskuterades sedan med föräldrarna, barnen och i pedagogernas nätverk.
Karin Alnervik berättar om en bildserie som föreställde två ettåringar som tampas om knappen på en OH-apparat. De riktar spegeln åt olika håll och det blir till slut en titt-ut-lek.
–Ett år senare tittade de nu tvååriga barnen på bilderna. Pedagogen frågade om de inte kunde visa en ny ettåring hur OH-apparaten fungerar, vilket de gjorde. Ettåringen gick sen ut och när han kom tillbaka tände han apparaten och visade att han förstått, berättar Karin Alnervik.
När pedagogerna diskuterade händelsen i sitt nätverk kom de på att de kunde använda barnen mer för att visa avdelningen för nya barn.
En vanlig invändning mot pedagogisk dokumentation är att det tar tid. Det blir en sak till som ska hinnas med och ”stjäl” tid som annars skulle kunna tillbringas med barnen. Men Karin Alnervik menar att både barn och pedagoger har mycket att vinna.
–Från dem som jobbar med pedagogisk dokumentation får jag ofta höra att de trodde de kände barnen, men när de börjat dokumentera så här vad barnen gör upptäcker de nya sidor. Det blir också ett sätt att lära sig mer om sitt jobb, säger Karin Alnervik.
Karin Alnerviks avhandling är inte klar än men redan nu har hon hittat några nyckelfaktorer för att utvecklingsarbetet genom pedagogisk dokumentation ska fungera. Det krävs exempelvis en tydlig idé om vad man vill, vilka värden som är viktiga och vad pedagogen ska ha för roll.
–Metoden är ett kollektivt arbetsredskap och pedagogerna behöver också få tid för reflektion och diskussion i olika nätverk. Där kommer organisationen in. Det behövs ett stöd och en styrning som är rätt tydlig, men som jag tror ofta saknas, säger hon.
Hon tror det är vanligt att dokumentationen blir något pedagogerna får hitta tid till själv, till exempel att gå in och sätta ihop album och bildspel på egen hand, då de andra är ute och leker. Problemet är bara att dokumentationen inte blir pedagogisk förrän den diskuteras med andra vuxna och barnen själva.
När barn dokumenteras är den etiska aspekten viktig. Barnen blir betraktade både av vuxna och av andra barn, vilket somliga menar kan göra att barnen börjar jämföra sig med andra och ser hur de ska bete sig för att uppfattas som rätt och duktiga.
–Min utgångspunkt är att om det finns något som inte är bra ska man inte ta med det så att barnet blir utsatt. Vi vuxna är också en del av det sammanhang barnen dokumenteras i och det som kommer fram faller tillbaka på en själv. Det är vi vuxna som utifrån miljön, materialet och organisationen skapar situationerna, säger Karin Alnervik.
Hon tycker också det är bra att begränsa tillfällena då kameran är framme. Dokumentationen kan ske just inom ramen för olika projekt eller då man jobbar med ett visst ämne. Då vet barnen att när vi gör det här så filmar och fotar vi också.
–I de flesta fall märks det på barnen om de inte gillar en dokumentation. Ibland säger de själva ifrån och då är det viktigt att respektera det, säger Karin Alnervik.
Hennes erfarenhet är att barnen efter ett tag blir vana vid kameran och efter några år bryr de sig inte ens om den. Samtidigt är det viktigt att pedagogen inte bara blir någon som står bakom kameran, utan att de också är med på samma premisser. På en av Karin Alnerviks förskolor arbetade de parallellt med ett eget ljusprojekt. De ville undersöka känslouttryck i skuggan och barnen fick försöka få sin egen skugga att se arg ut.
–Då frågade barnen förskollärarna hur de själva gjorde när de skulle se arga ut i skuggan. Det var väldigt bra. Det blev en tankeställare kring vad vi egentligen utsätter barnen för, säger Karin Alnervik med ett skratt.
–Samtidigt får man inte göra det så märkvärdigt, bara barnen känner att de vuxna också är med, säger hon.