Rut, reformer och rättvisan

Orsaken till att diskussionen om den svenska skolan är en het politisk potatis är att skolan är en samhällelig arena där den politiska makten tydligt visar vad den har för ambitioner med samhället. I det inter­nationella epokskifte som inleddes för 30 år sedan med Thatcher och Reagan, och som på allvar grep in i den svenska utvecklingen under 90-talet, finns en uttalad ambition att skapa större skillnader och klyftor mellan olika grupper. Välfärdsstaten, med sina frikostiga bidragssystem och statliga pekfingrar, pacificerade och låste, hette det. Vad som behövdes var nya incitament och en avreglerad marknad för att främja konkurrens, tillväxt och utveckling. Skattesubventionerad läxhjälp är en del av ett mycket större mönster som i grunden omvandlat det svenska samhället. Nästa steg i samma anda kan mycket väl bli Centerns förslag om skolpliktens avskaffande. Annie Lööfs förebild, Margret Thatcher och hennes tes om att det inte finns något samhälle utan bara individer, är långt ifrån avförd från den nyliberala agendan.

Den sammanhållna svenska skola som ville bygga samhället genom att betona fostran av demokratiska och kollektivt ansvarstagande medborgare fick stå tillbaka och skolan gjordes till en marknad, även om den alltjämt är helt finansierad av offentliga medel. Kan inte den enskilda skolan skapa ett vinnande koncept som attraherar tillräckligt med elever får man slå igen och detta koncept har inte nödvändigtvis med utbildningskvalitet att göra. Dagens skolpolitik handlar inte om att bygga det gemensamma utan om att främja konkurrens, valfrihet, individualisering och entreprenörskap. På samma sätt som i samhället i övrigt finns det vinnare och förlorare också i skolans värld. De verkliga vinnarna är de riskkapitalbolag som köper och säljer skolor med miljardvinster, som inte ens beskattas i Sverige. Pengar som skulle kunna göra skillnad för tusentals elever med extra behov hamnar i skatteparadis! Men skolan är ingen marknad. Dess uppgift är inte enbart att förse marknaden med arbetskraft. Skolans främsta uppgift är dess civilisatoriska uppdrag, den ska leda oss in i framtiden genom att förädla och kultivera hela samhället.

Sveriges Radios programserie Den orättvisa skolan satte fingret på de största problemen med dagens skola. Än en gång slogs det fast att resultaten i svensk skola stod sig mycket bra i internationella jämförelser ända fram till början, mitten av 90-talet och att de därefter successivt försämrats. Visst, elever med olika familjebakgrund presterade också tidigare olika. Föräldrarnas utbildningsnivå inverkade utan tvekan på elevernas resultat. Men i den skola som byggdes upp under decennierna efter andra världskriget satt villabarnen tillsammans med höghusbarnen i samma klassrum och chansen till lärande i skolsituationen var mer likvärdig. I dag är förhållandena annorlunda: Tala om för mig i vilken stadsdel din skola ligger så ska jag tala om för dig vilket betyg du har. De olika betygsnivåerna mellan olika skolor kan i det närmaste ses som ett mått på segregationen och de socioekonomiska klyftorna i dagens svenska storstäder. Skolan är inte längre en och samma skola för alla och skolan i storstaden är inte längre en plats för möten mellan olika sociala världar. Därigenom riskerar en viktig aspekt av det som var den svenska grundskolans demokratiska intentioner gå förlorad. Skolan, menar forskningen, bidrar till att befästa klyftor och skillnader. Också på europeisk nivå är skillnaderna påtagliga och i olika policydokument från EU har det hävdats att man måste minska de sociala skillnaderna och stärka den sociala sammanhållningen, inte minst i utbildningsväsendet.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor är det nuvarande skolsystemets förlorare. Det finns i dag ett stort antal skolor där 50 till 70 procent av eleverna lämnar årskurs nio utan behörighet till gymnasieskolan. Alla dessa skolor ligger i utsatta stadsdelar kännetecknade av mångdimensionell fattigdom. Den internationella Pisaundersökningen från 2009, såväl som Skolverkets rapporter, visar att skolan inte förmår kompensera för den allt påtagligare sociala skiktningen: ”Betydelsen av elevens socioekonomiska bakgrund är fortsatt stor och det finns vissa indikationer på att betydelsen har ökat under senare år.” Alla har rätt till en likvärdig utbildning, men det innebär inte att alla får det. Medierna, som i olika sammanhang gärna uppehåller sig vid våldet i förorten, uppmärk­sammar aldrig det symboliska våld som ligger i att omkring hälften av eleverna i de kommunala skolorna i nordöstra Göteborg inte ges de förutsättningar som krävs för behörighet till gymnasiet. Att på detta sätt, år efter år, bli bortsorterade kan inte uppfattas på annat sätt av de unga än att de tilldelas status som andra klassens medborgare.

Göteborg är en stad där inkomstskillnader och livsvillkor är så skilda att staden glider isär. Samhörigheten mellan de välbärgade villaområdena i väster och stadsdelarna i nordost är obefintlig. Den av kommunen beställda studien över de senaste 20 årens utveckling visar att segregationen liksom avståndet mellan rika och fattiga ökar. Villkoren för att bedriva undervisning i de mest utsatta stadsdelarna är präglade av dessa ojämlika förhållanden, de unga är medvetna om och märkta av dessa skillnader. Många uppfattar att skolan inte är till för dem, att skolan är en del av det Sverige man inte har tillträde till. För vissa innebär detta en utmaning som man bestämmer sig för att anta. Andra, alltför många, går in i den tillskrivna rollen som förlorare. De dåliga resultat dessa skolor brottas med handlar inte om att lärarna missköter sitt jobb, tvärtom. Det är inte heller ledarskapet i skolan som sviktar och inte är det bristen på pedagogiskt nytänkande som är problemet. Självklart är resultaten relaterade till bristande resurser. Mer resurser till dessa skolor skulle göra skillnad, men vi måste också lyfta blicken och se hur skolan skriver in sig i ett större sammanhang.

I Stockholm, Göteborg och Malmö finns utsatta områden där majoriteten av barnen växer upp i familjer som, enligt Rädda Barnens återkommande studier, lever under fattigdomsgränsen. Den medeldisponibla inkomsten i en stadsdel som Hammarkullen i Göteborg har mellan 1990 och 2006 ökat med 6 procent medan den ökat med 168 procent i villaförorten Hovås. En man från miljonprogramsområdena i Angered lever statistiskt nio år kortare än en man från villaförorterna i väst. Ungdoms­styrelsens undersökningar visar att 35 till 40 procent av dem mellan 20 och 25 år i de mest utsatta stadsdelarna, varken arbetar eller studerar.

Varför uppfattar så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Varför utgör inte skolan den självklara arenan för att skaffa sig den utbildning som krävs för att kompensera den marginaliserade sociala position dessa unga förortselever befinner sig i? Varför är inte skolan den plats där de unga från dessa utsatta områden utvecklar själv­respekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid, såväl som ambitioner för sin framtid?

Dessa frågor är av största vikt om vi vill förstå bakgrunden till de fallande skolresultaten i utsatta stadsdelar. Det märkliga är att ingen ställer dem. I vårt forskningsprojekt Omvärlden och skolan fokuserade vi på relationen mellan skolans formella lärande och de ungas informella lärande i några utsatta förorter. Här finns en utgångspunkt för att börja nysta i detta frågekomplex.

I vår studie framkom en dubbelhet i elevernas sätt att förhålla sig till skolan. Å ena sidan uppger man att man trivs bra i skolan ­– det är förhållandevis få som skolkar, här finns kamraterna och det sociala livet. Skolan uppskattas för att den är en trivsam miljö, lärarna betraktas som schyssta vuxna, man får ett mål lagad mat varje dag, och många betonar att lärarna är de enda etniska svenskar man träffar över huvud taget. Å andra sidan är det uppenbart att jakten på höga betyg inte står lika högt på agendan som i andra skolor. Vid de studerade skolorna saknade 55 respektive 62 procent av eleverna som lämnade årskurs nio tillräckliga betyg för att söka till gymnasieskolan. Skolan och utbildnings­systemet verkade inte vara av central betydelse för dessa elevers framtidsplaner, även om man i samtal med lärarna bedyrar motsatsen. Det finns en uppgivenhet som grundar sig i att man tror sig veta hur arbets- och bostads­marknaden ser ut för ”en blatte från förorten”. De ser inte sällan sin kommande försörjning knuten till de möjligheter som familj, släkt och andra kontakter kan ge.

Mot bakgrund av vår forskning är det rimligt att anta att dessa elevers relation till skolan handlar om att skolan i hög grad uppfattas som en moderlig och omvårdande institution. Detta i en bostadsmiljö där de sociala insatserna rustats ner och den relativa fattigdomen dominerar och där stadsdelens rykte framkallar underlägsenhets­känslor. I skolan finns ett omhändertagande från samhällets sida som på ett plan är lika för alla barn och unga och detta tycks framkalla en viss vila, frid och förnöjsamhet. Skolan är därför inte som i innerstadens medelklassområden, en plats där man tar ett avstamp för att förkovra sig och via betyg skaffa sig position för avancemang i det svenska samhället. Det är hos de äldre, arbetslösa ung­domarna som frustrationen tas ut mot skolan genom bränder, inbrott och vandalisering. I de intervjuer som jag i tidigare studier gjort med äldre ungdomar som lämnat skolan och som ingår i olika ungdomskulturella grupperingar har det framkommit hur vilsen man känner sig när man slutar skolan utan betyg och framtidsplaner. Man saknar den omsorg och trygghet som skolvardagen utgjorde. Saknaden efter skolan omvandlas till en vrede inför det egna tillkortakommandet. Skolan blir en representation för det Sverige som är stängt för dessa unga.

En annan viktig utgångspunkt rör det ”symboliska våldet” som bland annat samhällsforskaren Pierre Bourdieu har diskuterat i relation till skolan. Med det begreppet vill han visa hur utbildningssystemet är en del av den sociala reproduktionen. Till exempel hur etablerade föreställningar om det självklara i olika sociala gruppers över- respektive underordning förs vidare till eleverna via den ”dolda läroplanen”. Det symboliska våldet handlar alltså om hur maktens strukturer görs osynliga. Men olika studier visar att man kan tala om ett ”partiellt genom­skådande” av skolan bland eleverna i förorten. Många unga i förorten tror inte på skolans sätt att tala om allas lika möjligheter eller att alla kulturer är lika mycket värda. De uppfattar att det svenska samhället gör skillnad på människor och människor. Att vara invandrare innebär att man är missgynnad på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, att man som ung blir behandlad av polisen på ett annat sätt än de unga från villakvarteren, att samhället ser ner på deras föräldrar som får ta de jobb som ”svenskarna” inte vill ha. Så när skolan hävdar att Sverige står för allas lika värde och möjligheter så är det något som motsäger dessa elevers egna erfarenheter och detta gör att skolan inte framstår som helt igenom trovärdig. Forskaren Anneli Schwartz talar om att elevernas närvaro i skolan därför kan ses som ett uttryck för en ”ritualiserad anpassning”.

Ytterligare en viktig aspekt handlar om de ungas förståelse av och relation till sina bristfälliga skolprestationer. Trots det partiella genomskådandet inordnar sig merparten av eleverna i skolvardagens ordning. Skolan är, enligt forskaren Ann Runfors, ett exempel på hur social degradering går till i ett välmenande samhälle, inom en välmenande verksamhet som utbildning. Hur förklarar man för sig själv och om­givningen att man inte når upp till de uppställda målen? I den befintliga forskningen tycks det finnas fog för att förstå detta på olika sätt. Det finns en tydlig tendens att lägga skulden till det egna skolmisslyckandet på sig själv. Man kommer från en ”dålig stadsdel” och är därmed också själv ”dålig” eller mindre begåvad. Dessa elever utvecklar en syn på sig själva som ”loosers”. Relationen mellan plats och identitet tycks på ett intrikat sätt vara knuten till prestationerna i och inställningen till skolan. Det är en viktig uppgift för forskningen att på ett djupare sätt undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att se elevernas svaga betygsprestationer som dåligt självförtroende relaterat till denna ”själv-andrafiering” som i sin tur är knuten till ”invandrarskapet” och den territor­iella stigmatiseringen.

I rapportenLikvärdig utbildning i svensk grundskola? skriver Skolverket att mycket tyder på att elever i större utsträckning i dag jämfört med tidigare är segregerade efter andra egenskaper, som till exempel studiemotivation. Detta innebär att segregationen fått socialpsykologiska konsekvenser för ungas inställning till skolan, något som i sin tur påverkar deras syn på såväl skolan som sina egna prestationer.

Vi står inför en allvarlig situation. Delar av dagens unga i de tre storstads­regionerna är på väg att tappa tilltron till samhället. Men hur skapar man en rättvis skola i ett orättvist samhälle? Är det möjligt? Den dominerande politiska retoriken har en endimensionell och instrumentell kunskapssyn. Men mer tester, förfinade kontroll- och åtgärds­program, nya raffinerade betygssystem och specialinsatta superpedagoger löser inte de problem skolan i dag står inför. Den alarmerande utvecklingen mot bristande likvärdighet och försämrade prestationer bland unga i utsatta stadsdelar är ytterst ett samhälls­problem som inte kan lösas av lärarna. Vad som krävs är en ansvarstagande politik som syftar till att skapa likvärdiga goda studiesociala villkor för alla elever. Det måste till insatser som förmår bryta de mönster av social skiktning och segregation som leder till degradering av de grupper som tvingats ut i den urbana periferins bad-lands.