Anna Bergholtz

– Javisst, att det är mörkt är ju inget jag tänker på, säger hon och skyndar fram till lysknappen.

I hyllorna längs väggen är det fullproppat med dvd-filmer. Här finns allt från Göta kanaltill Gudfaderns olika delar. Anna Bergholtz arbetar som journalist och hon har bland annat utmärkt sig som världens kanske första blinda filmrecensent.

– Film är ett stort intresse. Nyligen var jag på Call girl. Film är så mycket mer än det man ser. Det är stämning, dialog, musik och så. Man hör ju det mesta i filmen, folk som springer i trappan, någon som stänger en dörr och så vidare.

Recensionerna har hon skrivit i tidningen Unique generation under vinjetten ”Film i mörker med Anna”. Här är ett litet smakprov om serien Sex and the city.

”Sex and the cityär befriande, vansinnigt rolig, har underbara karaktärer och är förvånande skarp och genomtänkt. Dessutom är det första gången jag ser en sådan öppenhet kring kvinnors sexualitet.”

Anna Bergholtz har nyligen fyllt 35 år. Hon växte upp i Vellinge utanför Malmö. Hon föddes med barnreumatism, och när hon var tre år sa läkarna till hennes föräldrar att hon förmodligen skulle få sitta i rullstol resten av livet. Hennes reumatism påverkade de stora lederna och ögonen.

I vissa perioder var hon så dålig att hon behövde rullstol och hon låg inne på sjukhus flera gånger. Hon beskriver ändå sin skoltid och barndom som lyckliga.

– Jag hade väldigt bra lärare. Det var samma krav på mig som på de andra. Mina föräldrar har också alltid tyckt och tänkt att jag klarar saker.

I dag är Anna Bergholtz flitigt anlitad som föreläsare. När vi träffas i hennes lägenhet håller hon på att förbereda ett uppdrag som konferencier för Stockholms stad, som ska dela ut tillgänglighetspriset.

Ett minne som hon brukar berätta om på sina föreläsningar är när hon som barn var så orörlig i nacken att hon var tvungen att ligga ner i sin rullstol. Vid en sådan situation är det lätt att hamna utanför när alla kompisar springer i väg på rast. Men Anna Bergholtz lyckades lösa situationen.

– Jag var pansarvagn när vi lekte, så jag blev ju i centrum i leken. Alla ville köra pansarvagnen. När jag var bättre så var jag med utifrån de förutsättningarna. Jag har kanske haft mycket tur att jag inte blev utanför.

Handlar det bara om tur?

– Visst handlar det mycket om hur man är själv också och vad ens klasskompisar har med sig för värderingar hemifrån. Viktigt var också att inte lärarna gjorde en stor grej av min funktionsnedsättning, att man måste var mer försiktig med mig och så.

Anna Bergholtz brukar prata om tre perspektiv som ska fungera för att få en bra skolgång som funktionsnedsatt. Det är tillgänglighet när det gäller lokaler och att få böcker i rätt form. En annan faktor är bemötandet, att man är en kompis som alla andra. En tredje faktor är att pedagogik och metodik anpassas för varje barn.

Anna Bergholtz hade alla ämnen i sin klass förutom idrott och hälsa.

– Jag hade bild fast jag såg så dåligt. Det finns så mycket mer i det ämnet än att bara sitta och rita.

För åtta år sedan började hon plugga till journalist på Kaggeholms folkhögskola, där hon var den första eleven som var blind. Anna Bergholtz är också utbildad socialpedagog men har alltid haft drömmen att bli journalist.

– Jag gillar att träffa människor och jag gillar att skriva. I femman och sexan skrev jag små häften om min reumatism och mina besvär. Det här läste jag sedan upp

för klassen. Många blev lite imponerade över att jag vågade vara så öppen.

Den här öppenheten har hon också i dag om hon till exempel kommer till en ny arbetsplats.

– Nu när jag är blind så lägger jag mycket fokus på att berätta om det i början. Men sen klingar det av.

På meritlistan har hon flera radiojobb, till exempel som sidekick och krönikör på Christer i P3 och i Morgonpasset. Hon har även jobbat för SVT med CP-magasinet.

Humor är något hon har stor användning av. Dels i sina krönikor och dels när hon har gjort stand up.

Så här låter ett framträdande när hon kliver upp på scenen. ”Det här giget börjar bättre än det förra. Då stod jag med ryggen vänd mot publiken hela tiden.” Efter den entrén är den första skrattsalvan fixad och publiken är sedan med på noterna. Beviset har ni på ett filmklipp från Youtube.

Det är nu tio år sedan som Anna Bergholtz helt förlorade synen. Sitt sista synminne har hon från en semesterresa med sina kompisar. Det är en bild av hennes kompis randiga tröja.

Känner du oro över att glömma tidigare synminnen?

– Nej, min stora skräck är i så fall att tappa hörseln. Jag har ju synbilder i mitt huvud hela tiden, men det är inte säkert att det är de sanna bilderna. Det är en väldig filosofisk fråga det där om vad som är rätt bild i och med att jag blev blind så skärpte jag hörseln, känseln och luktsinnet. Det är ganska häftigt faktisk

Den största förändringen med att bli blind beskriver hon som att förlora stora delar av sin frihet. Att inte längre kunna göra vad man vill när man vill. För tre och ett halvt år sedan fick Anna Bergholtz tillbaka en del av friheten. Hon fick sin ledarhund, Duncan. En brun labrador som efter sin glada välkomsthälsning nu ligger på hallgolvet och slumrar.

– Han har berikat min vardag och mitt liv. Bara en sådan sak som att kunna ta en promenad här omkring i skogen. Det gjorde jag inte förut, eftersom det kunde vara cyklar i vägen, gropar eller något annat hinder.

Omgivningens intresse för Duncan har också lett fram till Anna Bergholtz debutbok, Trubbel, som är utgiven på Bombats förlag. Lite äldre barn frågar ofta varför hunden har sele på sig och hur han vet vart han ska gå och hur han lär sig allt.

– Det fanns inga skönlitterära böcker om ledarhundar, säger Anna Bergholtz och hämtar boken från arbetsrummet. På omslaget syns Trubbel i mitten med det vita ledarselen runt sig. Bilderna är tecknade av Emmalill Frank.

– Jag ville skriva en spännande historia och det blev Trubbel. Hunden är busig och har koncentrationssvårigheter så det handlar mycket om att ta sig igenom motgångar. Det kan många barn identifiera sig med.

Respons har hon också fått från målgruppen. Hennes lärare från grundskolan läser boken för sina ettor i Malmö.

Hon säger att den passar sig väl för att läsa högt. Och hon hoppas kunna skriva fler böcker om Trubbel. Han har ju precis gått ut ledarskolan och man vill ju veta hur det går när han jobbar.

Anna Bergholtz skulle gärna vilja komma ut på skolor och på bibliotek för att berätta om ledarhunden, livet utan syn och om att använda sina andra sinnen.

Som frilansande journalist får Anna Bergholtz ligga i hårt för att få olika uppdrag, allt från att skriva mer traditionella reportage till att vara konferencier eller att föreläsa om sin vision och sitt liv. Något hon märkt är att många vill att hennes reportage ska handla om funktionsnedsättning.

– På ett sätt känns det lite som att bli inlåst i ett fack men samtidigt är jag mycket engagerad i frågor om funktionsnedsättning, tillgänglighet och inkludering.

Hon kämpar för att fler personer med funktionsnedsättning ska synas i teve och höras radio. Och då inte i speciella program.

– Jag är inte så glad i Mot alla odds till exempel, där man bara har personer med funktionsnedsättning. Media har för ofta särprogram och klumpar ihop folk med olika funktionsnedsättningar. Jag kallar det för reservat-tv. Jag tror inte man gör så för and-ra grupper. Men vi ska fortfarande vara lite tacksamma för att vi får vara med är den känslan jag får.

Anna Bergholtz bor med sin sambo Martin Hromada, som hon träffade på en semesterresa på Kuba för sju år sedan. En period bodde de tillsammans i Kanada, där Martin är uppväxt. Här var det dock svårare att leva med synnedsättning, menar Anna Bergholtz. Den fysiska tillgängligheten var bra men det var svårare att få färdtjänst och ledsagare.

I dag har hon 20 timmar i månaden med ledsagare och hon får viss hjälp med bokföring och annat i sin enskilda firma.

Förutom en uppföljare på Trubbel finns planer på andra böcker, berättar Anna Bergholtz och går in i sitt skrivarrum där datorn finns med talsyntes och punktskrift och där Rolling Stones strömmar på svag volym från högtalarna. En idé är att skriva en bok om sig själv och sin synförlust och hon har tankar på en ungdomsbok.

Hon visar hur talsyntesen fungerar och den är inställd på så hög talhastighet att jag har svårt att förstå vad som sägs.

– Man bli van och det går snabbare att få det uppläst. Det gäller att vara effektiv om man ska hinna allt, säger Anna Bergholtz och skrattar.