De kopplar grepp om engelskan

Förra torsdagen pratade gruppen om ordet ”digraf”, påminner specialläraren Britt Månsson. Med en smula hjälp från henne kommer de ihåg att det är två bokstäver som tillsammans symboliserar ett språkljud. Och grejen är att det finns en busunge bland digraferna, förklarar hon. ”Th” uttalas nämligen på två olika sätt i engelskan. Emil Nilsson hojtar att ”busunge, det kallade min pappa mig för när jag var liten”. När han och de andra har fnissat färdigt fortsätter Britt Månsson.

– Read after me: path, bath, moth, börjar hon läsa. Överdrivet artikulerat.

Gruppen läser långsamt efter i kör. Sedan tar de varsitt ord i tur och ordning. Det är svårt för mig som utomstående att se varför just de här fem eleverna behöver hjälp med engelskan. Det går hur bra som helst. När alla har läst ska de avgöra vilket av ”th-ljuden” det handlar om.

Det görs med hjälp av pekfingret och tummen. ”This” betyder ”den här” och är ett pekfinger-ljud, konstaterar de och höjer pekfingret. ”Thumb” betyder ”tumme” och ”thin” betyder ”smal”. Det är tum-ljud, fastslås det. Alla gör tummen upp.

Britt Månsson började använda läromedlet Help start i våras. Det är utformat för dyslektiker. Den som har dyslexi har ofta svårt för engelskans språkliga struktur, vilket innebär att de har svårare än andra att lära sig att läsa, skriva och stava på engelska. Från början är det gjort för vuxna men upphovsmakaren Malin Holmberg, lärare på vuxenutbildning i Kungälv, har numera skapat en version för barn från elva år. Den kom i våras.

Malin Holmberg förklarar att det är extremt svårt för dyslektiker att lära sig skriva och läsa engelska. I ett alfabetiskt språk, som till exempel engelska, tecknas ljuden ned med hjälp av bokstäver.

Forskning visar att dyslektiker måste kämpa mer för att förstå kopplingen mellan dessa ljud och bokstäver och den kopplingen är mer komplicerad i engelska än i andra språk.

För att bli en bra läsare krävs ett bra lästempo. Om läsaren har dyslexi och hela tiden måste stirra på varenda bokstav och fundera på hur den låter, blir det svårare att nå det tempot. Det behövs överinlärning, förklarar Malin Holmberg.

– Man behöver bli så säker på kopplingen mellan ljud och bokstav att man inte tänker på den. Det är inte som att nöta in glosor eller huvudstäder, snarare som att lära sig köra bil eller cykla. Du sitter ju inte och funderar varje gång du lägger i tvåan, säger hon.

Sitt läromedel kallar hon för ”en introduktion till det engelska språkets ljudsystem”. Det innehåller detaljerade lektioner uppbyggda i sex steg. En snabb genomgång av det som de jobbade med förra gången inleder lektionen. Sedan introduceras ett nytt ljud, moment eller svårighet. Grundprincipen är en sak i taget och att aldrig gå vidare förrän det sitter.

– Elever med dyslexi är annars ofta med om motsatsen i skolan. Man går vidare innan det har satt sig för dem, säger Malin Holmberg.

Därefter ska det nya momentet användas genom att bygga ord muntligt för att sedan gå direkt till textboken där eleverna läser ord och meningar med den nya strukturen. Sedan följer samma sak i arbetsboken och därefter drillas strukturen igen via de medföljande datorprogrammen.

Det ska gå snabbt. Läraren ägnar tre till fem minuter åt varje steg. Samtidigt ska eleverna involveras i undervisningen. Läraren ska inte utan vidare säga hur något ska vara. Det ska diskuteras fram tillsammans med eleverna, förklarar Malin Holmberg.

På Brösarps skolaär alltså th-ljudet det nya momentet för dagen. Lektionen närmar sig sitt slut. Eleverna hämtar varsin dator och sprider ut sig så gott det går i den lilla salen. Datorns robotliknande röst läser upp meningar som de ska skriva. Nu kan jag som utomstående tydligare se elevernas problem.

”That is a rat with a hat.” Emil Nilsson repeterar meningen högt för sig själv och börjar skriva. Fingrarna dansar lika hastigt som vant över tangenterna. Till en början blir ordet ”with” i stället ”wid” eller ”widd”. Han skriver om och om igen till dess att datorn förklarar att stavningen är korrekt. Stolt går han vidare med nästa mening.

– Träning ger färdighet. Ju fler gånger ni gör det, desto säkrare blir ni på orden, säger Britt Månsson till gruppen.

I tvåan fick Albin Persson reda på att han har dyslexi. Det ligger i släkten, förklarar han. Nu går han i sexan och det var inte långt borta att han gav upp engelskan.

– Det är ett av de svåraste ämnena för mig. Det är krångligt att förstå innehållet när jag läser en text, säger han.

Britt Månsson funderade på hur hon skulle kunna hjälpa honom. Efter att ha surfat runt bland artiklar och forskningsrapporter om engelska för dyslektiker stötte hon på Malin Holmbergs läromedel på en skolmässa. Hon övertalade ledningen att köpa in det och genomförde några pilotlektioner i våras med enbart en elev, Albin Persson.

– Det går bättre nu när man får träna på det man verkligen behöver träna på. Nu känner jag mig inte orolig längre. Jag kommer lära mig engelska lika bra som alla andra med tiden, säger Albin Persson.

Sedan dess använder Britt Månsson läromedlet en gång i veckan med sjätteklassarna. Hon har dem i fyrtiofem minuter. Två gånger i veckan har hon också en grupp femteklassare. Egentligen räcker inte den tiden för att utnyttja materialet till fullo. Hon hade behövt träffa dem två gånger i veckan i sextio minuter. Men den fördjupande engelskan ligger under elevernas språkval, och hon har inte mer tid med dem.

– Jag får jobba så bra som möjligt med de resurser jag trots allt har, säger Britt Månsson.

När det gäller mer undervisningstid får hon medhåll av läromedelsförfattaren Malin Holmberg:

– Jag ska inte kritisera hur just den här skolan gör, eftersom jag inte vet något om förutsättningarna där. Men materialet är konstruerat för att användas två gånger i veckan, säger hon.

Egentligen är det ett minimun. Helst ska de köra igenom de sex lektionsstegen en gång per dag, poängterar Malin Holmberg.

Hon beskriver sitt material som strukturerat och avsett för individuell undervisning. Det är gjort för elever med den avgränsade formen av läs- och skrivsvårigheter som benämns dyslexi. Det betyder inte att det är fel att som i Brösarps skola använda det i grupper om cirka fem elever. Eller för den delen i undervisning där eleverna har exempelvis andra typer av läs- och skrivsvårigheter, autism eller språkstörning.

– Man får göra som man vill. Ingenting är förbjudet, säger Malin Holmberg.

Hon understryker att det handlar om ett komplement till den vanliga undervisningen.

Kunskaper i engelska värderas högt och ämnet är en av grundbultarna i svensk utbildning. Engelska är inte bara nödvändigt för att bli behörig till gymnasiet och i slutändan till högskolan, det ger också meritpoäng. Det är en av orsakerna till att dessa fem elever sitter i Britt Månssons klassrum.

Det irriterar henne att den senaste läroplanen gör engelska ännu mer komplicerad för dyslektiker. Det går inte att kompensera elevens svaga sidor med dennes starka sidor på samma sätt som förut, eftersom eleven måste behärska flertalet delar av ämnet för att kunna få betyg i det. Eftersom elever med dyslexi har svårt med att både läsa och skriva engelska får de svårare att nå godkänt, menar Britt Månsson.

– På så vis förhindras ungdomar som är lika smarta som vem som helst att få chansen att utbilda sig till vad de vill. Albin har redan klart för sig att han vill fortsätta på gymnasiet och bli snickare. Varför ska då engelskan hindra honom?

Att dyslektikers problem med engelska inte uppmärksammas tillräckligt irriterar henne också. Hon menar att läroplanen har diskriminerande inslag.

– Den är inte tillgänglig för alla. Skolans uppdrag är tydligare för elever, lärare och föräldrar med Lgr 11. Men språkliga problem som kan finnas hos elever verkar man ha bortsett från. Man kanske har trott att den här gruppen elever är liten. Men det är den inte, säger Britt Månsson.