Professorn som jobbar för framtiden

Humorn är ett av Pirjo Lahdenperäs signum; hon säger det med ögon som smalnar i ett smil. Men det är också djupt allvarligt menat:

– Många som kommer till skolor eller förskolor där det finns många olika kulturella bakgrunder får svårt att återvända till den traditionella, etnosvenska skolan. De får det för tråkigt, helt enkelt. De saknar de dagliga utmaningarna och kickarna.

Vi möts i hennes tjänsterum på Mälardalens högskola i Eskilstuna, inramat av bokhyllor och med en personlig, färgglad hög på skrivbordet: röd planeringskalender, röd plånbok, röd handväska och självklart ett rött ipadfodral.

Det varma örtteet hjälper till att forma de tungvrickande orden i munnen: internationalisering, monokultur, vithetsstudier. Kring dessa frågor har Pirjo Lahdenperä kretsat de senaste 40 åren – som skolpsykolog i invandrartäta områden, som lärarutbildare, fortbildare, forskare, forskningsledare och professor. Just nu leder hon 17 forskningscirklar kring interkulturalitet med bland annat poliser, socialarbetare och förskolepersonal, där samtalen utgår från deltagarnas verkliga dilemman och frågor. I sin egen forskning riktar hon in sig på ledare i skolvärlden.

– Jag insåg att jag måste ta tag i ledarna. Det är ju de som har makten att utveckla en organisation, och i kraft av sitt pedagogiska ansvar kan kartlägga personalens kompetens.

Men först uppmanar hon varje ledare att titta på sig själv: Vilka är mina fördomar, blinda fläckar, kunskapsluckor, kulturella värderingar och fasta övertygelser? Och sedan vara beredd att utmana svaren i studier, vardagliga situationer och diskussioner. Ty störst av allt är den egna – och andras – omedvetna inkompetens, menar Pirjo Lahdenperä. Den som exempelvis kan poppa upp i form av ett kraftfullt förnekande eller nej-sägande inför minsta möte: ”Jamen, de där föräldrarna vill inte komma.” ”De har en annorlunda syn på barn.” ”De kanske till och med slår barnen.”

– Då säger en bra skolledare: ”Vi har det där mötet. Jag hjälper dig med planeringen och är med dig.”

Omedveten inkompetens kan också vara att idealisera etnosvensk uppfostran – och därmed diskvalificera föräldrar som gör ”fel”:

– Inte undra på att det blir allt fler fristående förskolor. Man vill ju känna sig trygg med förskolan där man lämnar sitt barn och inte själv känna sig nedvärderad. Det är oerhört viktigt att förskolechefer tittar på sig själva och sin personals bemötande av föräldrar.

Själv jobbade PirjoLahdenperä under en period i Södertälje med att inspirera några skolor att ha interkulturella föräldramöten, alltså att bjuda in föräldrarna till diskussion i stället för information.

– Det tog ett halvår att driva igenom, en skola hoppade av. Men de andra fick fantastiska erfarenheter. Flera lärare, som känt sig ifrågasatta av föräldrar, upptäckte att de i stället fick beröm.

Att välja att arbeta interkulturellt innebär därför att våga bearbeta motstånd, menar Pirjo Lahdenperä, även hos sig själv.

– Ofta är lösningen en tredje väg. Men då måste man tåla osäkerhet, vara flexibel, respektfull och hela tiden hitta det positiva och säga positiva saker till berörda människor.

Att ”tåla osäkerhet” rimmar illa med bilden av den trygga, starka ledaren. Likväl är det en nödvändighet när världen förändras, menar Pirjo Lahdenperä.

– Här i Eskilstuna och Västerås har minst 20 procent av befolkningen utländsk bakgrund och det ökar hela tiden. De här städerna växer ju inte på något annat sätt. I Flen har en av åtta invånare somaliska rötter. Det är så det ser ut i Sverige, vi kan inte gå tillbaka i utvecklingen.

– Jag brukar säga att det är de monokulturella som är problemet nu, eftersom de skapar en norm som väldigt få passar in i. Då jobbar man inte för framtiden.

Hennes egen kraftfullhet har sina rötter på landsbygden i kommunen Kinnula i mellersta Finland. Familjen var fattig, Pirjo det fjärde av fem barn och den enda som tagit akademisk examen.

– Min mamma sa alltid: ”Pirjo går genom ett gråberg om hon vill.” Jag skulle vara den duktiga, som skulle klara allt.

När Pirjo Lahdenperä var 15 år flyttade hon hemifrån för att gå gymnasiet i Tammerfors. Klassföreståndaren, som såg hennes begåvning, stod för uppehället – varje termin fick tonåringen Pirjo en ny bankbok.

– Finland satsade mycket på skolan efter andra världskriget, det var ett sätt att återuppbygga landet. Jag tycker att jag fick en bra utbildning. Dessutom gick jag en mannekängkurs på kvällstid, som jag har haft stor nytta av som klassresenär. Tänk, för en från en fattig familj, att veta hur man ska gå och stå och inta en scen!

– Jag har alltid fått kämpa. Det är också därför jag har ägnat mig åt att hjälpa andra. På vägen har jag lärt mig att läsa av hierarkier, det är en bra överlevnadsstrategi i den akademiska världen.

Som 19-åring åkte hon till Sverige för att sommarjobba, mötte ”en svensk viking på Viking Line” och blev kvar. Att plötsligt uppfattas som ”den andra” har präglat hennes livsval:

– Då, 1969, fanns det många stereotypier om finnar. Vi var dagens somalier. Numera bor finländare i samma områden som svenskar.

Hennes vuxna klassresa började med psykologiexamen och arbete som skolpsykolog i mångkulturella Tensta Rinkeby norr om Stockholm. Ännu i dag har hon stor användning av sina psykologiska kunskaper.

– Jag har lätt för att inta en lyssnande roll. Definitionen på ett ”lyckat” psykologiskt samtal är ju strävan efter att förstå vad den andre menar.

Verkliga, öppna samtal leder framåt, menar hon, oavsett om de sker inom ramen för ett forskningsprojekt eller som nyligen, när Pirjo Lahdenperä gick runt i ett köpcenter och frågade shoppare: ”Vad har du för intressanta fördomar?”

Tyvärr kan de senaste årens ”starka normativa period med antidiskrimineringslagar och likavärdesprinciper” leda i motsatt riktning, hävdar hon:

– Ja, om de bara kommer i form av dokument uppifrån. En värdegrund måste hela tiden förvärvas och omförhandlas. Och framför allt måste den visa sig i handling. Man kan ha hur många likavärdesstrategier som helst, men om inte ledaren och personalen agerar när diskriminering och kategorisering förekommer är det inget värt.

Framöver hoppas hon därför på mer diskussioner, fler ledare som borrar tills det ilar i organisationens djupaste värderingar, fler interkulturella forskare och kurser i interkulturellt förhållningssätt i varje kommun.

– Och de kurserna får gärna drivas av eldsjälar som lyfter dilemman från verkligheten. Det finns så många som kan saker där ute. Blir det bara fler som vågar arbeta med motstånd kommer det att bli action.