När små barn börjar förskolan är det ofta en stor omställning. En del barn reagerar mindre, andra mer, vissa så mycket så det blir en verklig tuff utmaning för oss pedagoger. Efter mina år i förskolan har jag fått lära mig hur viktigt det är att sätta ord på barns känslor. Det finns ju barn som skriker sig igenom hela inskolningen, föräldrarna står handfallna ibland gråtfärdiga, och inte alltför sällan har jag sett pedagoger i förskolan klia sig i huvudet, hur gör vi nu?
Ett tips som jag vill dela med mig av är att möta barnet, bekräfta barnet genom att sätta ord på känslan och visa barnet att känslan är okej men att du som pedagog tar ansvar för den. Använd barnets egen vagn som en tillfällig pedagogisk metod – barnet upplever trygghet av att få sitta i vagnen, det blir ofta en känslomässig paus för barnet i inskolningen, vagnen blir som en fristad att andas ut i. En del barn har större integritet och vill därför agera mer som observatörer i början av sin förskolevistelse.
För övrigt så är föräldraaktiv inskolning absolut en metod att föredra men glöm inte att lika stor involvering av pedagogen behövs.