Hur ska pojkarna hitta takten?

Det var en gång en stad som hade något så sällsamt som en skola där pojkarna var duktigast. De hade 10 procent högre betygspoäng än flickorna och en betydligt bättre överensstämmelse mellan nationella prov och slutbetyg än vad som var normalt för riket som helhet.

Dessutom var 38 procent av lärarna män, vilket kan jämföras med snittet på 23 procent, och som om inte det vore nog hade man fler behöriga lärare än de flesta andra skolor i landet. Kort sagt så var Arabyskolan i Växjö ett sällsynt exemplar till mönsterskola.

Men det tyckte inte skolans rektor, som i stället ansåg det »anmärkningsvärt« att pojkarna presterade bättre. Det kan ju knappast bero på att de har högre studieambitioner resonerade hon, och ansökte om 76.400 kronor av Skolverket för att komma till rätta med problemet.

Vilket beviljades.

I de flesta andra skolor är förhållandet det motsatta. I snitt har flickorna just 10 procent bättre betyg än pojkarna. Och tidigare i år visade Lärarnas tidning att pojkar får betydligt lägre slutbetyg än flickor i förhållande till resultatet på de nationella proven. Något som sedan dess också bekräftats i en rapport från Skolverket.

Att den svenska skolan ska främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt alla människors lika värde är det nog få som motsätter sig. Detta är dessutom fastslaget i såväl nuvarande som kommande läroplan.

Så hur kan en grupp elevers kunskaper tillåtas väga tyngre i betygsättningen än en annans? Och vad kan göras för att komma till rätta med denna orättvisa, som sett ur jämställdhetssynpunkt måste vara ett av skolans allvarligaste problem?

Den genomsnittliga betygsskillnaden mellan könen är 10 procent. Och denna siffra är konstant inom alla tänkbara olika variabler. Det spelar alltså ingen roll om du bor i Rosengård eller Djursholm, om din mamma är asylsökande eller utbildningsminister. Skillnaden mellan könen är ett beständigt och obestridligt faktum. Ett annat faktum är att andelen manliga lärare har minskat stadigt under samtliga decennier sedan 1960. I dag är närmare 80 procent av alla grundskollärare kvinnor.

Mats Olsson, lärarutbildare på Malmö högskola, har sin åsikt klar.

Han, som själv en gång i tiden blev inkvoterad på förskollärarutbildningen, anser att huvudproblemet är bristen på män i den svenska skolan, eftersom båda könen behövs i lika stor utsträckning. Män behövs för att se och bekräfta pojkarna, se ett behov där den kvinnliga läraren kanske ser ett problem. Inte för att kvinnliga lärare är sämre, betonar han och gör en jämförelse med polisväsendet.

— Jag tror inte att manliga lärare är bättre. Lika lite som man ansåg att kvinnliga poliser var bättre än sina manliga kolleger. Ändå bedömdes det som önskvärt med fler kvinnliga poliser, stora resurser satsades på detta. Och den organisationen har antagligen blivit effektivare utifrån sitt samhällsuppdrag med en jämnare könsbalans.

En av utgångspunkterna i skolans nuvarande jämställdhetsarbete är att fler manliga lärare inte är något självändamål, eftersom ambitionen i stället bör vara att göra skolan till en könsneutral plats. Men detta är dömt att misslyckas, menar Mats Olsson, eftersom en sådan neutralitet inte existerar.

Att uppmuntra till normbrott blir en norm i sig, säger han och motsätter sig exempelvis att vissa förskolor rensar verksamheten på allt som går att koda som feminint eller maskulint — blått, rosa, Barbie och bilar.

— Vad är det om inte en ny form av normativitet? Det blir ett sätt att manipulera barnen som jag är djupt skeptisk till. Vi varken kan eller bör påverka hur barnen väljer sina lekar.

Det anser däremot jämställdhetssamordnaren och före detta fritidspedagogen Torbjörn Messing. Han är ledamot i Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja, som leddes av den blivande generaldirektören för Skolverket Anna Ekström. Delegationen kom i sitt slutbetänkande inte med något förslag som går emot den nuvarande inriktningen på jämställdhetsarbetet. Man menar att den viktigaste orsaken till att flickor lyckas bättre i skolan är den socialt konstruerade norm som gör dem ambitiösare och flitigare i sina studier.

— Frågan vi ställer oss är: Varför är det så? Jo, för att pojkar och flickor socialiseras in i olika roller, delvis för att pedagogerna har skilda förväntningar på dem.

Torbjörn Messing hävdar att den ambitiösa flicknormen möter sin motsats i pojkarnas »antipluggkultur«. Och eftersom utvägen ur dessa normer handlar om att bryta samhälleligt konstruerade roller så får lärarens biologiska kön en underordnad betydelse.

— Självklart ser vi i Deja gärna fler män i skolan, men inte för att bidra med traditionellt manliga könsroller, tvärtom. Skolan behöver fler genusmedvetna män, inte cowboys.

Denna slutsats får läraren, författaren och »könsdebattören« Bertill Nordahl att tända på alla cylindrar.

— Jag blir skitförbannad när jag hör sådant. Deja uppvisar en arrogans som är chockerande och provocerande. Det är fullkomligt obegripligt hur man kan säga att lärarens kön inte har någon betydelse.

Dansken Bertill Nordahl, som numera bor i Småland och omsorgsfullt följer den svenska skolpolitiken, har bland annat skrivit boken »Hankön i skolan« som på 1990-talet plöjde en djup fåra i asfalten på jämställdhetsdebattens motorväg. Han riktar allvarliga anklagelser mot lärare av båda könen för att de sviker pojkarna, och menar att elever i en enkönad skola bara ges möjlighet att utvecklas till hälften.

— Män styr och ställer i offentligheten, men förskolor, fritids och skolor är matriarkat, präglade av kvinnliga värderingar och beteendemönster. Det gäller även manliga lärare som har förvandlats till undflyende och kastrerade hankatter.

Det är nämligen priset som den manlige läraren enligt Bertill Nordahl får betala för sin närvaro i skolan — anpassning. Anpassning till ett klimat som inte ser hans köntillhörighet som en nödvändig tillgång.

Lösningen är att lärarna putsar könsglasögonen och blir medvetna om mäns och kvinnors olikheter, menar Bertill Nordahl, och betonar att en lärare inte bara har »elever«, utan även »pojkar« och »flickor« som är könsvarelser som alla andra.

— Jag har föreläst för tusentals lärare i Sverige, och vad som förenar nästan alla är bristen på reflektion kring könets betydelse.

Orsaken till det menar han är att den som har makten inte vill diskutera vad som grundlägger den. Kvinnliga lärare är lika ointresserade av att diskutera makt och kön som manliga företagschefer. I stället för att se en pojke »vilse i damdjungeln«, så ser den kvinnliga läraren en dysfunktionell elev som behöver stödinsatser, säger Bertill Nordahl och ger kanske här en delförklaring till varför situationen på Arabyskolan betraktas som ett allvarligare missförhållande än om situationen vore den motsatta:

När pojkar presterar sämre ses det som ett problem på individnivå som bäst löses med punktinsatser. När flickorna underpresterar ses det som ett strukturellt problem som måste lösas på verksamhetsnivå.

— Pojkarna straffas helt enkelt för att de är pojkar. Jag är uppriktigt förvånad över att inte alla föräldrar som har söner går ut och demonstrerar på gatorna och ropar: »Nu är det nog!«

Avgrundsdjupet mellan ståndpunkterna i denna fråga blir nästan komiskt när man jämför Torbjörn Messings formulering att han inte vill ha cowboys i skolan, med Bertill Nordahls övertygelse att det är just den inställningen som skapar cowboyidentiteten, genom att den berövar osäkra pojkar manliga förebilder. Det är något som han kallar »Lucky Luke-syndromet«.

— I en genomfeminiserad miljö slår pendeln över till andra sidan, vilket framför allt gäller pojkarna utan närvarande pappor. De börjar markera avstånd genom att bli stökiga och självtillräckliga asfalt-
cowboys, som protesterar mot allt de betraktar som feminint — i synnerhet skolan.

Bland de spridda spillrorna av det som en gång var Lärarhögskolan finns fortfarande en del institutioner kvar i väntan på flytten ut till Stockholms universitet. Här i Konradsberg sitter lektorn i pedagogik Göran Svanelid. Han går i pension om ett par månader och vill i slutet av sin långa karriär gärna lansera några till viss del kontroversiella förslag för att åtgärda jämställdhetsproblematiken i skolan.

Dessa grundar sig i en mycket enkel men slående observation han har gjort under ett helt lärarliv, som sträcker sig över i princip hela utbildningsstegen, från förskola till universitet.

— När en lektion eller föreläsning ska börja sker utan undantag alltid samma sak: flickorna/kvinnorna placerar sig längst fram med en intresserad uppsyn, medan pojkarna/männen sätter sig längst bak med en blick som säger: »Jag utgår ifrån att det här är ointressant tills du har bevisat motsatsen«.

Därför har Göran Svanelid alltid betonat vikten av traditionell lärarledd undervisning, för att hålla kvar och intressera pojkarna, och inte släppa i väg dem till eget arbete eller »forskning«.

— Detta har jag sagt under hela mitt yrkesliv, även när det var som mest politiskt inkorrekt, och så lagom till pension ligger jag plötsligt helt rätt i tiden, säger han med ett förnöjsamt skrockande.

Eftersom han på uppdrag av Skolverket är med och tar fram underlaget till det som föreslås bli nationella prov i SO-ämnena, är han också högst medveten om könsskillnaderna mellan prov- och slutbetyg. Han tror att en förklaring är att själva provsituationen väcker tävlingsinstinkten hos pojkarna, och att det är något som man kan utnyttja, med mer prov och tävlingsinslag i skolan.

Eftersom det inte verkar gå att komma ifrån att lärarna använder betygen som ett verktyg i uppfostran och social kontroll, anser Göran Svanelid att betyg i ordning och uppförande kan vara ett bra alternativ.

— Ett särskilt beteendebetyg, som jag väljer att kalla det, skulle kunna renodla kunskapsuppdraget i ämnesundervisningen. Vilket i sin tur ger en rättvisare betygsättning.

Sist på Göran Svanelids önskelista står det som han anser är det allra viktigaste: En massiv satsning på pojkars läsförståelse genom hela skoltiden.

— En bra läsförståelse är avgörande för hur eleven lyckas i samtliga ämnen utom idrott och hälsa, som också är det enda ämne där pojkarna har bättre betyg.

Han jämför med alla pengar som satsas på matematik och NO, och slår fast att det framöver är läsningen som måste prioriteras. Det handlar även om lärarnas färdigheter, framhåller han. Att exempelvis SO-lärare får kunskap i lässtrategier för faktatexter kan vara avgörande för att svaga läsare ska lyckas i dessa ämnen.

— Det är också därför det individuella arbetssättet slår så hårt mot pojkarna. När eleverna på egen hand ska läsa texter och skapa förståelse är de svaga läsarna de stora förlorarna. Och de svaga läsarna är pojkar.

Frågan om hur vi får en mer likvärdig betygsättning mellan flickor och pojkar kan naturligtvis besvaras på en mängd andra sätt. Men de förslag som väcks i denna artikel är sammanfattningsvis följande:

1) Medvetna kampanjer för att få in fler män i skolan.

2) Motverka pojkarnas »antipluggkultur«.

3) Ett bekräftande av pojkarnas könsidentitet och medvetna reflektioner kring denna bland lärarna.

4) Mer lärarledd undervisning.

5) Beteendebetyg.

6) Öronmärkta pengar till en satsning på pojkars läsförståelse.

Så hur gick det då för Arabyskolan? Tja, pengarna lades på fortbildning i jämställdhetsarbete, intervjuer med personal och elever och en utvärdering som visade att flickorna inte missgynnades. Men kursen verkar ändå ha varit effektiv, eftersom ordningen återställdes redan året därpå, då flickorna fick 5 procent högre betygspoäng än pojkarna. Tyvärr nu med sämre överensstämmelse mellan nationella prov och slutbetyg.