Rosa har blivit en färg som genusmedvetna föräldrar helst vill undvika, den har blivit ett uttryck för en gammal och förtryckande kvinnlighet. Men går man tillbaka i historien kan man få veta att den ansetts farlig och subversiv. Genom att på nytt upphöja den kan man tydliggöra föraktet mot det kvinnliga – och samtidigt göra motstånd mot det. Författarna vill rikta uppmärksamheten mot underordningen av det feminina i pedagogiskt arbete.
En annan aspekt är hur färgen kom att stå för dialogpedagogiken och synen på barnet i det utvecklingsperspektiv som utvecklades under 70-talet. Den röda färgen var en politisk markör, dialogpedagogiken kallades rosa då den inte ansågs tillräckligt revolutionär. En stark feministisk rörelse satte spår på alla nivåer i samhället, en begynnande jämställdhetspolitik bidrog till kvinnornas allt större plats i arbetslivet.
Ur detta växte teorier om könet som konstruktion, om maktproblematik och förgivettagna föreställningar om skapandet av kvinnor och män. Denna genusvetenskap ledde fram till det genuspedagogiska arbetet i förskolor och skolor. Författarna i antologin diskuterar förskolan som en arena för jämställdhetspolitiskt arbete. Här finns kritiska analyser av hur föreställningar om kön kan förstärka könsmaktordningen snarare än bryta upp den.
Länge har det skolpolitiska jämställdhetsarbetet gått ut på att få flickor att välja utbildningar som inte följer traditionella och normativa könsmönster. Alla skulle få samma möjligheter att välja bana, nämligen den som ansågs ha högst värde – den manliga. Den maskulina sfären utgjorde normen som alla antogs vilja ha tillgång till. Flickor skulle uppmuntras till ett mer maskulint beteende, medan det omvända inte tycktes lika självklart.
Ett par strategier framträder särskilt tydligt. En är att försöka skapa en könsneutral miljö med material som vänder sig lika mycket till pojkar som till flickor. En annan är att arbeta kompensatoriskt, det vill säga att locka flickor och pojkar att leka med material och på platser där de inte vanligtvis leker, öva på förmågor de inte förväntas behärska. I grunden ligger föreställningar om flickor och pojkar som grupp. Vilka är föreställningarna om jämställdhet och om vad pojkar och flickor behöver?
I undersökningar som författarna refererar till blir det tydligt hur föreställningarna om könsneutrala miljöer speglar den maktordning som råder i samhället. Uppdelningen manligt–kvinnligt är hierarkiskt värdeladdad och det manliga sammanfaller ofta med det som definieras som mänskligt. På samma sätt har ”pojkmiljöerna” blivit överordnade ”flickmiljöerna” i förskolan. Dockvrån anses inte lika utmanande som bygghörnan.
Men inga barn kan definieras enbart som tillhöriga en könskategori, kön skapas också i skärningspunkten mellan klassbakgrund och etnicitet, till exempel. Frågan om genusarbete är komplex och vi måste titta kritiskt på vad som görs i namn av genuspedagogik. Nya frågor måste ställas.
Hur uppfattar vi och förstår en flicka som är tyst på samlingen men styrande i leken? Vad är aktivt, vad är passivt? Vilka barns erfarenheter synliggörs eller osynliggörs? Hur undviker vi att skapa nya inskränkande normer, där det blir ett problem med en hockeyspelande kille och en tjej som älskar glittriga bokmärken? Eller som en av författarna uttrycker det: Om Pippi Långstrump, aktiv, självständig och underhållande, blir norm inom genuspedagogiken, var hamnar då Annika?
Barnen ska vara subjekt i skapandet av sin identitet. Vi ska bejaka variation och komplexitet. Jämställdhet måste återtas och göras om på nytt i varje sammanhang. Med en rosa pedagogik vill författarna skapa diskussion och reflektion, hjälpa oss att tänka bortom åtskilda och avgränsande kategorier.