Boven i dramat är politisk ovilja

På en nätverksträff för fritidspedagoger i Stockholms län tidigare i höst talade Jan Gladh, ombudsman på Lärarförbundets centrala kansli, under rubriken ”Legitimerade fritidspedagoger – hur ska det bli verklighet?”. Det första han gjorde var att slå fast att Lärarförbundets hållning är att alla lärargrupper ska omfattas av lärarlegitimationskravet.

– Det är inte hos Lärarförbundet som viljan saknas utan skälet till att fritidspedagoger inte får legitimation i dag är att det saknas en politisk vilja, säger han till tidningen Fritidspedagogen efteråt.

Många fritidspedagoger vill få rätt att bli legitimerade i förhoppning om att det ska ge yrket högre status och därigenom höja deras lön. Men det bör inte vara främsta skälet till att kräva lärarlegitimation, anser Jan Gladh. I stället är det yrkesansvaret och elevens starka beroendeställning till en vuxen auktoritet, alltså förhållandet till tredje man, som bör vara grunden för legitimationskravet för lärare – och fritidspedagoger – liksom det är för läkare och sjuksköterskor. Högre status och högre lön kan sedan i förlängningen bli en positiv bieffekt.

I nuläget finns det en lärarlegitimation, som omfattar förskoleklass till och med gymnasiet, en förskollärarlegitimation, som sträcker sig från 0 år till och med förskoleklass, samt en behörighetsförordning att förhålla sig till. Men fritids­pedagoger utbildade före 2001 och lärare med inriktning fritidshem, utbildade mellan 2001 och 2011 och som saknar skolämnen som biämnen i examen, omfattas inte av legitimationskravet.

De skäl som regeringen har gett för att inte ge dessa två grupper legitimation är:

• Fritidshemsverksamheten är ingen egen skolform.
• Fritidspedagogexamen före 2001 ingår inte i examensförordningen för lärarexamen.
• Behörighetsförordningen vilar på skolämnen och fritidspedagogik är inget skolämne.
• Fritidshemsverksamheten är frivillig.

Ytterligare ett svårt bakslag drabbade fritidspedagogerna när den nya skol­lagen slog fast att de inte längre skulle vara behöriga att ansvara för undervisningen i fritidshemmet.

För att få tillen ändring har Lärar­förbundet, enligt Jan Gladh, gjort en hel del fotarbete. Man har bland annat arbetat med strategiskt opinionsarbete, skrivit skrivelser och utarbetat förslag till regeringen, bedrivit lokalt påverkans­arbete, skrivit centrala och lokala debattartiklar samt bedrivit nätverksarbete.

Och även om förbundet ännu inte har nått ända fram – fortfarande omfattas inte alla högskoleutbildade fritidspedagoger av legitimationskravet – så har man nått viss framgång.

– Viktigast är att regeringen har lovat ändra skrivningen i skollagen så att fritidspedagogerna får tillbaka sin behörighet, säger Jan Gladh.

Andra framgångar är att:

• Fritidspedagoger som kompletterar sin utbildning med 30 högskolepoäng alternativt 15 + 15 högskolepoäng i ett respektive två praktisk-estetiska ämnen får legitimation.
• Fritidspedagoger omfattas av Lärarlyftet II.
• Övergångsperioden för särskolans lärare, däribland många fritidspedagoger, förlängs till 2018.
• Förslag till valideringsmöjligheter av särskolans lärares kompetens utreds.
• Förslag att vissa grupper inom grundsärskolans träningsskola ska anses vara behöriga utreds.

Kan Lärarförbundet ta åt sig äran för det här?

– Ja, det anser jag eftersom det inte finns något annat förbund eller organisation som driver de här frågorna. Det är våra ändringsförslag och skrivelser som nu blir verklighet, konstaterar Jan Gladh.

Några förhoppningar om att snabbt få till en förändring som gör att alla högskolutbildade fritidspedagoger kan få legitimation när han dock inte.

– Nej, loppet för snabba ändringar var kört i samband med att riksdagen tog beslutet våren 2011.

Nu är det därför fortsatt långsam påverkan som gäller. Där ingår att verka för att allt fler fritidshem arbetar efter det förslag till kursplan för de fritidspedagogiska verksamheterna som Lärarförbundet tagit fram. Liksom att visa på de negativa konsekvenser som regeringens beslut får i praktiken, som till exempel att yrket blir mindre attraktivt och att kvaliteten sjunker i takt med att huvudmännen inte anställer högskoleutbildad personal.

– Men det viktigaste av allt är att vi aldrig släpper frågan vare sig centralt eller lokalt, säger Jan Gladh.