Porträtt: Mikael Parkvall

Ovanför skrivbordet, som täcks av travar med böcker och papper, hänger ett A4-ark med texten ”Ça ira mieux demain” (Det går bättre i morgon). För Mikael Parkvall började språkkarriären med just franska, favoritämnet i skolan och det första ämnet han läste på universitetet. Men till skillnad från sin universitetslärare var unge Parkvall mest intresserad av franskan som inte talades i Frankrike.

–Jag blev grymt besviken på franskstudierna. Jag tror att fransklärare gör ämnet en björntjänst genom att fokusera så mycket på Frankrike, det är ostar och vitlök och fan och hans moster.

På egen hand började Mikael Parkvall fördjupa sig i olika varianter av franska som talades utanför Europa, ”min lite tonårsaktiga revolt”, och fick på så sätt upp ögonen för kreol. Genom kreolspråken – han betonar att kreol inte är ett språk utan många olika – väcktes intresset för språk i allmänhet.

– När jag började här var jag inte lingvist i själ och hjärta. Då brann jag för kreolspråk. Att tvingas undervisa tvingade fram ett vidare perspektiv som jag i dag är tacksam för, säger han.

För den som gillar udda språk är Mikael Parkvalls bokhyllor fulla av skatter. Han pekar ut Röde orm på esperanto och drar sedan fram en maoistisk kamptidskrift från Mauritius, författad på kreolfranska. Texter på vissa kreolspråk kan han traggla sig igenom och han tar sig även fram på esperanto.

– Jag är en av få lingvister som inte tycker att alla läroböcker i esperanto borde brännas, säger han lite ironiskt.

Sedan Mikael Parkvall gav sig i kast även med det svenska språket har han skrivit flera populärvetenskapliga böcker. I Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk sticker han med glimten i ögat hål på ett 20-tal språkmyter, som att de flesta i världen talar engelska, att eskimåerna har ofantligt många ord för snö och att ordet lagom bara finns på svenska. Han kallar August Strindberg för ”Strimpan”, när han jämför ordrikedomen hos Shakespeare och Strindberg, och ger språkgurun Fredrik Lindström en känga för att ”cykla runt på hal is med nattmössan på (...) genom att kungöra att engelska är ’världens kanske ordrikaste språk’”. Just det där med Lindström väckte ont blod hos vissa läsare.

– I hälften av recensionerna framställs det som att ”Parkvalls livsverk består i att krossa Fredrik Lindström”. Det krävs inte mycket för att skapa en storm i ett vattenglas – tafsa inte på Sankt Fredrik, konstaterar Mikael Parkvall.

Han är inte den som skräder orden, även om han så här i efterhand kan tycka att det var lite onödigt att han kallade utbildningsminister Jan Björklund för antikrist i en intervju med tidningen Metro för några år sedan. Just i dag är han upprörd över att biblioteket har ändrat sitt sorteringssystem så att det har blivit svårare att hitta nyutkommen litteratur om lingvistik.

– Jag måste ringa och bombhota dem, skojar han.

Att vara lingvist genererar frågor. Somliga är inte helt på det klara med vad det är han egentligen sysslar med om dagarna. Det han kategoriserar som den allra dummaste frågan fick han i en radiointervju: ”Som lingvist, lär du dig då nya ord varje dag?”

– Jag lyckades väl hålla god min i elakt spel. Men man får en fascinerande bild på näthinnan. Jaha, då kommer vi till kontoret i dag och där ligger den gigantiska ord-boken uppslagen. Var slutade jag nu i går? Då ska vi se om jag kan dunka in hundra ord till i dag.

Mikael Parkvall skrattar och skakar på huvudet.

Han växte upp med en mamma som var lärare i engelska och svenska och en pappa som var civilingenjör. I hemmet fanns mycket böcker, både på svenska och engelska, men att Mikael skulle välja samma spår som modern var inte självklart. Han tror sig snarare vara ”dömd till att bli forskare” än till att syssla med språk.

– Ska man vara helt ärlig skulle det ha kunnat bli något annat. Egentligen är det nog allra mest någon sorts vetgirighet. Jag gillar evolutionsteori och kosmologi, det hade man väl också kunnat hålla på med, säger han.

På fritidenvänder och vrider han gärna på språkliga teser. I sitt senaste ”hobbyprojekt” har han genom bloggar och diskussionsforum på nätet kartlagt hur varianter av samma ord används på olika ställen i Sverige. Resultatet skrev han en artikel om i oktobernumret av Språktidningen.

– Jag blev så kåt på min egen idé att rita dialektkartor för moderna saker. Nu har jag sökt stålar för att göra något riktigt av det, säger han.

Känslan när bitarna i ett forskningspussel faller på plats beskriver han genom att knyta näven i en segergest, ”Yes, där satt den!”. Jakten på lösningen sker i bästa Agatha Christie-anda.

– Forskning är ju som en deckargåta lite grann, vem var mördaren? Det är spännande. Man funderar på hur det ligger till och så inser man – det var butlern.

För tio år sedan bestämde sig Mikael Parkvall för att lämna kreolspråkforskningen och sluta vara ”kreolist”. Han tyckte att ämnet hade blivit för politiskt infekterat och att många forskare hade en politisk agenda snarare än en vetenskaplig. Men att helt göra slut med kreolerna har inte gått.

– Jag älskar ju de här språken, även om jag inte längre älskar kreolistiken och kreolisterna, säger han.

Nu är planen att tillsammans med ett antal andra forskare skriva den stora boken om pidginspråk, ett ämnesområde som är betydligt mindre utforskat än kreolspråken.

– Det jag tycker är fräckast nu är begrepp som komplexitet. Hur mycket prylar måste det finnas i ett språk för att det ska funka? Och vad måste ett språk innehålla? Då tänker jag mig att det här är ett lämpligt ställe att studera sådant på. Pidginen, som har sådan minimal grammatik, vad väljer den? Vad lägger man till när den växer ut till en kreol?

Att Mikael Parkvall avviker från den gängse schablonbilden av en forskare upplever han att han främst har haft nytta av – särskilt i undervisningen.

– Alla har väl sin klichébild av olika yrken. Är man inte i forskarvärlden själv ser man framför sig någon som har bredspårig, brun manchesterkavaj och stickad pullover. Och så ser ju faktiskt ganska många ut, säger han, kramar en lössnus och stoppar in den under läppen.

Är det för lite rock'n'roll i forskarvärlden?

– Det är inte så o-rock'n'rolligt som man kan tro. Det går an. 

Pidginspråk:En typ av reducerade språk som i första hand används för kommunikation mellan människor med olika modersmål.

Kreolspråk: Språk som har fått större delen av sitt ordförråd från ett annat språk men vars grammatik avviker starkt från det språket.

Källa:NE