Glädjebetygen är knappast roliga

Jag var i full färd med att kopiera ett kompendium med julsånger när mobilen ringde. Det var X. Han var uppgiven.

— Fan Micke, nu har han gjort det igen!

— Vad pratar du om? sa jag.

— Rektorn har lagt sig i mina betyg.

Jag lärde känna X på Lärarhögskolan i början av 90-talet, sedan dess hade han fortbildat sig till högstadielärare i svenska och historia och jobbade nu på en skola i mellersta Sverige.

Han hade alltid gått sin egen väg så jag förstod inte riktigt vad han pratade om.

— Hur menar du att rektorn lagt sig i dina betyg?

— Han vill att jag ska höja betygssnittet på min klass i svenska, det ville han förra året också.

— Så funkar det väl inte? sa jag trevande.

— Du, det är exakt så det funkar. Du har jobbat på lågstadiet för länge. Skolorna slåss om eleverna och ett av skolans så kallade fönster utåt är betygssnittet. Ju högre, desto bättre.

— Väljer eleverna skola om betygssnittet är högt?

— Ja, rektorerna verkar tro det, det är väl någon sorts prestige i det. Du vet, skolan med bäst snitt i kommunen.

— Det är ju sjukt! Man kan ju inte bara höja en elevs betyg …

— Nä, det sa jag, men vet du vad jag fick kastat i ansiktet då?

— Öh, nej.

— Han sa: Dina kollegers klasser har ett högre snitt, det kanske är din undervisning det beror på.

— Skojar du?

— Tyvärr inte, sedan sa han: Om du lägger om din undervisning så kanske du kan få, låt säga, fem elever som får ett annat betyg.

— Vad obehagligt, det här är ju genomruttet.

— Så är det, hela grejen med skolor som konkurrerar om eleverna har blivit helt galen. Om vi bara ger bort höga betyg för att det ska se bra ut i någon statistik så är vi helt fel ute. Kidsen kommer in på gymnasielinjer de inte borde och de kommer att ha ett helvete att hänga med, bara för att de fått glädjebetyg på högstadiet. Det är inte roligt att vara lärare längre, jag känner mig helt tom.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi var båda tysta en stund innan jag sa: Så, hur ska du göra med betygen?

— Vad kan jag göra? Jag ignorerade rektorn totalt förra året och det resulterade i att jag fick ett idiotschema i år, så det enklaste är väl att vara tillmötesgående. Höjer jag de här elevernas betyg blir rektorn, de berörda eleverna och deras föräldrar nöjda.

— Och så får du kanske ett bättre schema nästa år.

X skrattade inte åt mitt försök att vara rolig, i stället sa han:

— Vad skulle du själv ha gjort?

Jag hade inget bra svar på den frågan och i det läget var jag ganska nöjd med att jobba på lågstadiet och inte sätta betyg. Mitt största bekymmer var att få eleverna att sjunga »Mössens julafton« i hyfsat samma tonart och det var jag helt övertygad om att min rektor inte skulle ha någon åsikt om.