»Ge lärarna tid att ta till sig forskning«

Hennes mamma hade fullt sjå med att hålla henne sysselsatt när hon var barn eftersom hon hela tiden ville göra nya saker.

Elisabet Nihlfors klarar detta själv numera. Sju dagars arbetsvecka och byte av jobb vart sjunde år. Så har det pågått. Kanske har det lugnat ner sig något den senaste tiden.

Nu är hon samtidigt huvudsekreterare på deltid för Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté (UVK), docent vid Uppsala universitet och professor vid Umeå universitet. Trots det verkar Elisabet Nihlfors helt ostressad när hon tar emot i sitt arbetsrum på Vetenskapsrådet mitt i Stockholm.

Vad är det för skillnad mellan utbildningsvetenskap och pedagogik?
— Utbildningsvetenskap fungerar som ett paraply för många olika vetenskaper. Forskare i både pedagogik och andra ämnen kan få bidrag. Det viktiga är att kunna ge svar på centrala frågor som berör lärandet från förskola till vuxenutbildning och högskola.

Trots det har UVK mycket mindre pengar att röra sig med än de andra ämnesråden inom Vetenskapsrådet. 2011 hade UVK knappt 200 miljoner kronor, medan ämnesrådet för medicin och hälsas budget var på drygt en miljard kronor.

Vad får det för konsekvenser?
— Vi kan bara ge pengar till de projekt som bedöms vara allra bäst medan de andra ämnesråden kan ge pengar till ett mycket bredare spektrum av projekt. Det är också svårt att få pengarna att räcka till både forskarskolor och forskningsprojekt.

Hur mycket mer pengar behövs?
— Vi skulle behöva minst dubbelt så mycket pengar som vi får i dag för att kunna visa hur användbara resultat utbildningsvetenskaplig forskning kan komma fram till. Nu blir det ett slags moment 22 där man inte kan få pengar förrän man visat resultat, men det är svårt att visa resultat innan man fått pengar.

Kan du ge exempel på vad som skulle kunna göras med mer pengar?
— Det finns forskning som handlar om hur man med digital teknik kan visualisera komplicerade förlopp. Det är något som har stora didaktiska tillämpningar. Forskning om hur ungdomar som befinner sig i ett utanförskap lär sig och kan lära sig är mycket viktig. Forskning om hjärnan och lärande samt om estetiska verksamheter och lärande likaså.

Varför satsar inte regeringen mer på den utbildningsvetenskapliga forskningen nu när skolans resultat försämras?
— Jag har ingen bra förklaring. Det skulle kosta så lite relativt sett.

Regeringen har däremot avsatt 20 miljoner kronor för att sprida de utbildningsvetenskapliga forskningsresultaten till lärarna.

Hur ska det gå till?
— Det kommer snart ett förslag från utbildningsdepartementet. Frågan är om det blir ett fristående institut eller om funktionen läggs hos Skolverket. Skolverket verkar övertygat om att de ska få uppdraget. Men jag tycker inte att det är en bra lösning.

Varför inte det?
— Skolverket är en myndighet. De utformar regler, gör kursplaner och skriver riktlinjer. De talar helt enkelt om vad som gäller. Men lärarna måste ha utrymme att förhålla sig kritiskt och självständigt till de forskningsresultat som presenteras. De måste själva avgöra hur de ska användas. Därför är ett fristående institut bättre.

Hur borde det organiseras?
— Skapa en systerorganisation till de fristående organ som redan finns inom medicin (SBU) och miljöforskning (Mistra) och som bland annat gör forskningssammanställningar. Eller skapa ett gemensamt nordiskt institut med filialer i de olika länderna.

Vad behövs mer för att lärarna ska ta till sig forskningsresultaten?
— En viktig faktor är att skolan måste organiseras så att lärarna har tid och utrymme att sätta sig in i och tillsammans diskutera hur de ska använda forskningsresultaten. Det är rektorns ansvar att skapa en sådan organisation.

— När jag var biträdande skolchef i Botkyrka kommun såg vi till exempel till att ha en tioprocentig överanställning av lärare för att skapa detta utrymme.

Men finns det pengar till det? Statsbidragen till kommunerna hamnar i en gemensam påse som verksamheterna får slåss om.
— Därför vore det bra att återinföra det statliga sektorsbidrag till skolan som fanns några år i början på 1990-talet. Då var det förutbestämt hur mycket pengar skolan fick från staten och skolan slapp slåss med andra verksamheter om resurserna.

Många lärare tycker att den forskning som bedrivs på högskolorna inte är relevant för deras undervisning.

Är det inte bättre att lärarna själva forskar på sin egen praktik?
— Det finns tusen sätt att få in lärarnas frågeställningar i forskningen. Problemet är att prioritera vad som är viktigast. Är matematik viktigare än andra ämnen, för att ta ett exempel. De forskare som får bidrag från UVK har god kontakt med lärarpraktiken.

— Det går inte att ha en forskande lärare i varje klassrum. Så mycket resurser finns inte.

Lärare och förskollärare som skrivit en licentiatavhandling inom ramen för en forskarskola tas ofta inte till vara av sin egen kommun när de är klara. Det visar både Högskoleverkets utvärdering och en enkät som Lärarnas tidning gjort.

Vad beror det på?
— Det finns en bristande tro på att det ska ge effekt i undervisningen i många kommuner. Som jantelagen fungerar i skolan kan det också vara svårt att komma tillbaka till samma skola som man jobbat på och vara någon som har mer utbildning än de gamla kollegerna.

— Det kan vara bra att söka sig till en annan skola, till och med till en annan kommun.

Vad ska man göra åt det?
— Skollagen ger rektor stor makt över den inre organisationen i skolan. Rektorerna måste ta fighten och tillsammans driva hur de ska ta till vara den kunskap som finns hos lärarna och det gäller både dem som gått forskarskolor och dem som skaffat sig kunskaper på andra sätt.