Handling och tanke är ett i skapande

I sin avhandling har hon studerat yrkesutövande, skapande människors syn på den kunskap som de använder och arbetar med varje dag. Både vad de har för syn på kunskap generellt, allmängiltigt, och på individuell kunskap.

Hon har intervjuat nio personer – konsthantverksstudenter, yrkesverksamma konstnärer och konsthantverkare.

– Jag har önskat ett inifrån-perspektiv, att de som är yrkesverksamma berättar med egna ord, inte att någon utifrån skriver om dem, säger Sie von Gegerfelt Kronberg.

Eftersom hon själv är utbildad, yrkesverksam konstnär, kan hon också se den världen från insidan. Hon är även lärare, akademiker och arbetar vid lärarutbildningen, Linköpings universitet.

Då hon växte upp i ett hem där praktisk och teoretisk kunskap alltid gick hand i hand, har hon sedan dess alltid strävat efter att se de två världarna som en.

– Jag ville ta reda på hur informanterna talar om sin kunskap, eftersom vi är dåliga på att definiera vad praktisk kunskap är. Det återspeglas i utbildningsdebatten, där det fortfarande finns kvar ett slags dikotomi, uppdelning – att det handlar om antingen teori eller praktik. Men jag menar att kunskapsbegreppet är ett helt begrepp.

När hon talarom de båda begreppen sätter hon alltid, medvetet, praktik före teori. Hon refererar gärna till idéhistorikern Sven-Eric Liedman, som hävdar att det praktiska kom först och därefter teorierna om det praktiska.

Det hon kom fram till i studien var att det stora bekymret för de intervjuade inte var frågan om praktik och teori – utan att det berodde på hur hon talade om det, med vilka ord.

– Talade jag om det som praktik och teori, då var det fortfarande bekymmersamt, för då ansåg de sig vara mer orienterade åt det ena eller det andra. Men om jag använde synonymerna handling och tanke, då blev det något väldigt naturligt, som de gick in i och ut ur under hela sin arbetsprocess – och att de behövde båda delarna i sitt arbete. Då fanns det ingen skillnad mellan begreppen.

Sie von Gegerfelt Kronberg menar att informanterna uppfattade henne som en representant för den akademiska världen, när hon pratade om praktik och teori – och då avskärmade de sig. De begreppen associerade de med den generella, vanemässiga synen på kunskap, som har att göra med de traditionella strukturer som de lärt sig i grundskolan.

– Kontentan blir alltså: hur pratar vi egentligen? Till varandra, med varandra, och vad är det som avspeglas i vårt sätt att tala? Hur definierar vi kunskap, relaterat till vår egen erfarenhet av den?

Men genom att i stället tala om handling och tanke, att använda ett annat språkbruk, var alltså frågan om teori inte längre något större bekymmer. Vad som i stället visade sig vara det stora problemet, var vilken kunskap som krävs för att överleva som konsthantverkare i dag. Tre ledord, nyckelbegrepp, utkristalliserade sig:

– Du måste ha viljan, en verkligt stark vilja! Sen måste du också ha oerhört mycket självtillit, och du måste också axla ansvarsdelen – etiskt, politiskt, miljömässigt. Detta för att kunna hänga kvar på marknaden och bli accepterad inom ditt område.

Som exempel på den starka viljan, nämner Kronberg en av dem hon har intervjuat, en mycket ung student, i början av sin utbildning.

– Det enda som var drivande för henne, det var viljan. »Bara man vill, sa hon, då vet du, då kan man ta reda på vad man behöver, bara man vill!«

Kanske är studenten ett typiskt exempel på hur de allra yngsta verksamma tänker; att det inte är så viktigt vem du är, inte heller att du har den rätta kunskapen, utan att pröva sig fram och skaffa det man behöver efterhand. Föräldrarna och skolan hade ingen betydelse som referens för den här studenten, utan det var de grupper som hon för tillfället befann sig i, det var dem hon frågade till råds. Här refererar Kronberg till den tyske ungdomsforskaren Tomas Ziehe, som hävdar det sociala nätverkets betydelse för dagens ungdomsgeneration.

Andra röster urstudien var de två, en man och en kvinna, som spontant berättade att deras slöjdlärare – representanter för var sin slöjdart – hade varit goda förebilder och hade bidragit till att väcka lust för ämnet.

– Genom att de här lärarna var tilllåtande, hade de låtit sina elever arbeta efter eget huvud. De hade fått friare händer och fått lösa uppgifter på sitt sätt.

Men de övriga i studien talade däremot om att sättet att lära sig även slöjd i skolan hade tagit död på lusten, men de hade kommit tillbaka till slöjd och hantverk senare i livet.

– Deras relation till lärande, det vissnade på något sätt i skolan. Intresset för hantverk hade vaknat till liv lite senare i livet, när de själva var med och satte villkoren. Men slöjdämnet i skolan hade alltså för de övriga sju inte haft någon större betydelse för deras yrkesval.

Fotnot: Avhandlingen Vilja, självtillit och ansvar. Kunskapens konstruktion i skapande processer lades fram vid Åbo Akademi våren 2012. Doria.fi