I förskolan reflekterar vi kring allt som rör barnen, men tomten tycks vara helig. Det är accepterat att i juletid göra ett avsteg från hur man vanligtvis bemöter barn i förskolan. Jag förväntas dessutom upprätthålla någon annans lögn och blir väldigt kritiserad av pedagoger och föräldrar om jag avslöjar något för barnen. Jag tror inte på tomten, varför skulle jag då säga till barnen att tomten finns?
Jag har hört vuxna skratta när barn ”gulligt” skriker av rädsla för att de tvingas sitta i knäet på en främmande man. Skulle det någonsin annars vara ok att hoppa upp i knäet på en främmande man? Skulle det någonsin annars vara på sin plats att skratta åt ett barn som gråter? Vad säger det om vår värdegrund om vi tillåter att ett enda barn far illa?
Är du inte snäll så kommer inte tomten! Vad innebär det att vara snäll och vilka förutsättningar har barnen fått att vara snälla? Föreställ dig hur det känns inne i barnet att ensam bära ansvaret för att tomten ska komma på sina små axlar. Är det roligt för de vuxna som luras eller för barnen som blir lurade? Det värker i mitt förskollärarhjärta när man påstår sig göra någonting för barnens skull som rimmar så illa med vår värdegrund.
Om vi vuxna aldrig talar om att vi låtsas, hur ska barnen kunna förstå att det inte är på riktigt?
Vad händer i barnet när de får veta att vi har ljugit? Vad har vi ljugit om mer och vem tar ansvaret att berätta sanningen? Med löftet (lögnen) i halsgropen och oron har jag varit snäll, så ska det lilla barnen i all den upphetsning som hör julafton till se till att de infriar de vuxnas förväntningar på tindrande ögon.
Men min erfarenhet säger mig också att barn älskar när vuxna klär ut sig och att få låtsastro på tomten, barn och vuxna tillsammans det är minst lika magiskt och roligt, men tryggt, kärleksfullt och ärligt. Allt det som vi vill ha tillsammans med våra barn. För mig är det att fira jul på riktigt.