Min ansats att förstå Afrika började med Utrikespolitiska Institutets serie Länder i fickformat och andra kalla fakta. Med åren har stigarna förgrenats och numera tycker jag mig kunna finna sanningar även i, ska vi kalla det, alternativa kunskapskällor?
Ett exempel är kontaktannonserna i Uganda. Hon söker han, han söker hon. Bland andra en 28-årig mekaniker som inte skriver något om fritidsintressen, men som uppger att han är hiv-positiv och änkling.
Ett par rader. Inte mer. Ändå säger det mycket om den öppenhet som ugandierna lyckats skapa mitt i aidsdöden. Och så anar man tragedin. En ung hustru som gått bort och som antagligen lämnat småbarn efter sig. Vardagen är hård, men livet går vidare. En ny fru/mamma sökes. Afrika i ett nötskal, faktiskt.
Ett annat är såpoperan Generations. Det är mest sedda programmet i sydafrikansk tv. Det handlar om rivaliserande annonsbyråer i Johannesburg. Tilltagen är råa, affärsuppgörelserna präglas i stort av buffel och båg, och osminkade drömmar om sportbilar, snabba cash och dito sex blottas. Men också något mer. Jag gissar att det handlar om att kunna utöva den makt, en total hänsynslöshet om du vill, som var berövad varje svart invånare under apartheid.
Ingen annanstans blir det så tydligt som här, i såpornas värld.
Även parlörer är bra. I en engelsk-franska utgåva från Lonely Planet behandlas internet och mobiltelefoni på fyra sidor; Kan jag få ansluta min iPhone till din dator?
Kärlek och relationer har tillägnats ett eget kapitel och inkluderar de intima uttryck som ”oh, jaaa!” (chouette alors!), ”jag kommer” (je viens) och ”ta det lugnt, tiger!” (vas-y mollo!)
Jag har en samling engelsk-zuluspråkiga parlörer och där finns det inte en enda romantisk fras. Ändå är samtliga daterade efter 1994. Innan dess fanns det så vitt jag vet bara ordböcker på zulu för akademiker och säkerhetspolisen.
Däremot finns här massor av glosor som berör hiv/aids, våldtäkter, rån och överfall. Jag har svårt att välja ett exempel, men den mening som förefaller allra mest tragisk är ”azifuneki izingane engadini yami” (jag vill inte ha några barn i trädgården).
Framför mig ser jag en vit, medelålders kvinna som skriker åt den inneboende trädgårdsmästarens barn. Eller kanske är det de nya grannarnas ungar som irriterat henne, den första generation som växer upp i det fria Sydafrika?
Det finns två sätt att tolka det här. Antingen är integrationen fortfarande obefintlig eller så utgör parlörförfattarna en räddhågad, vit enklav. Jag hoppas givetvis på det senare. Jag menar, nu när regnbågsnationens invånare börjat prata med varandra efter hundratals år av förtryck vore det väl härligt om det var på ett annat sätt? Typ på ett franskt.
Mitt eget blygsamma bidrag är ”bengicela ukuxhuma i-phone yami kwi-computer yako?” (kan jag få ansluta min iPhone till din dator?) och ”khululeka ndlozi enkulu!” (ta det lugnt, tiger!).
Ifall du skulle få tillfälle att tränga förbi rädslans mur i Zululand.