Skogstokig

Så länge han kan minnas har Martin Emtenäs varit fascinerad av flora och fauna, kanske framförallt det sistnämnda.

– Jag var en sådan där som lyfte på varenda sten och tog hem djur.

Att välja naturvetarlinjen på gymnasiet var en självklarhet för Martin Emtenäs och några år senare blev det molekylärbiologi på universitetet. Men journalistik lockade ännu mer, så när han fick möjlighet att göra studentradio gick han helt in för det i stället.

Något år senare fick han jobb på P4 i Sundsvall och det var där Mitt i naturen-redaktionen, som höll till i samma hus som SR, upptäckte honom och frågade om han ville provfilma.

– Jag tänkte att det vore en dröm att få möjlighet att kombinera mina två stora intressen – natur och journalistik!

Då man ser Martin Emtenäs i rutan slås man lätt av hans intensitet och nästan barnsliga entusiasm över det han får vara med om. Som då han övernattade i ett vargrevir och faktiskt fick se en varg, eller då han i Australien fick vara volontär för övergivna djurungar under en dag. Och det är precis så spontant som det verkar. Inga manus eller provfilmningar här, inte.

– Hellre misslyckas ordentligt i första tagningen än att öva. Vilket förstås innebär att han får bjussa en del på sig själv.

– Halkar jag nerför en slänt eller snubblar på orden får det vara så i programmet. Däremot finns förstås någon sorts idé inför varje program.

– Vi gör alltid något slags körschema, men i samma stund som man kliver in i skogen brukar man få riva de där sidorna, för naturen kan man ju inte regissera. När det händer saker måste man ju hänga på. Det gillar jag!

De jobbar med korta produktionstider – varje program som görs i Sverige filmas på max två dagar och sänds inom några veckor. Det kan förstås ibland resultera i att de inte alltid lyckas med sina intentioner, till exempel när de skulle följa med på bäversafari.

– De hade sett bäver varje gång de varit ute. Men när vi var där syntes det inte en enda. Den gången fick vi runda av programmet utan att lyckas. Sådant händer, naturen är oberäknelig.

Sedan Martin Emtenäsblev programledare för Mitt i naturen för sju år sedan har han och redaktionen producerat över 180 program, vilket inneburit att han tillbringat lika mycket tid på resande fot som hemmavid.

– Vi har gjort två program i veckan. Det är inga problem att vara ute i skogen varje dag, men att bo på hotell nästan varannan vardagskväll har varit lite tufft. Och arbetsdagarna har ofta varit tolv till sexton timmar.

Men nästa år förändras programmet. Det blir betydligt färre sändningar, i kombination med det vi kunnat se under sommaren och hösten: serier från andra länder. I somras fick vi veta det mesta om Australiens natur, i oktober fick vi följa Martin Emtenäs på en resa i Uganda där han mötte exotiska djur som på olika sätt är utsatta eller hotade. Varför väljer då Mitt i naturen att åka utomlands trots att till exempel BBC gör så fina naturfilmer från andra delar av världen?

– För att de gör en annan sorts program. De kan hålla på i två år och få helt fantastiska bilder. Men det som man ser i de programmen kan man aldrig uppleva själv. Så vi ville göra det på vårt sätt, ta oss bakom kulisserna och visa de äkta mötena, hur det kan vara att faktiskt vistas i den naturen.

Dilemmat är förstås, att den natur vi får se skulle må bäst av att lämnas orörd, utan vare sig tv-team eller turister.

– Men rent krasst är det så, att många ställen skulle exploateras om det inte kom turister dit. I nationalparken i Uganda finns det olja, och landet är fattigt… ja, du förstår. Det är bisarrt, men så är det.

Hans mål äratt aldrig skriva folk på näsan, men visa naturen så att människor bryr sig.

– Först då man gör det förstår man hur viktigt det är att vi skyddar naturen.

Att allt fler, såväl barn och ungdomar som vuxna, tycks ha förlorat den naturliga kontakten med naturen bekymrar honom.

– Som när jag jobbade på kollo och tonåringar kunde börja grina om de hittade en myra i smöret. Naturen har blivit något främmande och nästan obehagligt för en del, fast vi faktiskt alltid är i den, egentligen.

Att Mitt i naturen ses av många människor är uppenbart då Martin Emtenäs och jag stiger in på ett kafé i centrala Umeå. Folk stannar upp och tittar, petar varandra i sidorna, viskar. Att bli en sådan kändis var inte något han hade förutsett då han tog jobbet, men han tar det med ro.

– Jag blir stoppad på stan i stort sett varje dag. Men folk är så trevliga och många har intressanta saker att berätta, om naturupplevelser.

Programmet har stor nytta av sina tittare. Tittarfilmer är ett stående inslag och några hela program har gjorts utifrån tips från tv-publiken. Som det om hålet i rabatten.

Redaktionen hade fått ett brev från en familj utanför Göteborg i vars trädgård det varje morgon sedan 50 år tillbaka, hade grävts ett hål i trädgårdslandet. Familjen skyfflade igen det, hålet kom tillbaka.

– Jag gick verkligen i gång på det där. Men det krävdes en del övertalning på redaktionen, det var ju inte riktigt ett normalt Mitt i naturen, om man säger så.

Det blev ett program då man fick möta familjen och se hålen, men trots att en fotograf satt och väntade vid rabatten i flera nätter fångade de ingenting på film.

– Men det blev ett av de program vi gjort som tittarna engagerat sig mest i. Till slut satte de ut en webbkamera och efter ett antal nätter löstes gåtan; en råtta kom upp ur hålet. Otaliga generationer med råttor hade alltså bott i trädgårdslandet.

Ett annat program som först tycktes svårt att göra intresseväckande, men som Martin tände på, var ett som fortfarande går att se ett klipp från på Youtube. På en gård i Brantevik skulle, enligt legenden, en ål bo i brunnen. Men var det sant? Kunde de göra ett program om något som kanske inte fanns?

Teamet ansökte om tillstånd från Fiskeriverket om att få fånga den eventuella ålen och försökte locka den med bete. Ingen ål. I stället tömde de brunnen och så klättrade Martin ner. Såg inget.

– Så jag satte mig på kanten för att runda av det hela med att det tydligen inte fanns någon ål. Då sa en av de andra att han såg något och så lyckades vi få ålen på film.

Klippet är en och en halv minut långt, man ser mest dy, men till slut också en ålstjärt som slingrar sig.

– Jag tycker det är ett av de mest spännande klipp vi visat!

Ålen håvades upp och mättes och ja, det var möjligt att den var så gammal som myten sa, över 150 år. En ål med sinne för dramaturgi, alltså.

– Hade den visat sig direkt hade det ju inte gått att göra ett helt program om den!

Samma nyfikenhet som fick Martin Emtenäs att vända på de där stenarna i barndomen driver honom fortfarande.

– Jag har lätt att gå i gång på djur, även om det är oansenliga småkryp. Det är ju naturen som är verkligheten, liksom. Visst, samhället och lagar och nöjen och så är också viktigt, men vi får inte glömma att vi alla sitter på samma runda klump som far runt i intet och oändligheten.