Killsnack på schemat

– Vad har ni för tankar och känslor? frågar han.

Det är helt knäpptyst, alla runt bordet är märkbart tagna av föregående veckas besök.

– Det är sorgligt, säger någon efter ett tag.

– Man blir ledsen, säger en annan med låg röst.

– De borde dö, säger en tredje om dem som tände på.

Någon säger pass, han vill inte säga något alls.

För flera av ungdomarna ligger det som hände för tolv år sedan nära. De känner folk som drabbades och den gamla festlokalen ligger inte långt ifrån skolan. Mikael Brandt frågar och lirkar, lägger själv till en passus här och var och killarna spinner vidare. 

En kille i grön jacka kommer in för sent och sätter sig bakom en av sofforna. En av dem som sitter där sträcker sin hand bakom ryggen och fattar eftersläntrarens hand. Ett kort vänskapligt tryck som besvaras.

Sjumilaskolan är den största skolan i Biskopsgården, en av Göteborgs förorter i Nordost. 98 procent av eleverna har föräldrar som kommer från ett annat land än Sverige. Mikael Brandt har arbetat här med yngre barn på fritidshem i 26 år och med killsamtal i nian under drygt 10 år. Han bor själv i området. När han i lumpen gjorde vapenfri tjänst på ett fritidshem, sa hans föreståndare:

– Utbilda dig så har du en fast tjänst här sedan.

Mikael Brandt lydde rådet, utbildade sig till fritidspedagog i Göteborg och blev färdig 1985. Hans egen trassliga barn- och ungdomstid ger honom nu personlig insikt i hur det kan vara att hamna snett både i skolvärlden och utanför den.

– Att jobba så här är en revansch för mig. Nu räcker jag lång näsa åt dem som inte trodde på mig när jag var yngre, säger han.

Han reser sig för att placera ut fyra A 4-papper på golvet. Det är dags för en fyrahörns-övning. Papperen är numrerade från ett till fyra. Han läser upp ett påstående och ger fyra alternativa sätt att reagera på detta:

– Ställ er på den siffra med det påstående som ni håller med om. Första frågan är: Du hittar nycklar till skolan på marken. Vad gör du?

Alternativen är 1) att ta dem 2) att återlämna dem till expeditionen 3) att låta dem ligga eller 4) annat.

De flesta ungdomarna ställer sig vid siffran två, men en har ställt sig på fyran, annat. Han får berätta om hur han tänker.

– Jag återlämnar nycklarna om jag får belöning, säger han.

– Okej, säger Mikael Brandt lugnt.

Nästa fråga är: Vad tycker du om lagarna i samhället?

Första alternativet: Man måste följa dem. Andra: Det är upp till var och en att följa dem. Tredje: Man kan följa dem ibland och fjärde: annat.

– Några lagar är för hårda, säger en av de få som står på siffran fyra.

– Jag vill inte följa lagar och regler, bara hemma, säger en annan.

– Vet du vad moral betyder, frågar Mikael Brandt.

– Nej, svarar han sanningsenligt.

Så följer en liten diskussion om vad moral är, om varför det är viktigt med gemensamma regler och att följa dem. Mikael Brandt talar lugnt och tydligt för flera av killarna förstår inte svenska så bra. Några går i förberedelseklass och har bara varit i landet i drygt ett halvår.

– Varför gör man den här övningen tror ni? frågar Mikael Brandt.

– Lära känna varandra, svarar någon.

– Man ska kunna stå för sin åsikt, säger en annan.

– Veta vad som är rätt eller fel, föreslår en tredje.

Mikael Brandt pratar om fokus. Om att ha fokus på det man gör, att ha fokus på skolan och studierna. Och om att tänka på framtiden.

– Vad händer om du inte har fokus när du tränar boxning? frågar han eftersläntraren, han i grön jacka.

– Det går inte, svarar Walid Al-dalal, och skakar på huvudet.

Det går bra för honom, han är nu med i juniorlandslaget i boxning och försöker samtidigt fokusera på skolarbetet.

Mikael Brandt fortsätter med en annan övning:

– Vi ska prata om olikheter och likheter. Ni får arbeta två och två. En av er berättar sen för oss andra hur ni liknar varandra. Den andre berättar vad som är olikt mellan er, så får båda prata.

Någon är lite okoncentrerad, det är för mycket myror i brallorna för att kunna hålla fokus. Men de flesta lyssnar uppmärksamt. De går och sätter sig parvis och börjar intervjua varandra. Walid Al-dalal och killen som hälsade på honom bakom ryggen, hamnar tillsammans.

– Vad gillar du? frågar Labinot Xhemaili sin kompis.

– Jag gillar snabbmat, får han till svar.

Labinot Xhemaili nickar och håller med. Och de enas snabbt om att båda två är träningsentusiaster. Men olikheterna då?

– Du är smartare än jag, säger Walid Al-dalal, tittar på sin kompis och skrattar.

– Jag är alban och du är arab, säger Labinot Xhemaili. Jag tränar karate och du tränar boxning.

De båda har klart fokus på uppgiften. Samtalet mellan dem har en öppet vänlig ton.

– Jag gillar Shakira, säger Walid Al-dalal. Allt hon gör är bra! Hans ögon lyser.

Men för kompisen är det Phil Collins som gäller. Han uttalar namnet med perfekt amerikansk accent.

Mikael Brandts röst hörs över sorlet:

– Är ni klara?

Nu ska det redovisas inför alla, sofforna fylls återigen. Mikael Brandt har själv gjort uppgiften tillsammans med en elev och det är han som börjar berätta.

– Ja, så var det våra likheter. Den första: Vi är snygga.

Munterheten sprider sig i gruppen och killarna skrattar högt. Han fortsätter:

– Vi har systrar och vi gillar kampsport.

Att Mikael Brandt gillar kampsport är väl det närmaste ett understatement man kan komma. Han har svart bälte i karate, den högsta rangen inom sporten. Den som erövrat det svarta bältet kan därefter gå vidare med så kallade dan-graderingar. Mikael Brandt har tre sådana. Att flera av killarna har kampsporter av olika slag som största intresse märks när de olika paren berättar vad de kommit fram till.

– Det finns så mycket kraft i de här killarna. Man får knyta handen i fickan, det finns en massa hjälp att få, säger Mikael Brandt, som vet vad han talar om.

Själv är han på gång framåt, har många tankar och vill mycket. Förutom sin fritidspedagogexamen har han en specialpedagogutbildning, är handledare för lärarstudenter, har gått grundkursen i SET, är instruktör i karate och har dessutom gått i individuell terapi. Erfarenheter som han använder i sin vardag tillsammans med både barn och ungdomar. Han pratar mycket om religion, både med elever och föräldrar, och har läst både Bibeln och Koranen. Han vet och känner att ledningen på skolan har fullt förtroende för hans sätt att arbeta.

– Det är roligt att jobba i sådana här områden. Men är det något vi killar är dåliga på så är det att prata känslor. Därför hoppas jag att livskunskap så småningom blir ett obligatoriskt ämne som man börjar med redan i sexan, säger Mikael Brandt.