Lägg krutet på rätt ställe

Skolverket är kritiskt till att använda färdiga koncept och rekommenderar inget av de granskade programmen. Samtliga innehåller inslag som är såväl effektiva som ineffektiva. Vissa inslag riskerar till och med att öka mobbningen och enligt studien särskilt två: utbildade kamratstödjare som bland annat fungerar som personalens ögon och öron och särskilda värdegrundslektioner som är schemalagda för alla klasser. Utvärderingen visar också att insatser fungerar olika för pojkar och för flickor.

Rapporten har väckt starka reaktioner. De olika programföreträdarna är förstås upprörda – men även de lärare som är övertygade om metodernas förträfflighet. En del av dem är fritidspedagoger som i skolans antimobbningsteam håller lektioner i livskunskap eller är utbildade inom något av programmen.

Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket, har uppfattningen att fritidspedagoger ofta är engagerade i skolornas antimobbningsarbete. Hon nämner en utbildningssatsning mot mobbning under 2007–2010, där skolpersonal erbjöds högskolekursen ”Mobbning, diskriminering och kränkande behandling – skolpraktik och forskningsperspektiv” runt om i hela Sverige.

– Många fritidspedagoger gick den kursen. De har en jätteviktig roll på skolorna genom sitt arbete med barnen och det sociala lärandet, säger Annika Hjelm.

Både utbildningssatsningen och utvärderingen av metoder mot mobbning var delar av samma regeringsuppdrag. Genom utvärderingen har man fått en gedigen kunskap om vad som faktiskt fungerar. Med facit i hand rekommenderar Skolverket inte något program i sin helhet, men anser att de kan fungera som inspiration till enskilda insatser.

Annika Hjelm tror att många av dem som arbetar enligt någon programmetod ifrågasätter: ”hur kan det här få kritik – det funkar för mig”. Men om man upplever att en metod faktiskt fungerar kanske det inte beror på programmets förträfflighet utan på att man arbetar systematiskt, med samsyn och i samarbete mellan all personal.

– En fritidspedagog var upprörd över att vi inte hade utrett Charlie, en metod som han arbetade med och som han menade fungerade. Jag sa till honom att det kanske inte är programmet som är bra – det är nog du som är bra! säger Annika Hjelm.

Hon betonar också att den riktade kritiken inte gäller enskilda lärares insatser. Skolverket har dragit generella slutsatser utifrån en generell bild av hur insatserna fungerar.

Huvudkritiken ligger i problemet med att använda färdiga program. Det har visat sig vara svårt att implementera dem och det saknas ofta strategier för hur programmen ska passa in i personalens erfarenheter och förutsättningar. Ibland är det inte ens den enskilda skolan som har valt vilket program som ska användas, initiativet kan ha kommit från kommunen. Samtidigt visar rapporten att inte någon skola följer ett program fullt ut, de flesta plockar russinen ur kakan.

– Det behöver inte vara något fel på det, att man ser det mer som inspiration i arbetet, säger Annika Hjelm.

Hon påpekar att samtliga program har en svag vetenskaplig grund. Inte heller betonar någon av dem vikten av elevinflytande, något som forskarna ser som en viktig faktor då det gäller antimobbningsarbete. Studien visar vilka gemensamma framgångfaktorer det finns i de skolor som lyckats med antimobbningsarbete.

– Elevinflytande är en sådan faktor och med det menas att alla elever ska ha inflytande – inte några få utvalda kamratstödjare. När eleverna känner tilltro till lärarna, när de kan vara delaktiga i arbetet med att skapa trygga miljöer, då får de en positiv syn på skolan och därmed stärks skolklimatet, säger Annika Hjelm.

Men det är inte bara alla elever som ska med på tåget. En annan viktig framgångsfaktor är att skolan genomsyras av ett gemensamt förhållningssätt, att alla elever och all personal är medvetna om hur man agerar vid mobbning eller kränkningar, att arbetssättet är förankrat hos rastvakter, vaktmästare, städare och skolmåltidspersonal, att alla står för tydliga gemensamma regler och nolltolerans mot kränkningar.

Det ska också finnas en systematik i insatserna mot mobbning, de ska vara genomtänkta och sammanhängande. Men framför allt ska man utgå från skolans unika förutsättningar och inte använda en generalmetod.

– I studien framkommer det att de som lyckas i sitt arbetssätt mot mobbning har kontinuerliga kartläggningar av elevens situation. De kartlägger var mobbning uppstår och hur den ser ut. För det skiljer sig från ställe till ställe, från tid till tid och från elev till elev, säger Annika Hjelm.

En ordentlig kartläggning gör att man kan ”lägga sitt krut på rätt ställe”. Annars är det lätt att ryckas med av sådant som uppmärksammas i omvärlden. I Skolverkets undersökning framkom det till exempel att en procent av eleverna hade utsatts för nätmobbning, vilket är en mycket lägre siffra än vad som annars brukar rapporteras i media eller i andra undersökningar. Siffran kan jämföras med antalet elever, 1,3 procent, som har mobbats av någon lärare.

I rapporten riktar Skolverket alltså inte bara kritik utan ger också en del vägledning då det gäller antimobbningsarbete. Till exempel ger det effekt att ha antimobbningsteam bestående av både lärare och elevhälsopersonal, rutiner för åtgärder för både mobbare och mobbade och utbildning om kränkningar och mobbning för flertalet av personalen. Mobbningen minskar också om eleverna får medverka i det främjande och förebyggande arbetet genom att hålla i aktiviteter för att skapa en god atmosfär på skolan.

För den som ändå skulle vilja luta sig mot ett program kan det löna sig att rikta uppmärksamheten mot ”Skolverkets allmänna råd för att främja likabehandling och förebygga diskriminering, trakasserier och kränkande behandling”.

– Forskarna menade att de allmänna råden mycket väl skulle kunna fungera som ett program i sig, säger Annika Hjelm.

Hon berättar också att Skolverket inom kort ger ut en vägledande bok om resultatet av utvärderingsarbetet med titeln ”Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder mot mobbning”.