I Sverige och Danmark högskoleutbildas personal för arbete på fritidshem. I Norge krävs ingen särskild utbildning och i Finland ansvarar kyrka och föreningsliv för verksamheten.
Som samlande namn på fritidshem används begreppet ”skolefritidsordning”, SFO, i både Danmark och Norge. Vid en jämförelse finns det en del verksamheter i båda länderna med mycket stora likheter med fritidshemmen i Sverige.
I Finland fungerar det lite annorlunda, där organiseras fritidsklubbar i de större kommunerna, drivna av kyrkans samfund, föreningar eller av kommunen. Det är i huvudsak barn i första och andra klass som går på fritidsklubb, även om det också finns möjlighet för äldre barn att delta.
Vilka är det som arbetar på fritidshem eller SFO i de nordiska länderna? Svaret är inte enhetligt. Likheter finns mellan Sverige och Danmark; i båda länderna finns personal som är högskoleutbildad.
I Danmark skiljer man mellan lärare och pedagoger. Den första pedagogutbildningen för arbete i fritidshem kom till redan 1952 och sker numera på professionshøjskolor. Där väljer studenterna mellan tre inriktningar: Hälsa, kropp och rörelse, Uttryck, musik och drama eller Hantverk, natur och teknik.
Pedagogyrket är brett i Danmark och kan ge arbete på förskolor, SFO, ungdomsklubbar och i äldreomsorgen. Utbildningen till pedagog är den största utbildningslinjen i landet, om man räknar till antalet studenter. För Danmarks Laererforening är det viktigt att de danska lärarna har ensamrätt på att få undervisa och att det pedagogerna arbetar med inte kallas undervisning.
I Norge ställs inga statliga krav på vilken pedagogisk kompetens de som arbetar i SFO ska ha. Det enda formella kravet är att rektor, som ansvarar för verksamheten, ska vara utbildad. De lokala behoven avgör vilken kompetens som efterfrågas och den påverkas av hur många barn som finns i grupperna, hur länge barnen är på SFO och om det finns barn med särskilda behov. Det är mycket debatt om detta just nu i Norge.
Tio år gammal forskning visar att drygt en av tio anställda på norska SFO då hade lärar- eller förskollärarutbildning. Nästan två av tio hade yrkesdiplom i barn- och ungdomsarbete, medan resten hade annan utbildning. Färskare siffror på hur det står till i dag finns inte att tillgå, men numera finns fortbildningar inriktade på arbete inom SFO på norska Högskolan för förskollärare.
I Finland finns inga formella krav på utbildning för att få arbeta i fritidsklubbarna. När mödrar allt mer började arbeta utanför hemmen på 1970-talet byggdes fritidshemmen ut i Sverige och Danmark. Denna utveckling ägde aldrig rum i Finland. Viljan från centralt håll att arrangera fritiden för finska barn har inte varit så stor. Traditionellt har barn som börjat skolan fått klara sig själva eller ses till av syskon eller släktingar. Men sedan slutet av 1990-talet pågår ett arbete med utvärdering av verksamheten på fritidsklubbarna.
Integreringsförsök mellan fritidshem och skola syns i lagar, organisation och andra styrdokument, i flera av de nordiska länderna. Det finns röster som anser att kulturen i skolan är den som styr samarbetet mellan skola och fritidshem/SFO. Rösterna kommer från såväl danska och norska yrkesverksamma, som svenska.
Danmark var först i Norden med att inrätta verksamhet efter skolan, som då var fristående. De fokuserade på sociala aktiviteter, kultur, glädje, lek och frihet. Sedan gammalt finns en stark tradition att pedagogiken på SFO ska vara friare och mindre styrd, jämfört med skolan. Men de senaste åren har det skett stora förändringar.
Sedan 1984 ska danska SFO, som ligger under Socialministeriet och Undervisningsministeriet, erbjuda barn sociala aktiviteter efter skolan, men också aktiviteter som stöder skolarbetet. Förutom lek, avslappning och möjlighet till egna initiativ, ska barn också erbjudas läxhjälp. Men det finns inga formella krav på att danska SFO ska arbeta efter läroplanen för skolan.
I Norge ligger verksamheten under Utbildningsdepartementet. Processen med att integrera SFO med skolan började på 1970-talet. Från början skulle de ge barnen utrymme för lek, kultur och fritidsaktiviteter, men inte orsaka fördelar i skolan för de barn som var frivilligt inskrivna. I dag finns det en dubbelhet i att vilja erbjuda friare aktiviteter på fritiden, men på samma gång koppla verksamheten närmare skolan.