Många åtgärdsprogram är riktigt dåliga. De kan sakna både fullständig utredning och tydliga mål. Så summerar Anders Heiborn, chef för Skolväsendets överklagandenämnd, ett drygt års arbete med överklagade åtgärdsprogram.
”Han ska känna glädje av musiklektionerna.” Jaha?! Glädje? Vem avgör om eleven känner glädje? Exemplet kan tyckas övertydligt, men är faktiskt taget ur ett av de åtgärdsprogram som har överklagats till Skolväsendets överklagandenämnd.
– Hur ska detta mätas? frågar myndighetschefen Anders Heiborn retoriskt.
Sedan den 1 juli 2011 kan vårdnadshavare, eller elever själva om de har fyllt 16 år, överklaga beslut om åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd. Fram till sista oktober i år hade nämnden prövat 32 fall. Det går också att överklaga beslut om att åtgärdsprogram inte ska utarbetas – tre av ärendena handlar om det. Inget av fallen berör gymnasieskolan.
I ungefär en femtedel av de fall som överklagandenämnden prövar har åtgärdsprogrammen så pass stora formella brister att överklagandenämnden skickar tillbaka dem till skolan. Det kan handla om att fel person har skrivit under eller att rektorn har delegerat sådana beslut som inte får delegeras, till exempel beslut om placering i särskild undervisningsgrupp eller anpassad studiegång.
När det gäller själva innehållet i åtgärdsprogrammen, så saknas ofta en fullständig behovsinventering.
– Lagen säger att ett åtgärdsprogram ska ta sikte på elevens hela skolsituation, vilket också inbegriper exempelvis fritids, säger Anders Heiborn.
Det finns också stora brister i dokumentationen av den utredning som skolan har gjort.
– Ibland utgörs dokumentationen av lite anteckningar som klassläraren har skrivit ner. Det räcker inte. Ofta saknas viktig information, till exempel om man har varit i kontakt med elevhälsan.
Enligt skollagen ska skolan alltid kontakta elevhälsan utom i de sällsynta fall när det uppenbarligen inte behövs. Bristen på skolpsykologer blir tydlig i åtgärdsprogrammen, påtalar Anders Heiborn. Han pekar på flera ärenden där skolor framhåller att de inte har lyckats att få till ett möte med skolpsykolog, eftersom det helt enkelt finns för få i kommunen. I sådana fall uppfyller skolorna inte lagens krav på kontakt med elevhälsan, bedömer Anders Heiborn.
En annan mycket vanlig brist är att de åtgärder som tas upp i åtgärdsprogrammet inte relaterar till årskursens kunskapsmål. Vidare ska de kortsiktiga och långsiktiga mål som sätts upp i programmen vara mätbara – och alltså inte handla om glädje under musiklektionen. Huvudregeln är att målen ska vara utvärderingsbara för en tredje part, exempelvis överklagandenämnden. En utomstående person måste kunna förstå hur man mäter om målen är uppfyllda. De kortsiktiga målen – de som oftast handlar om max en termin – ska ligga på en konkret nivå: eleven ska ”lära sig likhetstecknets betydelse” eller ”kunna skriva tre-ordsmeningar”.
Det duger inte att skriva ”samtliga pedagoger” när det gäller att specificera vem som
är ansvarig för de olika åtgärderna. Namn och titel, exempelvis specialpedagog eller klasslärare, är vad överklagandenämnden vill se.
– Det kan bli många personer om eleven har stöd i många ämnen, säger Anders Heiborn.
Skolväsendets överklagandenämnd har hittills upphävt nästan hälften av alla prövade åtgärdsprogram. När det gäller andra överklagade skolbeslut ändrar nämnden cirka tio procent. Anders Heiborn tror att det handlar om ett slags inkörningsperiod innan skolorna får till rutiner kring åtgärdsprogrammen. När det nu har blivit möjligt att överklaga dessa program är skolornas dokumentation avgörande.
– Skolan kan ha gjort allt rätt, men om föräldrarna hävdar att lärarna inte har gjort någonting och skolan då inte kan visa vad den faktiskt har gjort, så går det ut över skolan.
Många avåtgärdsprogrammen innehåller konflikter mellan skolan och vårdnadshavarna. Nämnden är tydlig med att skolorna inte kan ge upp ett barns skolsituation även om föräldrarna motsätter sig åtgärder. Däremot gäller det att hitta brytpunkten där skolans befogenheter tar slut. Denna gränsdragning är svår, understryker Anders Heiborn.
– Mycket förenklat kan man säga att skolan förfogar över åtgärder inom skolans ram, såsom besök hos skolsköterskan, specialpedagog och skolpsykolog.
Däremot måste skolan acceptera om föräldrarna säger nej till åtgärder som ligger utanför skolan och som tar en viss tid i anspråk. Det kan handla om besök hos barn- och ungdomspsykiatrin eller ett externt besök hos logoped.
Skolväsendets överklagandenämnd slår också fast att skolor inte får avslå åtgärder för att spara pengar.
– Vårt och lagstiftarens budskap är väldigt klart: den elev som efter noggrann utredning och dokumentation har behov av särskilt stöd, ska också få det. Kommunen får ordna fram de pengarna.
En annan viktig principfråga är valet av pedagogisk metod. Det lägger sig nämnden inte i, så länge skolorna håller sig till beprövade metoder. Inte heller föräldrarna har rätt att kräva en viss metod, enligt överklagandenämnden.
När överklagandemöjligheten infördes varnade kritiker för att endast ambitiösa föräldrar skulle bemöda sig om att överklaga åtgärdsprogram. Så har det inte blivit, enligt Anders Heiborn.
– Jag ser olika grupper av föräldrar. Både de som argumenterar utifrån förarbeten till lagstiftningen och de som ganska torftigt har skrivit ner på en lapp att skolan inte har hanterat deras barn rätt.
Vilket är ditt främsta råd till skolorna vad gäller åtgärdsprogram?
– Uppmärksamma problem tidigt, så att de kan lösas med vanligt stöd. I övrigt gäller det att skapa rutiner för att upptäcka brister, hur man går vidare, vilka team som ska sammankallas, vilka kontakter som ska tas och vem som gör vad. Det är också bra att göra en mall för själva åtgärdsprogrammet. Skapa ett excelark och vidareutveckla det – då har man löst en hel del.