Roligt, svårt, kul, tråkigt, jobbigt... Ninitha Maivorsdotters avhandling handlar om idrottsutövandets estetik, meningsskapande och lärande.
Ny kunskap. Idrott handlar mycket om känslor. Det är inte för inte som ”Hur känns det?” ses som den klassiska sportjournalistfrågan. I avhandlingen ”Idrottsutövandets estetik: En narrativ studie av meningsskapande och lärande”, framlagd vid Örebro universitet, har Ninitha Maivorsdotter samlat in och undersökt berättelser om idrottsupplevelser skrivna av bland annat blivande lärare i idrott och hälsa. Resultatet visar att hur van man är vid att utföra en viss aktivitet spelar stor roll för hur meningsfull man upplever aktiviteten vid ett visst tillfälle, vilket i sin tur får stor betydelse för vilket lärande som sker.
– Någon form av lärande sker alltid under en lektion. Frågan är bara om det är det lärande som läraren strävade efter eller något annat, säger Ninitha Maivorsdotter.
Den estetiska upplevelsen i samband med idrottsutövande är enligt hennes definition upplevelsen av att vara på väg mot fulländning eller från fulländning. Det vill säga, om den idrottsliga normen är att en perfekt hjulning ska utföras med raka ben ses en hjulning med krumma ben som en rörelse bort från fulländning.
Det gör att den elev som under en lektion i idrott och hälsa tycker sig bli allt bättre på att hjula med raka ben förmodligen tycker att hans eller hennes lärande är på väg i en tillfredsställande riktning medan motsatsen gäller för den som inte får till de raka benen – eller som redan kan hjula med raka ben och därför inte tycker sig ha lärt något nytt.
Men det finns ju egentligen ingen naturlag som säger att det är bättre att hjula med raka ben än med krumma, det är bara den rådande normen eller smaken som föreskriver det. Lärare – oavsett ämne – måste därför, anser Ninitha Maivorsdotter, bli medvetna om att de är bärare och förmedlare av normer.
– Det är oundvikligt att det är så, så svaret är inte att låta bli att förmedla en norm eller smak, men det är viktigt att man är medveten om det så att man kan släppa in även de elever som inte delar den rådande smaken. Annars riskerar man att de får en negativ estetisk upplevelse och inte lär sig det som man som lärare önskade att de skulle lära sig, säger Ninitha Maivorsdotter.
En lösning, som hon föreslår och som bygger på gällande läroplan, kan vara att omformulera sina lektioner. I stället för att exempelvis lära ut hur man, enligt gällande norm, hjular på mest estetiskt tilltalande vis, kan man fokusera på känslan och upplevelsen av att ha huvudet upp och ner.
– Det står ju faktiskt inte i läroplanen att eleverna ska lära sig hjula med raka ben så det är fullt möjligt att tänka om när det gäller vad som ska vara i fokus på lektionerna, påpekar Ninitha Maivorsdotter.
Kanske säger det något om ämnet idrott och hälsa att det som förvånade henne mest under avhandlingsarbetet var att studenterna faktiskt kunde berätta vad de lärde sig under en lektion.
– När jag talade om för mina kollegor att jag tänkte be studenter skriva berättelser om sitt lärande sa de att det är omöjligt för det kan de inte. Men det kunde de, konstaterar Ninitha Maivorsdotter.
Hon hoppas att hennes avhandling ska vara till nytta för dem som är intresserade av att förstå de mer känslomässiga aspekterna av lärande i idrottsutövning och att hennes arbete, i förlängningen, kan bidra till att välfungerande miljöer för lärande skapas så att människor kan lära idrottsutövande på bästa sätt.