Frågan i rubriken är intressant. Det borde ju inte vara svårare att behärska skolmatematikens ”grammatik” än modersmålets. Kanske bör frågan omformuleras: ”Vad är det i vår undervisningskultur som gör matte så svårt?”
För att kunna ge alla elever en utbildning i matematik som är likvärdig, oavsett var i landet den anordnas, så bör det finnas gemensamma mål, en strukturerad plan för vad eleverna förväntas göra och lära samt en formativ bedömning med vars hjälp man kan avgöra om avsedd inlärning verkligen ägt rum. Här finner man en av flera förklaringar till varför matte anses vara svårt.
Nuvarande kursplan är vagt skriven och den planering lärare förväntas göra, är ofta lika vag. Svenska lärare är inte utbildade för att skriva kursplaner – enbart för att omsätta dem i sin undervisning. Vaga mål leder till såväl bristande kontinuitet i undervisningen som svårigheter att avgöra om målen är uppnådda.
Eftersom matte anses vara så svårt, ägnar lärare mycket tid åt att konkretisera och variera undervisningen. Jag har under de senaste åren suttit med på, och analyserat, ett hundratal lektioner i matematik. Under dessa lektioner har eleverna ofta arbetat med laborationer och lärarna har försökt förklara ett innehåll med hjälp av olika ”konkretiserande” material. Däremot har jag sällan sett någon konkretisering, alltså en aktivitet, där materialet eller metaforen leder till en abstraktion, det vill säga en förståelse för aktuella räknelagar och räkneregler. Så fort en elev, med materialets hjälp, förstått vad som ska läras, ska eleven lämna det och arbeta formellt. Att fortsätta att manipulera sig fram med hjälp av materialet, utgör enligt forskning snarast ett hinder för abstraktion. Den variation jag har iakttagit, har oftast handlat om en variation av arbetssätt, arbetsform och material. Jag saknar en variation som gäller olika aspekter av ett ämnesinnehåll och en individuell anpassning av ämnesinnehållet. En sådan individualisering kräver att läraren har goda didaktiska ämneskunskaper.
Att utveckla de i kursplanen nämnda förmågorna, såsom att kommunicera, resonera, formulera, analysera, dra slutsatser etcetera kräver inte bara abstraktion utan ett flyt i tänkandet, något som är välbekant för lärare i svenska. Den elev som inte har flyt i sitt läsande/skrivande, lägger så stor uppmärksamhet på avkodandet/nedskrivandet av texten att hon får problem med att tolka dess innebörd respektive producera en sammanhängande text. Detsamma gäller för ämnet matematik. Den elev som inte behärskar grundläggande matematiska begrepp och metoder, och inte förmår använda matematikens register (speciella språk) med flyt, får lägga ner så stor uppmärksamhet på dessa detaljer att hon varken förmår tolka och tillgodogöra sig innehållet i undervisningen eller utveckla en acceptabel problemlösningsförmåga.
Nog borde det vara lika enkelt att lära sig grunderna för grundskolans matematik som att lära sig läsa och skriva? Problemet ska kanske inte sökas i ämnet, utan i den kultur som förorsakat elevernas svårigheter.