Det är tydligt att Johansson är psykolog i grunden. Medan de flesta forskande lärare nästan upphört att tala om barn och unga utifrån utvecklingsstadier, lyfter han fram dem och speglar dessa mot de mer sociokulturellt influerade teoretikerna.
Men vi får också lära en annan sida av Vygotskij än vad vi lärare är vana vid att möta. Eftersom Johansson har ett mer socialisationsinriktat sätt att se på lärandet lyfter han därför fram Vygotskijs tankar om samhällets och historiens betydelse för barns utveckling. Han nämner dock den proximala utvecklingszonen som vi vanligtvis förknippar med Vygotskij. Johanssons kritik mot Vygotskij ligger i att hans teorier tar utgångspunkt i att människan socialiseras in, istället för att ifrågasätta samhällets värderingar. På liknande sätt refererar han till andra forskare för att vaska fram frågeställningar som har med utveckling, socialisation och lärande att göra. Texten varvas med faktarutor som hjälper oss att förstå ett begrepp eller ger oss en djupare allmän presentation av de teoretiker som nämns i texten.
Johansson ger ett gediget intryck. Han ger oss många referenser och inblick i olika riktningar inom socialisationsforskningen. Han rör sig hela tiden på ett teoretiskt plan och för en lärarpraktiker blir det ibland svårt att skapa bilder vilken nytta man kan ha av resonemangen. Samtidigt har han ett kritiskt förhållningssätt som gör att det blir intressant att fortsätta läsa. Man förstår att han drivs av ett normkritiskt tänkande.
I en del av boken tar han upp frågor som handlar om makt utifrån kön och etnicitet och ger några exempel från andra författare. Det ger boken plötsligt liv. Makt har tidigare kanske mest associerats till klass, medan det nu mycket handlar om exempelvis kön och etnicitet. Han refererar till Back som samtalat med ungdomar i London där vita och svarta allierat sig i maktordningen och möter exempelvis asiater med förakt. Jag tycker att denna del av boken har stor relevans för de som vill arbeta med maktordning i undervisningen, både i förskola och bland dem som undervisar äldre barn och elever.
Boken balanserar mellan akademisk präktighet och en spännande skepticism. Exempelvis avslutas boken med i mitt tycke överdrivet detaljerade exempel på hur man kan närma sig teorier och teoretiker. Samtidigt kryddas de med en uppmaning om att ha ett respektlöst förhållningssätt när man intensivt, lustfyllt och varaktigt ägnar sig åt teori.
Den här balansgången gjorde mig nyfiken på att googla på vem Johansson är. En av de första träffarna jag får är en artikel från Svenska Dagbladet med rubriken: ”Barnen allt viktigare för mannens identitet”. Den handlar om en annan av Johanssons böcker där han säger att papparollen har fått högre status de senaste åren. ”Vi har lärt oss att se hemmafrun som en några decennier lång parentes. Kanske är det snart dags att förpassa även ’den frånvarande fadern’ till historiekabinettet?”
Boken ger oss teorier om barns och ungas socialisationsprocesser utifrån många teoretiker. Den är till en början knastertorrt teoretisk, och redovisar få studier. Den vinner på slutet när han resonerar och lyfter in maktperspektivet. Han pratar om lärares makt att styra normer. Det är den stora behållningen av boken. Den skapar också lust att läsa annat han skrivit om exempelvis föräldraskap.