Kamratbanor bygger samarbete

Det är måndag morgon och lite kyligt på Nåntunaskolans gård i Uppsala. Innan eleverna samlas har Marie Enberg kört runt på gården med sin kundvagn, full av material och förberett dagens kamratbanor för fyrorna. Det är fem stationer med olika utmaningar som kräver att eleverna samarbetar för att lösa ett problem. Övningarna är en del av förberedelserna inför det hemliga uppdraget från Interpol: Att rädda planeten genom att oskadliggöra den onde professor Octopus maskin som kan släppa ut enorma mängder växthusgaser. Uppdraget passar in i temat energi och miljö som klassen jobbar med och ska utföras vid ett skogsäventyr senare på terminen.

Men innan dess måste klassen öva och för de fem eleverna i gruppen Alfa blir dagens första uppgift att bära en skadad kamrat under besvärliga omständigheter. Gruppens ledare för tillfället, Linus Strömberg, läser instruktionslappen som Marie Enberg placerat i början av banan. Utan att någon kliver utanför de utplacerade rockringarna ska en av gruppmedlemmarna bäras, med ansiktet mot marken, till andra sidan.

Snabbt pratar gruppen ihop sig och gör en plan. Den lättaste av de fem gruppmedlemmarna får agera skadad, två ska bära överkroppen och två i benen. De justerar greppen lite och lyckas under fniss, pustande och något litet tramp utanför rockringen bära den skadade till andra sidan.

– Det här gick ju jättebra!, konstaterar Hanna Lindholm.

Ytterligare en av de lättare gruppmedlemmarna bärs genom kamratbanan och stärkt av framgången kommer Johan Enström med ett förslag.

– Ska vi ta någon tung?

– Ja, alla ska över!, säger Madelene Langerdorf och får medhåll.

När den sista gruppmedlemmen ska bäras över har dock orken börjat tryta. Han glider ur händerna på de andra.

– Jag tror skeppet sjunker! hinner någon ropa innan han faller i backen.

Tanken med kamratbanorna är att eleverna ska lära sig att lita på varandra. Eleverna får träna på att samarbeta, hantera olika roller i gruppen och kommunicera med varandra vilket även bäddar för trygg­are och bättre kompisrelationer med färre konflikter. Eftersom de hela tiden turas om att vara ledare, materialansvarig, observatör och hjälpare får de som är vana att få, eller ta, en ledarroll träna på att stå tillbaka och de som är ovana får kliva fram och öva sig att ta ansvar och styra.

– I början kan de vara lite osäkra. Många säger att de inte vill vara ledare, eller att de inte tror de kan. Men sen när de får prova så går det oftast bra, och känslan att de inte vill vara med brukar gå över efter en eller två stationer, när de sett och förstått vad det handlar om, säger Marie Enberg.

För fyrorna är det andra gången de kör kamratbanor med Marie Enberg. Förra gången hade de samma grupper och Marie Enberg har medvetet valt att sätta ihop grupper med elever som hon vet fungerar ihop. Så här i början tycker hon att det är viktigare att grupperna känner sig trygga med varandra eftersom övningarna är nya.

Inom äventyrspedagogiken finns en hel rad olika övningar man kan jobba med. Det är kamrat­övningar man gör i par, äventyr i olika miljöer som skog eller mörker och kamratbanorna. När Marie Enberg för fem år sedan utbildade sig till äventyrspedagog vid Luleå universitet fick hon med sig en hel katalog med övningar att plocka ifrån och hon började testa dem i sin egen klass.

Snart blev de andra lärarna nyfikna och undrade vad hon gjorde. Ihop med en kollega gjorde hon ett mörkeräventyr i kollegans klass och när skolan fick ny rektor för några år sedan berättade Marie Enberg i ett samtal om äventyren. Hon fick gehör och sedan ett år tillbaka är tio procent av hennes tid avsatt för att jobba med äventyr i alla skolans klasser, från ett­an till femman. Schemat är också lagt så att alla klasser ska kunna göra plats för äventyr på måndagseftermiddagar.

– Jag vill ju gärna att alla får uppleva det här, men det tar tid och kräver engagemang så man måste få den tiden om det ska fungera, säger Marie Enberg.

I skolans likabehandlingsplan finns det numera också inskrivet att lärarna ska jobba med kamrat­banor för att få eleverna att reflektera och tänka på hur man är mot andra.

– Vi har inte jobbat så länge med det än, men fortsätter vi år efter år med samma grundtanke så borde det ge effekt, säger Marie Enberg.

Ute på gården börjar grupperna bli klara med första banan. Marie Enberg skramlar med en tamburin för att signalera att det är dags att byta banor. Innan eleverna vandrar vidare gör de grupper som kommer ihåg en utvärdering av både den egna insatsen och hur gruppen klarat sig. Tanken är att de ska få reflektera kring den egna rollen och hur de själva fungerar i en grupp. De räknar till tre och sätter tummen upp, ned eller åt sidan, sen får de förklara hur de tänkt när de satte tummen som de gjorde.

– Det är inte meningen att de ska säga att den inte gjorde det eller det, utan man ska fokusera på det som varit bra, till exempel att Kalle var bra på att hitta ledtrådarna. Då får de lära sig att tänka i de banorna, säger Marie Enberg.

För gruppen Alfa blir nästa uppgift att parvis binda ihop höger och vänster ben och ta på varsin ögonbindel. Ledaren ska nu genom att bara ropa till kompisarna styra de två paren genom en bana, samtidigt som de passar en fotboll till varandra. Det är som upplagt för kaos men Alfa kämpar på, liksom de grupper som senare får utmaningen. Några par hamnar visserligen på avvägar men de flesta ledare får till slut sina kamrater att både gå åt rätt håll och passa bollen. En del med större möda än andra.

Eftersom banorna är utspridda över hela gården får grupperna i stor utsträckning klara sig själva. Marie Enberg kan ju inte vara överallt. Oftast går det bra och det är bara vid något tillfälle som en av led­arna kommer och hämtar henne för att få hjälp att styra upp sina gruppmedlemmar som börjat tramsa och göra annat. På deras bana är uppgiften att förflytta laget mellan små utplacerade pallar med hjälp av två olika långa plankor, utan att någon nuddar marken. Då får de börja om. När gruppen upptäckte att den lösa plankan inte nådde fram till nästa pall gav några upp. Marie Enberg får dem att börja om. När samma problem uppstår igen ger hon lite ledtrådar och snart fattar gruppen upplägget. Nästa gång går det bättre. Men utvärderingen av samarbetet blir lite blandad.

När grupperna hunnit igenom tre av banorna var så är det dags att sluta. Marie Enberg skramlar i tamburinen igen och ber alla samla in materialet i kundvagnen. När alla saker kommit in samlas de i en ring på gården. Marie Enberg räknar till tre varpå alla gör ett hopp och ropar:

– Bravo!